Man får aldrig vara glad någon längre stund 

Idag gladde jag mig åt att Vanna var ”som vanligt”, dvs. som i Göteborg, när jag varit borta en dryg timme. Med tanke på hennes tidigare ensamhetsproblem har jag inte kunnat ta för givet att jag ska kunna lämna henne ensam i fem timmar på en gång i den nya lägenheten och mycket riktigt visade hon lite oro när jag var borta i tio minuter. Hon åt inte upp den lilla pinne jag brukar ge henne när jag går hemifrån och hon var överdrivet upphetsad (med diverse läten). Men idag var hon lugn och sträckte bara på sig. 

Det tog längre tid än jag trodde hos optikern. 

Senare på dagen ville jag inte lämna henne ensam igen – när hon nu varit så duktig – utan tog med henne i bilen. Först var jag på Willy:s och sen på Coop Forum. På sistone har jag reagerat på att det sett ovanligt rörigt ut i baksätet (där hon ligger). Jag vet inte hur länge jag var inne på Coop men max en halvtimme. Jag kommer tillbaka till bilen och öppnar dörren i mörkret. Det ligger nånting på förarsätet. Jag kan inte fatta vad det är eller hur det hamnat där. Jag stirrar på det – nånting relativt stort och plastigt med små lösa skinnbitar. Jag funderar på om det ramlat ner från biltaket men jag har inga såna saker i mitt biltak. Då funderar jag på om jag blivit sjuk i Alzheimers på riktigt nu. Vad är det jag har glömt?

För att kunna sätta mig i bilen flyttar jag över det obegripliga till passagerarsätet. Det är när jag ser växelspaken som jag förstår vad det är; själva höljet. Lädret som sitter runt växelspaken är helt borta, inklusive mojängen som lädret i sin tur är fäst vid. Det är det som ligger i passagerarsätet. Det finns bara en förklaring: Vanna har fått loss det och tuggat sönder det. Och hon har gjort det för att hon har ångest, varför skulle hon annars göra det? Det är vått på instrumentbrädan, hon har stått i framsätet och dreglat. Nu ligger hon i baksätet och flämtar. 

Jaha. Om någon sagt till mig i morse att min hund skulle (kunna) bita sönder nåt hade jag hållt det för uteslutet. Hon biter aldrig sönder nåt! Inte ens när hon hade separationsångest. Inte någonting under alla dessa år.  

Jo, när hon var ny hos oss och vi precis hämtat henne från kenneln, där hon levt kennelliv i ett och ett halvt år, bet hon sönder ett par sandaler, men det var ju valpfasoner, hon visste inte hur man uppförde sig i ett ordinärt hem, hon hade bott med hundar, inte människor, och kunde inte ens gå i trappor. Hade aldrig behövt. Visste inte vad ”soffa” eller ”säng” var. Hade levt sitt liv på golvet i ett hundrum.

Nu detta. Det enda jag kan koppla det till är att det är hormonerna som spökar. När hormonerna spökar kan hon gå fram i bilen, fast hon annars alltid ligger tålmodigt i baksätet och väntar. Hon kan också bli gnällig i baksätet om man av någon anledning inte startar och kör direkt utan blir sittande, fast hon i normala fall är tyst. 

Men att hon biter är ofattbart. Som en sån där ångestriden häst som biter på krubban. Nu måste jag alltså ständigt frukta att nånting ska vara sönder? Och hur lagar man den där skiten? Och vad tjänar det till att laga om hon kan ge sig på det igen? 

Ni är lyckliga ni som har kombi och normala hundar. Som är normala hundägare, vad nu det är. Allt annat än jag. 

Nej, jag gör som Ulf Lundell: super skallen i bitar. Trevlig helg! 

Annonser

4 thoughts on “Man får aldrig vara glad någon längre stund 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s