Halsbandsterapi

Vanna går i halsbandsterapi. Hon har aldrig haft fobi mot halsband i den mening som hon har fobi mot sele (och täcke). Därför kan någon tycka att det vore bättre om Vanna gick i sel- och täckterapi än halsbandsterapi. Men dels är denna fobi så djupt rotad att det skulle ta lång tid (gjorde för flera år sen några misslyckade försök att koppla ihop sele med godis) och dels använder hon sällan sele. Sist hon använde sele var på noseworkkursen i torsdags – detta enbart för att jag är så lydig. När instruktören skrev: ”Sele är en fördel men om halsband används så ha ett utan strypfunktion” tog jag på Vanna sele. Det var ju en fördel! Fast det var det nog inte alls i och med att hon skakade på sig.

Vanna är inte förtjust i att få ett halsband över huvudet vilket jag misstänker hänger ihop med hennes uppväxt i urskogen: hon gick lös för det mesta och gick hon inte lös hade hon retrieverkoppel. Det är som alla vet tunt och därmed inte lika obehagligt.

När jag noterat att hon bara sänkte skallen djupare och djupare vid framtagande av koppel drog jag slutsatsen att det var läge för något radikalt: That girl needs therapy!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s