Lilla Lova

Jag läste en fruktansvärd artikel i Härliga Hund om rage syndrome, ni vet det där som röda cockrar är kända för men som jag trodde var utrotat, åtminstone i Sverige. Mycket riktigt var det en röd cocker… Ägaren skrev så vackert och sorgligt:

Men då jag ser henne ta krumsprång av lycka när någon favorit kommer på besök eller när hon leker med andra hundar i parken, då tänker jag hur omöjligt det är att hon inte skulle få finnas till. När hon är helt från sina sinnen undrar jag hur jag ska orka leva vidare med henne. Jag slits itu.

Det är att jämföra med epilepsi. Hunden är inte medveten om vad den gör. Den får anfall precis som en epileptiker. Skillnaden är att hunden med ragesyndrom (som framgår av namnet) blir aggressiv och hugger sina egna familjemedlemmar. Däremellan är den som alla andra hundar, lika söt och snäll.

Absurda situationer uppstår: jag fredar mig med en iläggsskiva till matbordet som sköld, jag kastar lasso med hennes koppel för att fånga in henne och kunna hålla henne på armlängds avstånd.

En natt biter hon ägaren i båda armarna så att det går hål, ”natten därpå ligger hon tätt intill mig och sover med huvudet på min sargade arm”. En annan natt vaknar ägaren av att Lova hugger henne genom täcket. Efteråt är båda helt slut och Lova förvirrad – hon har ju varit ”borta” (i skallen). Sjukdomen blir värre med åren och periodvis får hunden anfall varje dag. Det är kaos.

Jag inser att hon kan skada mig ordentligt, men mardrömmen vore om hon skadade någon annan. De som känner till vår situation säger att jag inte har något val, att man inte kan leva med en hund som Lova. Men jag har ju ett val. Ända tills hon får en tumör som konstateras malign och inte går att operera.

Ingrid Tapper som är etolog uttalar sig och säger att det inte finns något hopp då det inte finns någon bot. Man måste avliva.

– Ägaren kommer till kliniken med en glad och vänlig hund, när de berättar om de våldsamma attackerna kan veterinären ha svårt att förstå hur allvarligt det är. Det är lätt att tro att det beror på ägaren, att husse eller matte hanterar hunden felaktigt. Ägarna behöver stöd men möts ofta av oförståelse.

På sin hemsida tar Ingrid Tapper upp det skuldbeläggande som hundägare är experter på och som blir särskilt förödande när hunden har en medfödd sjukdom. Det är någon sorts mänskligt storhetsvansinne. Om allting är vårt fel så kan vi också rätta till det! Men allting är inte vårt fel. Vissa saker är ingens fel. Alla dessa kämpande hundägare som kämpar förgäves.

Lova är fem år när hon får somna in. Det är outhärdligt. Tillvaron är lugnare nu, men hon är djupt saknad. Lilla Lova.

Annonser

2 thoughts on “Lilla Lova

  1. Ja, maktlösheten i att bevittna den totala förvandlingen: ”Det ryms två personligheter i en och samma lilla hundkropp, och de verkar inte känna till varandra. Jag tror att den riktiga Lova, om hon såg hur den främmande hunden som intar hennes kropp attackerade mig. skulle bli rasande och förvara mig.” Hjärtat brister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s