Tvenne lagar styra detta liv

Jag har haft en sån härlig depression. Hade självföraktet varit en piska på riktigt hade den piskat mig blodig. Det var som att plåga en kattunge, lika tacksamt.

Jag har fortfarande en liten depression. Piskan har dock gått och lagt sig i garderoben. Nu är det bara vanmakt: Hur ska jag… varför skulle jag…

Som jag ser det tjänar det ingenting till.

Jag kan inte låta bli att tänka på att H tog livet av sig efter att hon bestämt sig för att sluta som lastbilschaufför. Jag vet inte exakt varför hon slutade, mer än att hon ansåg sig tvungen. Hon älskade det jobbet. Älskade det. Levde för det. Var det därför hon dog, för att hon inte längre hade något att leva för? Inget att se fram emot?

Jag undrar också hur hon gjorde det. Sådana tankar sysselsätter mig mycket. Jag avundas de gamla nazisterna som hade en giftampull i fickan. Alla människor borde ha en giftampull i fickan. Det är för jävligt att det inte längre finns några giftampuller!

Mick Jaggers flickvän gjorde det med en scarf. Det är det enklaste. Sitta på golvet och hänga sig i nån möbel. (Men även då kan man väl misslyckas om man är tillräckligt misslyckad: om man tillhör dem för vilka den tekniska gränsen för vad man klarar av går vid att öppna en konservburk.)

Depression vill död, död och förintelse. Depressionen strävar efter att upplösa sig själv.

De flesta lokförare kommer att köra på minst en person under sin karriär, det säger statistiken. De suicidala är så många att få lokförare undkommer dem.

Det var väl så Ted Gärdestad gjorde, var det inte. Ställde sig på spåren.

Vilhelm Moberg dränkte sig. Precis som Virginia Woolf. Stig Dagerman och Sylvia Plath gasade ihjäl sig. Karin Boye tog sömntabletter.

Jackie Kennedy ville dö efter makens död. Hon hoppades i hemlighet att någon skulle skjuta också henne när hon gick bakom kistan.

54cab037b8f23e3a03150bcb_image

Förtvivlan vill utplånas. Den vill bort från sig själv.

Det kan man inte hjälpa, det är ingenting man rår över.

Leif GW Persson tänkte skjuta sig.

Det är således inte helt ovanligt. Man är inte ensam. Men aldrig är man så ensam. Ingen ser en, ingen hör en, ingen vet – det ligger i sakens natur – att man planerar sin död.

Man anses vara sjuk, men själv ser man sig som frisk: frisk och klartänkt. Man ser livet som det är. Man lägger ihop två och två. Man känner sitt förflutna och därmed framtiden. Man vet hur den kommer att bli. Och man orkar inte med den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s