Öland i mina drömmar

Igår frågade jag ”husse” om han kunde tänka sig att göra en dagstripp till Öland i vår/sommar. Det tar fyra och en halv timme från Falkenberg till Borgholm och tanken på att köra fram och tillbaka själv på samma dag är inte tilltalande.

Vi kan väl tälta, sa han. Som i fornstora dar! Han måste ha varit tillfälligt förvirrad. När vi tältade på Öland hade vi ett helvete att hitta tältplats. Vi letade efter lämpligt ställe medan mörkret föll och blev mer och mer desperata.

Nå, man får se ut ett ställe på dagen och sedan återvända på kvällen. Inte göra som vi och åka runt på måfå i skymningen.

c3b6landst1

Porträtt av bloggaren som valp, Öland, 70-tal

Jag har två mål: 1) se Neptuni åkrar när de blommar 2) Besöka djurparken: ”Hund i koppel som uppför sig är välkommen in i parken”

Annonser

När nöden är som störst…

…är Ikea som närmast. Här har man letat och letat – på nätet och annorstädes – efter en någorlunda vacker vägglampa som ska fungera som läslampa när man sitter i soffan. Jag har haft såna där tråkiga lampor med dimmer förut och ville ha något roligare. En roligare dimmer åtminstone! Men jag hittade inga jätteroliga.

Det är då Ikea kommer som ett ljus i mörkret med sin lilla lampa vid namn Årstid. Hur söt? Så löjligt billig – man behöver inte ens ta sig till Kållered, man kan lugnt sitta och invänta att den ska anlända till Ica Kvantum. Den finns i silver också om det tilltalar er mer.

Herregud, de kanske löser mitt problem med taklampa över soffbordet när de ändå är igång. Why not?

Åh vilket trauma

Jag klampade till Specsavers för att välja glasögonbågar. Min tanke var att personalen skulle hjälpa mig i högsta möjliga utsträckning och att jag skulle bestämma mig på plats. Det fanns gott om personal i butiken men också gott om kunder. Man kan låna hem över natten. Det ville jag helst slippa. Jag hade linserna på mig och man ser alltid lite konstigt genom glasen på glasögonen när man har linser. Man ser ut som en groda – eller en uggla. Jag hade velat ha en engagerad glasögonmänniska till min hjälp. Jag trodde att de skulle prata om ansiktsform och vilka bågar som passade bäst till mitt grava synfel etc. Men icke! Det enda jag fick ur dem var: ”Dom är fina” eller ”Dom tyckte jag var finast.” Va’ fan… Lite mer än så kunde man väl begära av utbildad personal? Det spelade ingen roll vem av de unga kvinnorna jag kom i kontakt med, alla var lika mesiga. Man fick vackert klara sig själv. Jag var on my own, vare sig jag ville eller ej.

Det slutade med att jag rafsade åt mig ett helt nytt par efter att ha velat mellan först tre och sedan två i en timme. Jag tog detta nya par på grund av att jag tyckte att jag såg mindre grod- eller ugglelik ut i dem. De var bruna med lila inslag. (Själva skalmarna var helt lila medan bågarna skiftade i färg.) Spännande värre!

Rätt eller fel – ingen aning.

Fick Specsavers som de ville skulle jag byta bågar om ett år igen. Synen försämras drastiskt när man väl fått progressiva. Närsyntheten står still men ålderssyntheten gör det inte. Den blir bara värre och värre ju äldre man blir, antar jag.

En av de unga kvinnorna sa att det var bra att ta hem dem för då kunde man få ”smakråd”. Av vem då? Vanna?

fran-a-till-o-b-jpg

För övrigt kör även EM med ”låna hem”: man kan låna hem deras tyger över natten. Jag har kommit fram till att om jag ska ha en fåtölj ska det vara en grön eller en blå.

Låtsaskompisar

Underbara Clara:

Jag hade som många andra barn låtsaskompisar som liten. Som jag fantiserade och dagdrömde om. Men till skillnad från de flesta andra har detta inte vuxit bort med åren. Jag har fortfarande låtsaskompisar. Dock inte påhittade karaktärer utan riktiga människor.

Jag har också låtsaskompisar. Vilka varierar. Mauro Scocco t.ex. Idag gjorde han oss uppmärksamma på Katarina Hahrs intervju och jag kunde inte låta bli att tweeta till honom, jag lyssnade på den igår. Jag förväntade mig ingen reaktion. Jag brukar inte tilltala kända människor på Twitter. Det händer, men det känns i allmänhet lite meningslöst. Sen framåt kvällen så GILLADE Mauro denna tweet. Då blev jag allt lite knäsvag! Vi har så att säga kommunicerat.

2 x Sorg

Den 23 mars 1827 dog en nära vän till en av Esaias Tegnérs söner, han var bara 18 år. Det gick en nervfeberepidemi i Lund och ”den som en gång måste gå till sängs, kommer icke derifrån, utan till grafven”, som någon uttryckte det.

Sonen frågar i brev om fadern kan tänka sig att skriva någonting som skulle kunna trösta den dödes far och honom själv: ”Den vänskap han alltid visade mig, den öppna förtrolighet hvarmed han städse mötte mig göra hans bortgång så mycket mera kännbar.” Han hette Fredrik von Schantz. Tegnér, som lämnat Lund för Växjö 1826, knorrar lite, han tycker illa om att skriva ”occasions-vers” och han var inte närmare bekant med Fredrik. Ändå lyckas han få till något så vackert: ”För att göra dig till viljes, i synnerhet som jag fick brefvet på din födelsedag, har jag skrifvit några rader till prosten Schantz.” Dikten kallade han Till en sörjande fader och inledningen lyder som följer:

”Säg ett ord till tröst för fadren, nedböjd af det hårda slag,
och till tröst för mig derjemte” – skrifver mig min son i dag.

Solon (så förtäljer Greken) gret en son, sitt hjerta kär,
och från slägt och vänner hördes tröstens gamla formulär:

”Hvartill hjelper att du gråter? Hvad ej ändras kan, fördrag.” –
”Just derför att det ej hjelper (sad’ den vise) gråter jag.”

Bara några dagar senare dör biskop Faxes son Jakob som Tegnér kände väl. Han dör vid 31 års ålder i samma epidemi. Då skriver Esaias en grafskrift över honom. ”Men det förstås af sig sjelf”, menade han, alltid lika pigg på att förringa sina egna insatser, ”att det ej kan vara fråga om någon poësie i en sådan tillfällighetsskrift.” Nåväl:

Vännerna klaga från Lund, ty döden är lös bland dem alla,
vandrar från hus och till hus, plockar det käraste ut.
Fader lägges på bår vid qvidande tvillingars vagga,
fästman ryckes från brud, sonen från gråtande mor.
Darrande öppnar min hand hvart bref, hvart bref är en Jobspost,
gömmer blott tårar och sorg under det svarta signet.
Redlige Jakob, du ock! Din Jakobsstege till himlen
steg du för tidigt uppå, kunde väl stannat hos oss.

Tegnér var en känslig själ och hade själv mist två barn; en son som föddes 1809 och dog 1810 och en dotter som föddes 1810 och dog 1818. ”Jag lever efter vanligheten, har förlorat en av mina gossar, men har ännu en kvar jämte en flicka.” (Brev till Erik Gustaf Geijer: Lund d. 17 Febr. 1811.)