Hibbing High School

Bild

ows_147681816330759

Annonser

Vannas autoimmuna sjukdom

Jag vet inte, men jag antar att det faktum att Vanna nu har två skorpor/utbuktningar på kroppen som blöder om man pillar bort dem men aldrig läker – dvs. bildar någon sorts yta som är väldigt lätt att pilla på igen, varpå det börjar blöda igen – har med hennes autoimmuna sjukdom att göra. Jag drog inte den slutsatsen förrän hon fick ytterligare ett sånt sår som aldrig försvann. Första gången tyckte jag bara att det var underligt.

Det spelar ingen roll att man tvättar, sprayar med klorhexidin eller mirakelmedlet, det blir aldrig bra. Det sitter där det sitter.

Det kanske bara var en slump att såret som satt runt klon satt just runt klon? I så fall löper hon inte någon specifik risk att behöva ta bort ännu en klo (eller amputera tån, som det hette – sporren). Då handlar det bara om var såren sätter sig. Det finner jag både betryggande och oroande: Tänk om hon utvecklar ett sår i eller runt ögat t.ex.? Tänk om hon helt har tappat sin förmåga att läka sår? Hon brukar inte ha några, men dessa sår som är de enda hon haft sen hon fick operera tassen är ett obehagligt tecken på att något är djupt fel. Det ena sitter på vänster sida om kroppen och det andra på höger – ovanför skuldran, nära nacken.

Leonard och hans skotska terrier

tinke-scaled1000I en intervju med Leonard Cohen som Stina Dabrowski gjorde 2001 berättar han om barndomens skotska terrier. Han hette någonting på ryska (?) som var ordet för kamrat. De kallade honom Tinky. The closest being to me (den som stod mig närmast) during my childhood, säger Leonard. Han sov under hans säng, han följde honom till skolan, han väntade på honom. That was a great sense of companionship. Vad hände när han dog? undrar Stina. Han blev tretton år. Det är en rätt hög ålder för en hund. En vinterkväll gick han till ytterdörren, som hundar gör, vi släppte ut honom och han kom aldrig tillbaka. Leonard var förkrossad och de satte in annonser i tidningarna och körde femtio kanadensiska mil för att titta på skottar som inte var deras. Det var aldrig deras. Inte förrän snön började smälta framåt våren hittade de honom under grannens veranda – på grund av stanken. Där hade han lagt sig och dött. Han ville väl skona sina ägare, säger Leonard som har en inramad bild på Tinky som han fått av sin syster på nattduksbordet i Los Angeles. Vi älskade den hunden.

So long, Marianne

”I am ready to die”, förklarar Leonard Cohen i en intervju i The New Yorker. ”I hope it’s not too uncomfortable.” På 60-talet bodde han med en norsk kvinna vid namn Marianne på den grekiska ön Hydra. I somras dog Marianne i Oslo. Alla vi som lyssnat på Cohen har sjungit So long, Marianne för oss själva. När man var ung var musiken ny för en. Alla orden var magiska och mytiska. Det är som när man går i ett ovanligt vackert landskap som man aldrig förr besökt. Skönheten når en aldrig mer så kraftfullt. Varje låt, varje mening, varje rad hade en oerhörd betydelse. Jag gillade alla verserna i So long, Marianne men särskilt den sista med ögonlocken: Oh, you are really such a pretty one / I see you’ve gone and changed your name again / And just when I climbed this whole mountainside / To wash my eyelids in the rain. Det tyckte jag var fascinerande – att någon kunde komma på att skriva. Från början hette den ”Come on, Marianne”. Källa: Marianne.

Leonard och Marianne förblev vänner och när han fick veta att hon var döende skickade han en hälsning som lästes upp för henne vid dödsbädden:

Well Marianne, it’s come to this time when we are really so old and our bodies are falling apart and I think I will follow you very soon. Know that I am so close behind you that if you stretch out your hand, I think you can reach mine. And you know that I’ve always loved you for your beauty and your wisdom, but I don’t need to say anything more about that because you know all about that. But now, I just want to wish you a very good journey. Goodbye old friend. Endless love, see you down the road.

marianne-ihlen-strolling-with-leonard-cohen-at-the-port-hyd

All that lives must die

Avsnittet ur Hamletdär Hamlets mor och styvfar söker inbilla Hamlet att det är onaturligt att sörja som han gör när hans far varit död i två månader, berör mig starkt. Det påminner om vad Lovis säger till den otröstlige Mattis i Ronja Rövardotter: ”Vi föds och vi dör, så har det alltid varit, vad jämrar du om?” I Hamlet (Hagbergs översättning) är det kungaparet som spelar förnuftets roller. ”Hvi hänga ständigt dessa moln på dig?” undrar konungen och drottningen uppmanar honom att vända sina ögon mot Danmark – bort från den svarta mullen:

Allt lefvande skall dö, det är vår lott:
En färd ur stoft till evigheten blott.
[Thou know’st ‘tis common; all that lives must die,
Passing through nature to eternity.]

Haml.

Ja, sådan är vår lott!
[Ay, madam, it is common.]

Drottn.

Och är den så,
Hvi tycks den dig så sällsam vara då?
[If it be,
Why seems it so particular with thee?]

Hur ensam är inte Hamlet? Han sörjer sin far men hans mor sörjer honom inte, liket hinner knappt kallna innan hon är omgift med hans farbror. Och nu säger konungen att ”din fader miste ock en fader” (…your father lost a father; / That father lost, lost his) som om det skulle hjälpa Hamlet. Vad hjälper det ett barn i sorg att andra också mister sina föräldrar? Vad spelar det för roll att din far är död när det är min far jag sörjer?

Kon.

Det är ett vackert drag af dig, min Hamlet,
Att sorgens pligter du din far bevisar,
Men vet, din fader miste ock en fader,
Och denne sin; den öfverlefvande
Var till en tid af sonlig huldhet tvungen
Att sörja honom; men att härda fram
I envis klagan och i qval förstockad
Är ogudaktig, är omanlig sorg;
Det visar endast trotsighet mot himlen,
Ett oförskansadt bröst, en bitter själ
Samt ett förstånd, som ej fått vård och aga,
Ty hvad man vet skall ske och dagligt sker
Så ofta, att vi knappt det se och höra,
Hvi lägga slikt med barnsligt egensinne
För tungt på hjertat? Fy! Det är en synd
Mot himlen, mot den döde, mot naturen,
Och vrångt mot allt förnuft, hvars gamla text
Är fäders död, och som oss städse ropat
Ifrån det första liket till det sista:
Det måste ske!

Ja, att sörja i all evighet är kanske ett brott mot både den döde och naturen – ty ska man leva måste man likväl leva. Som min barndomsvän sa till mig när jag låg vaken om nätterna och spelade upp min fars dödskamp: ”Det hade han inte velat.” Man måste på något sätt komma ur sorgens grepp. Men Hamlet är ung, hans far nyss död. Det är omänskligt att kräva av honom att han ska sluta sörja bara för att ingen annan sörjer. Det är världen som är galen. Inte Hamlet.