2 x Sorg

Den 23 mars 1827 dog en nära vän till en av Esaias Tegnérs söner, han var bara 18 år. Det gick en nervfeberepidemi i Lund och ”den som en gång måste gå till sängs, kommer icke derifrån, utan till grafven”, som någon uttryckte det.

Sonen frågar i brev om fadern kan tänka sig att skriva någonting som skulle kunna trösta den dödes far och honom själv: ”Den vänskap han alltid visade mig, den öppna förtrolighet hvarmed han städse mötte mig göra hans bortgång så mycket mera kännbar.” Han hette Fredrik von Schantz. Tegnér, som lämnat Lund för Växjö 1826, knorrar lite, han tycker illa om att skriva ”occasions-vers” och han var inte närmare bekant med Fredrik. Ändå lyckas han få till något så vackert: ”För att göra dig till viljes, i synnerhet som jag fick brefvet på din födelsedag, har jag skrifvit några rader till prosten Schantz.” Dikten kallade han Till en sörjande fader och inledningen lyder som följer:

”Säg ett ord till tröst för fadren, nedböjd af det hårda slag,
och till tröst för mig derjemte” – skrifver mig min son i dag.

Solon (så förtäljer Greken) gret en son, sitt hjerta kär,
och från slägt och vänner hördes tröstens gamla formulär:

”Hvartill hjelper att du gråter? Hvad ej ändras kan, fördrag.” –
”Just derför att det ej hjelper (sad’ den vise) gråter jag.”

Bara några dagar senare dör biskop Faxes son Jakob som Tegnér kände väl. Han dör vid 31 års ålder i samma epidemi. Då skriver Esaias en grafskrift över honom. ”Men det förstås af sig sjelf”, menade han, alltid lika pigg på att förringa sina egna insatser, ”att det ej kan vara fråga om någon poësie i en sådan tillfällighetsskrift.” Nåväl:

Vännerna klaga från Lund, ty döden är lös bland dem alla,
vandrar från hus och till hus, plockar det käraste ut.
Fader lägges på bår vid qvidande tvillingars vagga,
fästman ryckes från brud, sonen från gråtande mor.
Darrande öppnar min hand hvart bref, hvart bref är en Jobspost,
gömmer blott tårar och sorg under det svarta signet.
Redlige Jakob, du ock! Din Jakobsstege till himlen
steg du för tidigt uppå, kunde väl stannat hos oss.

Tegnér var en känslig själ och hade själv mist två barn; en son som föddes 1809 och dog 1810 och en dotter som föddes 1810 och dog 1818. ”Jag lever efter vanligheten, har förlorat en av mina gossar, men har ännu en kvar jämte en flicka.” (Brev till Erik Gustaf Geijer: Lund d. 17 Febr. 1811.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s