Ett modest liv

Blev för övrigt väldigt upprymd idag när jag läste om Lemmys vanor, han bodde i en tvåa. Han var ingen fattiglapp och bodde ändå bara i en tvåa. Jag som är en fattiglapp är tvungen att bo i en tvåa (eller en etta som jag gjorde i tolv år). Men jag har aldrig känt att jag har något enormt behov av större. Det räcker med två rum och kök för min del. Hade jag velat ha hus hade jag velat ha ett litet hus. Osv.

Privat levde Kilmister ett modest liv, fram till helt nyligen i en liten tvårummare i West Hollywood.– Jag sade ofta åt honom att han borde skaffa något större så alla hans prylar skulle få bättre plats, men han svarade jämt bara ‘what’s the point? You can only be in one room at a time anyway’. Han var en riktig rocker med ett stort hjärta – man kan inte bli mer äkta än Lemmy var. Det känns tomt nu.

Annonser

Hunden och kycklingen

I jul fick jag höra historien om hunden som ruinerade sin ägare. En av katterna hade förmågan att öppna dörrar och hade öppnat dörren till soporna. Ägaren sitter i godan ro och tittar på tv när hunden äter upp resterna av en hel kyckling. Jaja, det kommer väl (kanske) ut, tänker hon, och väntar på att hunden ska bajsa. Hunden bajsar dock inte och det blir veterinärbesök. ”Vi måste öppna”, säger veterinären och opererar ut kycklingen. ”Annars hade han dött”, säger ägaren dramatiskt. Hunden överlever, men ägaren har inga pengar och kan inte betala. Hon får någon sorts kredit med ränta. Skulden växer och ägaren avbetalar. Hunden dog för tre år sen men skulden dog bara för ett halvår sen. Så kan det gå (när inte haspen är på).

Stopp och belägg

Jag, Vanna, måste bara berätta, innan jag glömmer det, att jag lyckades imponera stort på husse på annandag jul när vi gick nere vid stranden. Matte blåste stopp under full galopp på flera hundra (nåja) meters håll och jag snurrade runt och satte mig. Han trodde inte sina ögon! Som tack för att jag hejdat mig mitt i ett galoppsprång fick jag en prinskorv.

Hade jag stannat på stoppsignal i havet? Jag tror faktiskt det.

Kopplad både ute och inne

På julafton och juldagen var jag, Vanna, er svarta hjälte, kopplad både inne och ute. Jag var bokstavligen bunden till min ägare utom när vi låg i sängen. Jag klagade inte, även om jag naturligtvis hade önskat fritt spelrum. (Vi gick t.o.m. på toaletten ihop.)

20151224_180034

Ellinor ska bli instruktör i feministiskt självförsvar! Då kan hon försvara mig också när vi är ute (eller inne) och går. 

Detta gjorde matte för att en viss person skulle känna sig lugn. Inte för att flatte har en tendens att uppföra sig illa. Det vill jag noga understryka.

Hon gick omkring med en medtagen filt som hon lade under mig varje gång hon förflyttade sig i huset. Det var för att ingen skulle få för sig att jag skulle lägga mig på fårskinnen.

När matte skulle ta julmaten första gången var det Ellinor som höll mig i kopplet. När hon skulle ta julmaten andra gången tog hon med mig, då trodde jag att det äntligen var min tur! Nu skulle jag få julmat! En hel tallrik som alla andra! Vilken grym besvikelse.

Det enda jag fick var lite leverpastej och skinka från mattes hand. Samt en halv köttbulle. (Människans bästa vän? Pyttsan.)

Inte en spänn

”Vid en häftig brand på kvällen den 5 september 1938 lades allt på en kort stund i aska och allt mitt ihärdiga arbete var tillintetgjort. Ingenting kunde räddas.”

Det var ett oerhört slag för morfar och hela familjen, de var ett tiotal barn då. Morfar hade köpt kvarnen 1928, grunden till det som skulle bli träindustrin (damm, såg och hyvelbyggnad). Allting gick bokstavligen upp i rök. Men han kunde dö lycklig, alla skulder var betalda. Morfar var inte skyldig en spänn när han dog.

Ibland har jag ordning på mina papper. Alla papper som har med morfar att göra ligger i ett stort kuvert. T.ex. hans tal på 50-årsfesten. I talet nämner han Herren sju gånger: ”men Herren har trofast stått mig bi”, ”så hjälpte Herren mig”, ”Herren som förmår att hjälpa i all nöd”, ”Herrens löfte stod fast”, ”Herren måtte hjälpa mig”, ”Herrens rika välsignelse”, ”Herrens straffdom”.

Morfar tillhörde en av de sista generationerna för vilken religionen var en självklarhet.

Han håller talet 1943 och måste syfta på världskriget när han säger att ”nästan hela människosläktet suckar under tyngden av Herrens straffdom”.

Morfars Gud var inte bara god. Han var ond också.

Herren var ond mot morfar personligen när han ställde honom på bar backe med hustru och fem barn i slutet av 20-talet. Och Herren var väldigt ond mot morfar när han lät hans mödosamt uppbyggda sågrörelse förintas i lågorna. I tio år hade han kämpat hårt med räntor och amorteringar och reparationer och andra utgifter: ”…det var ingen lätt sak att begära hjälp då man inte vet om man förmår att betala igen sina skulder eller ej.” Han var redan djupt skuldtyngd när branden slog till: ”Den lilla försäkring på 27 000 kr som jag fick räckte inte långt och återigen måste jag vädja till mina medmänniskors välvilliga hjälpsamhet.” Dessa människor kunde räknas i hundratal.

Ett typiskt lån från 30-talet såg ut så här:

Långivare Gunnarps sparbank
1936-06-27
1.500 kr.
Borgen av Johan Johansson, Buskabygd
Arvid Johansson, Buskabygd
Edvard Johansson, Buskabygd
Oskar Johansson, Fridhemsberg
Inlöst 1939

Det största lånet togs 39-04-15 (efter branden) och var på 15 000 kronor med 24 st. borgensmän. Inlöst 1949.