Matmarknad

Det var internationell matmarknad på torget i somras.

20160812_123243

20160812_124520

20160812_124108

20160812_123927

20160812_123823

20160812_123742

20160812_123725

Även nationell:

20160812_123611

Det mest spektakulära inslaget stod australiensarna för. De ville sälja burgare på kött från zebra, kamel, krokodil eller känguru. Hu!

Leva utan Eva

Jag var på begravning häromdagen. Vanna var ensam i min mors lägenhet. Jag pratade med de andra när vi gick hem och när mamma öppnade dörren hade jag inte en tanke på Vanna och blev lite småchockad när någonting svart och levande kom utrusande i hallen. Vad var det? Ett djur? Det är första gången jag lyckats glömma bort henne – vilket bara är att skylla på de exceptionella omständigheterna. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu får vi leva utan Eva. Min svägerska sjöng Jag lyfter mina händer och Blott en dag.

Kära, älskade Eva, jag kan inte förstå att du är borta och att vi aldrig mer ska få komma på besök. Ja, jag vet att lägenheten är såld, jag vet att du blev dement, men det är där du ska vara: på Ängsvägen 2. 

Prästen sa att du var en bestämd kvinna och det är sant, du hade bestämda åsikter och kunde vara väldigt kategorisk, för att inte säga fördömande, men det skrämde mig aldrig, jag brydde mig aldrig om det. (Man skulle inte släppa ut katten och man skulle inte ditten och inte datten.) För mig var du bara Eva, min Eva, som jag känt hela livet, som jag tyckte om och som tyckte om mig, som var som hon var.

Din bror höll tal (genom sin son) och avslutade med orden: ”Eva var min syster. Min glada, omtänksamma syster.” Hur allvarligt du än tog på saker kunde du alltid förlora dig i ett skratt. Vi har skrattat mycket. Är det så underligt att jag gråter då?

Varken regn eller sol

Vem bryr sig om hur dagarna går
De vandrar som de vill
Medborgare – om ett hundra år
finns du ej längre till

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Då har nån annan tagit din stol
Det vet du inte av
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav

Varbergs sjukhus

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag läste detta blev jag lätt illamående och började nästan darra och det hade med det faktum att min far vårdades på detta sjukhus att göra. Allting kom tillbaka.

Hela byggnaden är förknippad med hans obotliga sjukdom.

Efter hans död kunde jag känna en avlägsen likhet med folk som drabbats av posttraumatiskt stressyndrom eftersom jag inte kunde göra mig av med minnesbilderna. De spelades upp som en film i huvudet, dygnet runt, morgon och kväll. Jag mindes situationer – vad som sagts och gjorts – i detalj. Det är inte normalt för mig som glömmer det mesta så fort det passerat; händelser, saker. Men vad gäller min fars sjukdom och våra dagliga besök var min hjärna glasklar: som om den hade fotograferat hela händelseförloppet, från början till slut.

Nu ska jag uppsöka detta sjukhus igen, det sjukhus från vilket jag också har ett traumatiskt minne (utan överdrift) från min farfars död, farfar som jag också älskade, och där min far vårdades till döds. Inte konstigt att jag mår illa.

Ouch

Stina Dabrowski intervjuar Leonard Cohen i klostret:

– You had it all. You had what a lot of men are striving, struggling, trying so hard to get. You had the success, you had the money, you had the fame, you had the women.
– Not enough.
– Not enough? Is that the reason why you ended up here?
– That’s why i quit. 🙂 I mean, the cover story looked very good, it seemed. People could legitimately say: ”What’s he complaining about?” It’s true.
– But why were you complaining?
– I don’t think I was complaining. I was just saying ”Ouch!” because it hurt.

Stängningsdags

Jag sa till Martin – en av mina absoluta favoriter – att vi borde ha en högtalarröst som talar om att vi stänger om tio minuter så att vi slipper gå runt och säga det till varenda människa. På Stadsbiblioteket släcker de ner, sa han. Det är signalen. Men det är möjligt/troligt att personalen säger till på respektive avdelning. Idag missade jag nog en person och när vi påtalade att klockan var sju och att det redan var stängt gjorde hon sig ingen brådska. Hon segade sig ut. Vissa får utsläpas med våld efter tillkallande av vakt men det normala är att de går för egen maskin. Vi borde ta efter Stadsbiblioteket och släcka ner klockan sju, då hade de inte kunnat se vad de gjorde och måst lämna lokalen av det skälet. Är det på varuhus de har såna där inspelade röster, sa jag, som inte kunde komma på något exempel. Ja det är det väl, sa Martin. ”Eller Stena Line” – vilket gjorde mig på ovanligt gott humör. Jag såg framför mig hur hela båten stängde och alla kvarvarande kastades överbord. (Synd att vi inte kan införa den varianten för de svåraste fallen.) Jag har aldrig åkt Stena Line, sa jag. ”Bara Helsingborg-Helsingör.”