12 Years a Slave

Det varnades för att filmen innehöll våldsamma scener men jag trodde aldrig den skulle innehålla så många. De var ständigt återkommande. Jag satt med fingrarna i öronen, jag klarade inte av att höra skriken. Och grät så att jag hulkade när Patsey höll på att piskas ihjäl. Hon spelades av Lupita Nyong’o som fick en välförtjänt Oscar för rollen. Chiwetel Ejiofor hade huvudrollen som Solomon Northup och var helt fantastisk. (Vilken idiot fick hans Oscar?) Liksom Michael Fassbender och hans sadistiska slavägare.

Ur DN:s recension:

Benedict Cumberbatch gör plantageägaren som i alla fall plågas lite av dåligt samvete och vars rollfigur gestaltar hur svårt det är att agera mot nedärvda traditioner och grupptryck. Michael Fassbender är intensivt skrämmande som den psykotiske slavägaren Edwin Epps, en man fången i en verklighet där han inte hör hemma, fångad i en kärlek till en av sina bomullsplockare (Lupita Nyong’o) som han varken kan leva ut på ett anständigt sätt eller förneka.

Hur många Patsey fanns – och finns – det inte? Sexuellt utnyttjade av sina herrar, fråntagna all livsglädje, torterade till döds (om inte kroppsligt så själsligt). En tillvaro helt utan mening. Patsey ber Solomon dränka henne.

Just hon har också funnits i verkligheten. Filmen baseras på Solomon Northups självbiografi från 1853. Han var son till en frigiven slav. I New York där Solomon bor var slaveriet avskaffat, men i Washington är det fortfarande legalt. Solomon – en erkänd violinist – blir övertalad att följa med ett cirkussällskap till huvudstaden. De drogar honom och han vaknar upp som slav och säljs till sydstaterna.

Ur SvD:s recension:

Filmens största ögonblick är den scen där Northup blir hängd i ett träd efter att ha misshandlat en förman. Han undkommer lynchningen, men får stå kvar en hel dag som straff. På tå, för att undvika att kvävas av den riggade snaran. I nästan tre minuter hör vi bara hans rosslingar, och det är lång tid i en film.

12_years_a_slave_film_posterJag kunde inte ens höra när den vidrige förmannen sjöng om ”niggers” – han sjöng och sjöng och sjöng och sjöng.

Solomon hade flera olika slavägare. Filmen visar individens roll i systemet: skillnaden i villkor mellan de slavar som hade den dubbla oturen att få en osedvanligt grym slavägare och de som hade lyckan i olyckan att få en människa med samvete (inom systemets ramar). Brad Pitt som spelar en kanadensare som är emot slaveriet är den som slutligen räddar Northup trots högt personligt risktagande.

DN:s recensent skriver att filmen ”är våldsam intill outhärdlighet, närgången, gripande, laddad och engagerande men aldrig för en sekund sentimental” och det är sant: inte heller det lyckliga slutet går att se som särskilt lyckligt. Man är så plågad av USA:s fruktansvärda historia att man inte riktigt kan glädjas när Solomon återser sin dotter och inser att han fått ett barnbarn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s