Terrier vs retriever

Jag följer två hundar på Instagram – Dean the Basset och Oliver the Norfolk. Häromdagen klippte Oliver klorna och låg i sin mattes knä och var så söt att hjärtat smalt. Vägen dit har dock varit lång.

Det fick mig att undra hur jag skulle kunna ha en liten hund, jag klipper klorna på en hund som man skor en häst. Jag kan inte ha en sån som Oliver stående (min rygg bryts) och jag kan inte ha honom liggande i knät för då måste jag träna i flera år och det orkar jag inte. Annars är norfolkterrier mitt förstahandsval av terrier.

För inte så länge sen kom Oliver på fjärde plats i en noseworktävling bestående av 49 hundar: ”Thank you for all the congrats on my legendary #nosework performance.” En annan dag jagade han hellre möss i stallet än sniffade efter noseworkdofter.

Det är nog den största utmaningen med att ha terrier, de gör vad de känner för. Vanna är alltid mer eller mindre träningsvillig. Hon tröttnar aldrig på en övning, man behöver inte tänka på att variera sig. En retriever kan ju inte bli trött på att apportera om den så måste göra det femtio gånger i rad. Så funkar Vanna, oavsett vad man tränar.

Som Inka när hon vattenapporterade. Timme ut och timme in… Hon tryckte på apporteringsknappen och stängde inte av den förrän jag slutade kasta.

Oliver går igång på allting som rör sig – joggare etc. Det gör det svårt att träna agility. Han blir distraherad. Vanna blir inte distraherad. Det enda som stör hennes koncentrationsförmåga är bajs. Och det brukar inte ligga bajs på agilityplanen.

Det är en stor gåva att ha en sådan hund ur träningssynpunkt, hon är helt enkelt underbar att träna. (Lite trögfattad i lydnad men det är en annan sak. Kan vara jag som är en usel tränare. Om det tar en normal människa några veckor att lära hunden ett korrekt sittande i inkallning har Vanna och jag efter x antal år ännu inte helt lyckats.) Det kan man nog glömma med terrier. De är inga träningsmaskiner. Å andra sidan är jag inget träningsfreak. Jag tränar inte särskilt mycket. Hunden är sällskapshund.

Men det som gör hunden svårtränad i hundsporter är inte sällan det som gör den svårtränad i vardagen. En hund med stor jaktinstinkt sticker på skogspromenaderna såväl som på brukshundklubben. En hund som hela tiden måste motiveras för att göra något måste också motiveras för att hålla sig i närheten av ägaren. Osv.

Mycket lättare att ha en hund som av naturliga skäl vill ha kontakt, som är avlad på att samarbeta. Det är svårt nog ändå!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s