Min sociala oförmåga

Senast idag blev jag påmind om min sociala oförmåga när jag gick med modern på en underlig pizzeria. Allting är underligt på den pizzerian. Pizzorna är underliga, lokalerna, betalningen, allt. Det är napolitanska pizzor, vedugnsbakade. De skiljer sig drastiskt från vanliga svenska pizzor som enligt denna pizzeria mest liknar de som görs i Rom.

Följaktligen heter pizzerian ”Lilla Napoli” och man sitter i ett sorts uterum, om man inte sitter i det som en gång var en kiosk. Pizzorna har inga namn, de är bara numrerade från 1 till 7 och går inte att ta med sig hem. Det är ett mycket omtalat ställe – inte bara lokalt. Det finns folk som ätit där som säger att de aldrig kommer att äta en vanlig pizza igen. Jag var inte överentusiastisk, men jag tror att även jag skulle föredra dessa pizzor i längden. Det var inte så ”feta” som andra pizzor. Degen var luftig.

I alla fall, när vi satt där och väntade på vår konstiga pizza, blev vi tvungna att dela bord med andra. Primitiva bord med primitiva bänkar. Först två yngre män och när de avlägsnat sig ett par i min mors ålder med vad jag antog var deras son (i 40-årsåldern) och dennes dotter (i tolvårsåldern).

Det föll sig inte bättre än att vi började uttrycka några fraser i väntan (som blev lång) på pizzan. Jag förstod tämligen snart att de var turister – det gjorde inte min mor. Jag satt tyst och kände mig obekväm. Ju mer obekväm jag kände mig, desto djupare in i tystnaden sjönk jag. Såklart. Jag tänkte som jag alltid gör att det var bäst att ge upp. Jag är inte gjord för att konversera med främlingar. Jag får ingen kraft i orden, det är som att springa med dålig kondition eller skriva långa brev utan språkkänsla. Det blir inte bra.

Men hur det nu var, jag vet inte alls hur, kom mannen i min egen ålder och jag igång litegrann och lyckades hjälpligt kommunicera. Jag började prata om thaimat och skillnaden mellan thaimat i Thailand och thaimat i Sverige. Jag har aldrig varit i Thailand, sa han. Inte jag heller, sa jag. Men man har ju hört talas om fenomenet.

Bara på grund av detta noterade jag hans blåa ögon och tänkte att han kanske var frånskild och att det kanske var därför barnets mor inte var närvarande. När vi gick tittade jag in i de blå ögonen en sista gång och tänkte att det var typiskt mig att börja fantisera om en romantisk relation bara jag byter några meningar med det motsatta könet. Så jävla verklighetsfrånvänt. Och varför gör jag det när jag trivs så fruktansvärt bra själv, alltså ensam. Jag drömmer nästan aldrig om förhållanden.

Han såg snäll ut. Och var den för mig tilltalande typen: inte påstridig.

Det är lika meningslöst att drömma om män som att drömma om lägenheter – så länge man inte har ett arbete. Arbete är nyckeln till allt. Precis allt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s