Mitt kära torp

De senaste åren har jag bott på torpet varje sommar. Dock skrämdes jag rejält förra året så jag har lite ångest för att jag ska få ångest och inte våga sova där. Jag har utvecklat en viss förmåga att skrämma upp mig själv. (Frågan är om jag när jag blir gammal ska bli lika mörkrädd som jag var när jag var liten.) Det hjälps inte att det är nära till närmsta granne, de är alldeles för långt ifrån. Torpet är sista anhalten och det finns inget ljus annat än en liten lampa vid ytterdörren och en liten lampa på baksidan. Därför vill jag helst bo där i början av sommaren. Inte slutet.

Om man hade ett skjutvapen? Men nu har man inget skjutvapen. Det har varit inbrott i ladan! Ibland tänker jag att man skulle ha ett direktlarm till Britt, näst närmsta grannen, så att hon kunde komma rusande som en tjur i mörkret.

Vi saknar dig som katten, katten!

5

/Matten och flatten

Annonser

Allum

När progesteronnivån stiger blir jag sjuk, när den sjunker blir jag frisk.

Sjukdomen kan vara mycket handikappande för de kvinnor som drabbas och innebär ofta att både familjeliv och jobb blir lidande. Livskvaliteten blir allvarligt sänkt blablablablabla

Bara för att komma ifrån allting åkte jag till Allum där jag lite planlöst gick omkring och köpte en korv med bröd + dricka för tjugo spänn. Tänk på de som har det svårt, resonerade jag med mig själv. Inte på de lyckade och lyckliga. Tänk på R som har alkoholproblem. Eller E som hade cancer i åtta år och begravdes för några veckor sen. Hur roligt tror du det var? Men det hjälpte inte så mycket. Det infantila jaget tyckte ändå mest synd om sig själv som aldrig får ett fast jobb med en lön på 25 000 och en tvåa med uteplats.

Tjocktarmsinflammation

Jag var på Evidensia idag igen och köpte ytterligare ett paket ”Entero-Chronic” för 279 kronor. Det står att man ska ge det ”at least 30 days”. Vanna får två påsar om dagen, det räcker bara i femton dagar. Jag vet inte om det kommer att göra någon som helst nytta, men jag måste pröva.

Hon har kronisk tjocktarmsinflammation. (Jag har ställt denna diagnos helt själv.) Jag hoppas kronisk betyder långvarig och inte kronisk som i resten av livet. Många kroniska tjocktarmsinflammationspatienter svarar bra på en fiberrik diet vilket är precis vad Vanna gör. Så fort jag försöker smyga in den vanliga maten kommer den lösa magen tillbaka.

Hon funkar på Hills’s VetEssentials för kastrerade hundar som hon får nu. Undra på det, det är 12% fibrer. Vanliga torrfoder brukar innehålla mellan två och tre procent.

Om detta pratade jag med den nya stjärnan i veterinärbutiken. Trots att hon var så ung (22?) verkade hon riktigt kunnig. Hon trodde också att Vanna drabbats av detta på grund av något hon fått i sig. (De förbannade skaldjursresterna på Skrea strand.)

Vissa hundar kan äta ”normalt” foder i kombination med Royal Canin Fibre Response. Endast 895 kronor.

Jag har uteslutit stressmage. Det finns ingen som helst anledning att tro att hon skulle vara konstant stressad. Inget väsentligt har förändrats – inte heller hennes eget beteende. Hon är generellt ingen lättstressad hund, för den delen.

Du och jag, Olof

På midsommardagen ska David Lagercrantz prata och han ska prata om depression – sin egen och sin fars. Deras depressioner råkade visst sammanfalla en gång.

Självförakt är ett säkert tecken på depression. Jag har hela helgen föraktat mig själv. Därav drar jag slutsatsen att jag är deprimerad. När jag inte är deprimerad föraktar jag inte mig själv, åtminstone inte så här påtagligt.

Man vaknar i gryningen och föraktet väller över en. Som ett hav att drunkna i.

Varje vaken timme talar självföraktet (när det är ännu värre är det rent självhat) till en; det maler och maler och maler på samma jävla tema. Livstema.

Alla utom du, säger självföraktet. Alla utom du.

Då tänker jag på Olof och vad han skrev i Ett år på sextiotalet:

Jag har haft en period av sömnlöshet. Mitt liv har visat upp sig för mig i plågsamma bilder. Jag sörjer över mig själv. För några dar sen tyckte jag att min sorg var ett bo att fly till. Ett rede med flätade grässtrån, snörstumpar, dun, fibrer och själva balen rund, formad av en ruvande fågel. Jag tyckte att jag hade trygghet där. Lade jag mig ned och tryckte mig mot sidorna kunde ingen komma åt mig. Sorgen blev alldeles stilla, mild. Hemma, tänkte jag. Går aldrig mer ut i världen för att söka lyckan. Här är det lugnt, bara tårarna som droppar.

Olof växte upp med en gravt deprimerad mor som bara låg i sängen. Alla som vuxit upp med gravt deprimerade mödrar känner igen detta: hur de gick och lade sig. Själv lägger jag mig också alltid.

Dagbok från ditt försvinnande

När det gått en vecka sen du försvann och din kropp fortfarande inte är funnen så börjar folk finkänsligt förbereda mig på att man kanske aldrig kommer att hitta den. Någon talar lite vagt om strömmar och vindar och vad de kan ställa till med och någon annan i sin tur tystar diskret ner detta resonemang.

9789146231103_200x_dagbok-fran-ditt-forsvinnande

Folk verkar tycka att det är så fruktansvärt för mig att din kropp bara är borta. Det är mycket som är fruktansvärt, men just det spelar mig ingen roll. Tvärtom. Det är först då, när jag märker alla andras ångest kring detta, som jag inser att jag faktiskt inte vill att du ska bli hittad. Det kanske låter konstigt, men jag hoppas verkligen att jag ska slippa få det där telefonsamtalet från polisen där de berättar att man äntligen har funnit dig.

Jag minns ett samtal om gravar och kyrkogårdar som vi hade för länge sen. Norr Mälarstrand. Tidigt nittiotal. Ännu en promenad. Jag vet att jag sa – så där lättvindigt som man pratar om döden när den är helt och hållet på ett teoretiskt plan – att om du dog ville jag ha en gravsten att gå till. Men du protesterade häftigt. Ingen gravsten. Ingen minneslund. Jag förstod inte varför, uppvuxen som jag var med mamma och mormors ständiga pysslande med gravljus och blommor på kyrkogården i Värmland. Jag har alltid gillat kyrkogårdar, känt mig hemma där. Och vad var det för fel på minneslund? Men du bara skakade på huvudet. Det var lika omöjligt det. Jag undrade då vad du tyckte att jag i så fall skulle göra istället, men jag fick aldrig något svar. Kanske tänkte du helt enkelt att du ändå inte hade för avsikt att dö.

Jag tror att det som låg till grund för din ovilja att bli hanterad efter döden var samma inställning som gjorde det helt omöjligt för dig att vara med på någonting som ens avlägset påminde om en gruppresa. Din gräns gick vid guidad visning på något museum eller slott. Det kunde du möjligen tänka dig att delta i eftersom du var intresserad av arkitektur och konsthistoria. Men du var ändå tvungen att markera självständighet genom att med jämna mellanrum ta en egen liten promenad bland montrarna eller tavlorna för att sen helt flyktigt ansluta till gruppen igen.

I ett annat samtal, många år senare, återkom vi till ämnet Efter döden. Nu hade du kommit på att om du dog så skulle det bästa vara om jag spolade ner din aska i toaletten. Då skulle den ju till slut hamna i havet. Det tyckte jag inte var någon vidare tilltalande idé, men du blev uppspelt inför det vanvördiga i det hela.

Vi kom inte längre den gången och nu kan man säga att problemet har löst sig själv. Om det nu tvunget behövde bli så här, så tror jag att den här lösningen hade tilltalat dig. Ingen kommer åt dig, ingen kan hantera dig och stoppa in dig i en låda och lägga blommor på. Du är fortfarande fri. Dessutom var det någonting med dig och havet. Jag kunde bli så avundsjuk på din självklara trygghet med vatten. Jag har sett dig vindsurfa, vi har dykt tillsammans. För mig var dykcertifikatet den totala självövervinnelsen, men när du fick tuberna på dig och kom under ytan var det som att du hade hittat hem.

Malin Lagerlöf

Omslagsfotot är taget av Mats Axby och det är ingen djärv gissning att bilden är från Tjurpannan samma dag (kanske samma timme) som Daniel Lind Lagerlöf föll i vattnet. Mats var fotograf, Daniel regissör, de är tre stycken som ska reka inför en inspelning av Fjällbackamorden. Vid halvfemtiden när Mats tittar upp från sitt vågfotograferande är kollegorna försvunna. Han ringer Daniel, signalerna går fram, men ingen svarar. Han drar slutsatsen att han inte hör på grund av blåsten (näst intill storm). Den tredje kollegan har åkt därifrån i ett ärende. När de återförenas letar de (och ringer, signalerna går fortfarande fram) i en och en halv timme innan de larmar polisen. Boken handlar både om livet med Daniel och livet efter Daniel. Han tycks ha varit en charmant person som höll alla vuxna människor utom sin fru på något slags känslomässigt avstånd. En gång väckte han henne mitt i natten och sa att hon inte fick dö före honom. En annan gång sa han att hon hade en så ljus livsinställning att man kunde bli deprimerad. 🙂 Hon är noga med att påpeka att det inte är synd om henne och hon blir bara arg om folk säger att hon har ett helvete. Hon anser att hon står på plus. Hon har fått så mycket etc. Hon är sur på Camilla Läckberg som talar ut om sin stora chock. ”Vad jag vet hade ni aldrig träffats.” Jag som inte är närmast sörjande tycker inte att det är så underligt att en författare blir chockad när den regissör som ska filmatisera hennes bok försvinner i hennes eget kustlandskap och lämnar fru och tre barn efter sig vid 42 års ålder. Det är ju en mardröm, även om man inte har något annat än en yrkesmässig koppling. (Malin Lagerlöf ser ner på Camilla Läckberg; enda anledningen till att Daniel tog det där jobbet var att han behövde få in pengar för att finansiera ett torp som de just lagt handpenning på.) De som knappt kände honom och pratar om vilken förlust det är för film-Sverige är ungefär lika motbjudande i Malins ögon. Hon menar vidare att man inte ska gå fram till en änka som verkar ha trevligt på en fest ett år efter dödsfallet och lätta på sin skuldbörda över att man inte hört av sig eller sagt något. Det är inte rätt tillfälle. Hur man än gör blir det fel. Jag tror inte jag vet hur jag ska bete mig om någon drabbas av något liknande. (Det stämmer säkert att de flesta uppskattar praktisk hjälp betydligt mer än blommor. Dessa blommor med sina starka lukter kan ge upphov till ett starkt hat.) Men jag tyckte väldigt mycket om den här boken och det hade nog Daniel också gjort. Den är vackert skriven.