Hur kan man ha en sån klantig matte? 

Det är den fråga jag, Vanna, ställer mig var och varannan dag. Det verkar inte bättre än att både min stamtavla och mitt pass är spårlöst försvunna. Dagen före flytten var nycklarna till hänglåset i källaren borta men de återfanns efter tio minuters förtvivlan i själva hänglåset. Matte såg framför sig hur hon skulle behöva kalla på någon sorts låssmed och betala dyra pengar för att han skulle bryta upp låset en lördag eftermiddag. Flyttgubbarna skulle komma klockan nio på söndagen. Hon orkade bara inte. Inte det också. Att hon skulle ha glömt dem i hänglåset så att de hängde kvar höll hon för uteslutet. Tanken slog henne inte ens. Det var någon annans idé. Medan hon gick nerför trapporna blev hon mer och mer övertygad om att hon slängt dem av misstag. Det var den enda rimliga förklaringen. Det finns inte ord för att beskriva det självhat hon kände. När hon kom fram till förrådet och nyckeln satt i låset trodde hon inte sina ögon. Det hade den gjort i flera dar. Bra jobbat! Vem som helst hade kunnat gå in och stjäla hennes Strindbergsböcker, hennes cykeldäck och hennes barnteckningar som hon själv hade velat slänga men som hennes mor envisas med att hon ska behålla etc etc.

Det problemet löste sig men mitt löser sig inte. Nu kan jag inte åka ut i Europa, inte ens till Danmark som är en grotesk version av Sverige. Jag kommer ingenstans trots att jag var rabiesvaccinerad till sommaren 2017. Vill det sig riktigt illa var det sommaren 2018. Det kan ingen veta nu. Mattes minne är lika dåligt som hennes lokalsinne och hennes förmåga att hålla reda på sina papper. Det är som om någon bränt upp dem i smyg. Bara för att jävlas med oss.

Och stamtavlan? Hur ska jag kunna bevisa att jag är jag? Vem vet när jag fick min senaste trippelvaccination? Jag är ju vaccinerad på så många kliniker. Nu svävar jag lös i tomma intet. Och kan aldrig mer besöka utställningen i Tvååker. Hur ska jag komma in där? 

Det går nog att beställa en ny, säger matte med gråten i halsen. Frågan är om det kostar pengar? Det har hon inte vågat googla. 

Gud, jag vet inte ens vad min mamma och pappa heter! Din mamma hette Sia, säger matte i ett desperat försök att rädda situationen, och blev tolv år gammal. Visst, säger jag, och du heter Ia-Mia. Då byter hon taktik och säger att det finns på nätet. ”Alla dina föräldrar ligger där och skvalpar. Alla dina jaktchampions i släkten.” Jaja. Det lindrar men det botar inte smärtan.

Äsch, vi hade nog inte åkt till Danmark ändå, försöker hon trösta sig/mig. Vad är väl en bal på slottet i Köpenhamn? 

Vi får leva på gamla minnen. 

För övrigt oroar hon sig för att jag ska trilla ur sängen nu när den inte står intill en vägg utan rakt ut i sovrummet. Hon har lagt ett fårskinn på golvet så jag faller åtminstone mjukt. En flatt kan till skillnad från en katt inte snurra runt i luften och landa på tassarna. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s