Leva utan Eva

Jag var på begravning häromdagen. Vanna var ensam i min mors lägenhet. Jag pratade med de andra när vi gick hem och när mamma öppnade dörren hade jag inte en tanke på Vanna och blev lite småchockad när någonting svart och levande kom utrusande i hallen. Vad var det? Ett djur? Det är första gången jag lyckats glömma bort henne – vilket bara är att skylla på de exceptionella omständigheterna. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu får vi leva utan Eva. Min svägerska sjöng Jag lyfter mina händer och Blott en dag.

Kära, älskade Eva, jag kan inte förstå att du är borta och att vi aldrig mer ska få komma på besök. Ja, jag vet att lägenheten är såld, jag vet att du blev dement, men det är där du ska vara: på Ängsvägen 2. 

Prästen sa att du var en bestämd kvinna och det är sant, du hade bestämda åsikter och kunde vara väldigt kategorisk, för att inte säga fördömande, men det skrämde mig aldrig, jag brydde mig aldrig om det. (Man skulle inte släppa ut katten och man skulle inte ditten och inte datten.) För mig var du bara Eva, min Eva, som jag känt hela livet, som jag tyckte om och som tyckte om mig, som var som hon var.

Din bror höll tal (genom sin son) och avslutade med orden: ”Eva var min syster. Min glada, omtänksamma syster.” Hur allvarligt du än tog på saker kunde du alltid förlora dig i ett skratt. Vi har skrattat mycket. Är det så underligt att jag gråter då?

Annonser