Tårtor i noseworkboken

Varför är det tårtor i noseworkboken, frågade jag, flatte, matte. Det undrar jag också, sa hon. Det måste ju betyda att jag ska få en tårta varje gång jag gör någonting bra? Det tror jag inte, sa matte och började bläddra. Förklaring ges på s. 21:

Vad är STORT KALAS då undrade jag om det nu inte är tårta? Vad kan bli större kalas än en stor tårta? Då måste man först veta vad TIO SNABBA är, sa matte. Det var ”tio, femton, tjugo småbitar av hundens favoritgodis en i taget medan hunden har nosen mot doftkällan”. STORT KALAS är TIO SNABBA + ”annat godis på samma sätt”. (Vad är annat godis?) ”Därefter tar du fram en leksak: ludd i snöre, boll eller något annat hunden gillar och låter den leka länge, allt under glada tillrop och beundrande ljud.” Usch, sa matte, det vill jag inte ägna mig åt. Det måste du, sa jag. Förnedringen ska vara total! ”Hunden ska känna sig riktigt mallig!”

Det står klart att matte varit alldeles för snål med sina belöningar. I Göteborg gick jag omkring med korvögon hela kursen igenom; jag drömde korv, levde korv, andades korv. Vis av erfarenheten skar därför matte upp gigantiska mängder korv inför denna fortsättningskurs bara för att inse att korven inte alls går åt i samma utsträckning på den här kursen. Det var bra, tänkte hon i sitt stilla sinne, så att inte Vanna blir ännu fetare än hon redan är. Du liksom jag väger alltid minst ett kilo för mycket, brukar hon säga till mig. Sådan matte, sådan flatte!

Nu hoppas jag att det ska bli ändring och STORT KALAS med allt jämnare mellanrum. Men då måste jag dra ner torrfodret till hälften, säger matte. 😦

Terrier vs retriever

Jag följer två hundar på Instagram – Dean the Basset och Oliver the Norfolk. Häromdagen klippte Oliver klorna och låg i sin mattes knä och var så söt att hjärtat smalt. Vägen dit har dock varit lång.

Det fick mig att undra hur jag skulle kunna ha en liten hund, jag klipper klorna på en hund som man skor en häst. Jag kan inte ha en sån som Oliver stående (min rygg bryts) och jag kan inte ha honom liggande i knät för då måste jag träna i flera år och det orkar jag inte. Annars är norfolkterrier mitt förstahandsval av terrier.

För inte så länge sen kom Oliver på fjärde plats i en noseworktävling bestående av 49 hundar: ”Thank you for all the congrats on my legendary #nosework performance.” En annan dag jagade han hellre möss i stallet än sniffade efter noseworkdofter.

Det är nog den största utmaningen med att ha terrier, de gör vad de känner för. Vanna är alltid mer eller mindre träningsvillig. Hon tröttnar aldrig på en övning, man behöver inte tänka på att variera sig. En retriever kan ju inte bli trött på att apportera om den så måste göra det femtio gånger i rad. Så funkar Vanna, oavsett vad man tränar.

Som Inka när hon vattenapporterade. Timme ut och timme in… Hon tryckte på apporteringsknappen och stängde inte av den förrän jag slutade kasta.

Oliver går igång på allting som rör sig – joggare etc. Det gör det svårt att träna agility. Han blir distraherad. Vanna blir inte distraherad. Det enda som stör hennes koncentrationsförmåga är bajs. Och det brukar inte ligga bajs på agilityplanen.

Det är en stor gåva att ha en sådan hund ur träningssynpunkt, hon är helt enkelt underbar att träna. (Lite trögfattad i lydnad men det är en annan sak. Kan vara jag som är en usel tränare. Om det tar en normal människa några veckor att lära hunden ett korrekt sittande i inkallning har Vanna och jag efter x antal år ännu inte helt lyckats.) Det kan man nog glömma med terrier. De är inga träningsmaskiner. Å andra sidan är jag inget träningsfreak. Jag tränar inte särskilt mycket. Hunden är sällskapshund.

Men det som gör hunden svårtränad i hundsporter är inte sällan det som gör den svårtränad i vardagen. En hund med stor jaktinstinkt sticker på skogspromenaderna såväl som på brukshundklubben. En hund som hela tiden måste motiveras för att göra något måste också motiveras för att hålla sig i närheten av ägaren. Osv.

Mycket lättare att ha en hund som av naturliga skäl vill ha kontakt, som är avlad på att samarbeta. Det är svårt nog ändå!

Presenter till mig själv

Jag har shoppat. Jag lägger inte pengar på böcker utom i undantagsfall och detta var ett undantagsfall; jag kände mig tvungen att köpa en bok om nosework. Inte bara låna.

I samma veva köpte jag en Hitlerbiografi i två delar av Joachim Fest som jag länge velat läsa. De stora Hitlerbiograferna är Fest och Kershaw. Jag ser fram emot denna läsfest, höhö! Älskar att läsa böcker om nazismen (som jag hatar). Önskar ofta att jag var docent i historia med nazitiden som specialitet.

I en skoaffär såg jag ett par skor som jag ville ha. De fanns inte i min storlek. Jag kunde ha 39 och den största var 38,5. Du kan se om de finns på nätet, sa expediten. Nilson Shoes. Jag gjorde så men där fanns inga storlekar alls. Alla var slut. Då var jag så slug – man får inte vara dum – att jag googlade i största allmänhet på märket och hittade paret (med den färg jag ville ha) på Footway. Tjänade 50 spänn gjorde jag också.

På grund av att en av mina kusiner gifter sig i sommar måste jag ha en klänning och har fått pengar från morsan. Jag provade klänningar på Rydholms och fann till min förvåning att de satt rätt bra. Det har förmodligen att göra med att de inte bara säljer klänningar, de säljer även tillhörande underklänningar. Det ger bättre passform.

Jag kände mig lite som kronprinsessan Victoria (inga jämförelser i övrigt) när jag provade den ena klänningen efter den andra. Så går hon klädd för jämnan.

Varje gång jag ska gå på bröllop, det sker med tio års mellanrum, går jag till Rydholms. Jag kan varmt rekommendera dem. Fördelen och nackdelen är att expediterna är väldigt engagerade. De kommer med en lämplig kavaj till en lämplig klänning fast man inte sagt ett ljud om någon kavaj. Det är en anrik affär i Varberg. Något tantig, men där finns kläder för alla åldrar, om man bara letar. Pappa brukade sitta på en stol i ett hörn.

”Grundaren Carl-Johan Rydholm började med en textilbutik i Varberg ca 1920, 2015 har butiken funnits i ca 95 år.”

Ca och ca. Hade jag varit de hade jag strukit ca. Ingen kan ju ändå veta vad de inte vet själva? Rydholms är som Café Mignon. Det har alltid funnits och ska alltid finnas.

Mormors barndomshem och Arturs dammar

Denna himmelska dag gjorde vi en utflykt till Buskabygd i Gällareds socken, Hallands län. Gällared ligger inte så långt från Ullared och det var där mormor växte upp.

Ida i vit blus, Alida (mormor) i randig klänning, Johan längst till höger.

Vi trodde först inte att någon var hemma, utom den skällande hunden i hundgården, men sen kom ett barnbarn till mormors syster Ida, han som äger huset sedan 25 år tillbaka (och någon som troligen var hans son och någon som kanske var hans bror). Huset ser inte riktigt ut som på mormors tid. Man kan jämföra:

Det syns att det är samma på de två små underliga fönstren, det är som om man klippt av dem på mitten. Genom åren har man byggt på och om det. Farstukvisten är original.

En gång – minns jag – åkte vi till Buskabygd med mormor. Hon satt i framsätet bredvid pappa och berättade att hon blivit jagad av en tupp som barn och skrattade sitt underbara skratt. (Född 1904, död 1996.) ”Mitt hem”, sa hon. Det heter Huslyckan. Mormors äldste bror Johan hade en son vid namn Artur som dog i år vid hög ålder. Under första halvan av 90-talet började Artur anlägga en damm i Buskabygd, precis vid huset där han bodde och alldeles intill mormors barndomshem. Dammen blev flera dammar. De var imponerande fina. En av dem sträckte sig så långt att man inte såg vart den tog slut!

Jag har alltid vetat om att Artur skapade sin egen sjö men jag vet faktiskt inte om jag sett den förut. Däremot har jag träffat Artur i nåt sammanhang.

”Varför sträva mot naturen och slita med att hålla täckdikena öppna och åkern torr när det egentligen bara ville stå vatten där, resonerade Artur Johansson…” (HN 2005-05-17)

För ett antal år sen framkom det att han var särbo med en kvinna som var mormor till en bekant: ”Det är mormors toyboy.” 😉

Vi fikade i hagarna. Jag fick flytta bilen för att något maskinmonster skulle förbi. Han som körde monstret visade sig vara en släkting. Oddsen är höga.

När jag var ca tio år hade vi stor släktträff i Buskabygd och hamnade i Hallands Nyheter. Fotografen stod på taket till en av de två rivna ladugårdarna som låg framför huset.

Det finns en stugby i området med det vedervärdiga namnet Ullared Paradise. Ingen kunde i början av förra seklet ana att Ullared skulle bli känt i halva världen. Och bli ett med ett varuhus så till den milda grad att folk säger att de handlar på Ullared. Det är Göran Karlssons fel. GeKå. Han ligger begravd i Köinge, en annan centralort i mina föräldrars barndom. Där fanns en radioaffär m.m.

På kyrkogården i Gällared hittade vi graven för Malkolm och Amanda – mormors föräldrar. Även Ida och Johan (med respektive). Liksom Artur.

Här är morfars bro. Han var en händig man! Nåja, han byggde den inte ensam…

Slutligen åkte vi den väg som anses vara Hallands vackraste. Inte helt utan fog. Den går mellan Gällared och Askome och enligt mormor var den vackrast om man kom från Gällaredshållet. Då har man Ätran på höger sida.

Plågats och lidit

I alla dessa år (sex) har man plågats och lidit när folk lagt ut bilder på sina balkonger och uteplatser och tjatat om hur de sitter där med sitt kaffe i arla morgonstund. Det kommer jag aldrig göra: jag dricker inte kaffe vare sig på morgonen eller kvällen. Men det är möjligt att jag en vacker dag – om jag känner mig wild and crazy – sätter mig med ett glas vin och blickar ut över ägorna.

Jag tolkar det som att man även får använda grillen.

Be prepared to bleed

Enligt min gynekolog fanns det fyra behandlingsmetoder mot myom:

1. Qlaira (p-piller)
2. Cyklokapron (blödningshämmande tabletter)
3. Esmya (för att krympa myomet)
4. Hysterektomi (operera bort livmodern)

P-piller gav inte resultat. Jag är tillbaka på att äta 3 Cyklokapron 4 ggr om dygnet. Det är feta tabletter som man får vara mycket noga med för att ingen olycka ska ske (och komplettera med andra åtgärder). Risken för järnbrist är fortfarande påtaglig. Därav järntabletter – de små gulbruna.

Det känns som om jag borde testa Esmya. Då måste jag låta undersöka mig (mäta myomet) och sen försättas i ett klimakterieliknande tillstånd. Det används inför operation men ibland behöver man inte opereras. Effekten blir bestående; om jag förstått det rätt.

Man vet ju inte hur många år man har kvar av det här helvetet. Är det fem eller tio eller ännu mer?

Jag tänker på vilket freak jag är som lyckats drabbas av två sjukdomar i reproduktionsorganen. Den ena har jag levt med i femton-tjugo år, den andra i tio men den har långsamt förvärrats. Båda kräver medicinering. Ett av symtomen är en vansinnig trötthet. Jag kan ligga hela dagen och släpar mig bara ut för de obligatoriska hundpromenaderna där jag sjunker ner på varenda bänk.

Det fina i kråksången är att man nu testar Esmya även mot pmds (eftersom det stryper progesteronproduktionen) så om jag fick det skulle jag slå två flugor i en smäll.