Vari vår hjälte gör bort sig och äter en ofattbart god pannbiff

Idag kom mamma med tåget vid tolvtiden för att äta lunch på restaurang Kometen. Det var dit min bror tog några av våra amerikanska släktingar häromåret och Phil klagade över att äggen i salladen var kylskåpskalla! Så kan det gå.

Han skulle ha tagit en varmrätt. Min mor tog kalops och jag tog pannbiff – efter att ha dividerat med mig själv om jag skulle ta mannerströmming (höhö). Det är Mannerströms restaurang detta. Jag har hört gott om wienerschnitzeln men den var för dyr för oss.

När tallriken kom in kände jag mig klart influerad av Sveriges mästerkock: Hur är uppläggningen? (En enda stor pannbiff draperad med lök, två salta gurkor och potatis med något slags uppiggande grönt på.) För att inte tala om själva maten?

Det var svårt att hitta några större fel. Potatisen var fantastisk, löken var finfin, såsen var helt okej och biffen var makalös. Min mor hade aldrig ätit mörare kalops.

Hon fick mina saltgurkor. Jag äter inte sånt.

Vi gillade atmosfären också. Mer rustikt än elegant, som någon sa. Det var svenskt lagom. På alla sätt och vis. Rekommenderas varmt! Åtminstone varmrätterna.

I priset ingick bröd och kaffe. Min mor skulle inte ha kaffe (jag förstår inte varför) men jag skulle ha te och går därför ensam i riktning mot teet. Man fick gå in i ett annat rum. Jag tittar på bordet och ser bara två kaffekannor. Var är teet? Jag ser koppar där det redan ligger tepåsar i vissa. Jag tar en av dessa. Jag ser fortfarande inget te. Va’ fan… Det enda jag ser är en silverkanna. Det måste väl vara den då, tänker jag enfaldigt och börjar hälla och ser att det är mjölk. Ja, vad skulle det annars vara. I samma ögonblick som jag konstaterar detta tittar jag upp och ser Mannerström själv sitta i sin vita rock i vad som uppenbarligen är en bar. Vad ska jag nu göra? Nästan halva koppen full med mjölk. Då ser jag i alla fall var teet gått och gömt sig och börjar hälla på tevatten men allting är liksom bara vitt. Jag är hela tiden pinsamt medveten om att Mannerström sitter bara två meter ifrån mig och är livrädd för att han ska vända på huvudet och skaka på detsamma: Vad håller den där idioten på med? Jag vet inte hur jag ska rädda situationen. Jag kan inte dricka detta! Jag får ta kaffe, tänker jag, och låtsas att det var kaffe jag skulle ha. Jag har nu en mix av mjölk, hett vatten och kaffe. På fatet ligger tepåsen. Där kan den inte ligga. Jag stoppar den i en servett.

Det är så typiskt mig. Man ska hämta te och kommer tillbaka med något helt annat – något onämnbart.

Men, säger min mor, det är ju många som har mjölk i te? Ja, säger jag, men jag har aldrig haft det och i det här fallet var det mjölk med te. Inte te med mjölk.

Annonser

2 thoughts on “Vari vår hjälte gör bort sig och äter en ofattbart god pannbiff

  1. Här vill jag ändå försvara vår hjälte då jag anser att kaffe och te bör vara så lättillgängliga för den mätta middagsgästen att i princip en tvååring ska kunna hitta dit och hälla upp. Inget letande, inga krångliga termosar och liknande. Det är en mänsklig rättighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s