Livet på landet

Jag åkte ut till torpet

P och S var där och jobbade

Här ligger en katt begraven. Min katt. 😦 Hon ligger där nere i dungen. Jag kommer aldrig att gå dit och titta av rädsla för att något vilt djur ska ha rubbat stenarna – inte ens trots att jag vet att det torde vara omöjligt. Jag släpade sten och svor över den förbannade döden och släpade ännu mer sten.

Eftersom stutarna eller kvigorna (vad det nu blir i år) inte har kommit än kunde vi gå genom hagen. Det har jag knappt gjort sen Inka dog.

Jag hade tänkt ta en kort promenad men det var så sanslöst vackert att Vanna och jag bara gick längre och längre.

Sen fick Vanna en chock. Elchock. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att strömmen var på när djuren inte var där och tråden låg på marken. Den hade råkat sättas på när min bror satte på vattnet. 😦 Det är bra om du talar om att det är el, sa jag surt. Men inga icke-hundägare tänker på hundägare. Det är som om hunden inte finns. Inte ens när hon skriker högt bryr de sig. Vanna skrek sitt högsta. Jag är bara så innerligt tacksam att hon släppte det så gott som direkt. Det lämnade inga mentala spår. Stabil tös.

Torkel Jönsgård hade skaffat minihäst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s