Död x död

På förmiddagens hundpromenad lyckades jag tänka både på min döda katt, min döda far och Sun Axelssons döda mor. I Drömmen om ett liv tittar Sun upp i himlen och talar till modern som det oförlåtligt övergivna barn hon känner sig som:

Här är jag nu. Var stolt över mig mor! För du ser mig ju? Du följer mig väl ännu…? Eller är jag verkligen så här ensam i världen? Är det så att man är så här ensam? Att man ska vara det? Att man aldrig blir något annat?

Senare nås jag av det dåliga skämtet att Lars Gustafsson dött. Det visade sig vara sant, men det var inte mindre dåligt för det. Mannen som skrev romansviten Sprickorna i muren där bl.a Herr Gustafsson själv ingick. I ett mail till Göran Greider under valrörelsen 2010 skriver han apropå Olof Palme och Georg Lucaks:

De döda talar hela tiden till de levande, men de levande kan inte tala till de döda. Så är det.

Ja, så är det. Lars Gustafsson var filosof:

Bevisteori och axiomatiserad modallogik kan vara kul men blir i längden litet tjatigt. Dessutom gör de riktiga matematikerna, typ Kurt Gödel, ett bättre jobb. Skall det filosoferas är det ändå kärlek och död som är de stora frågorna. Inte sant?

Och som någon sa idag, vi kan alltid glädja oss åt ”Ballad om stigarna i Västmanland” medan vi begrundar herr Gustafssons sorgliga dödlighet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s