Vanna i världsarvet

Skuleberget är Höga Kustens bokstavliga höjdpunkt.

Det satt ett gäng på Naturum och verkade sysslolösa, vi frågade vad som var bästa vägen att gå med hund och fick svaret ”Östra stigen”. Annars hade vi fått ta en massa trappor upp, såna där ståltrappor som inte hade varit roliga för Vanna att gå i.

Linbanan hade vi på ett tidigt stadium konstaterat att vi inte kunnat ta. Jag kan inte gärna ha Vanna i knät.

I vår enfald hade vi trott att Toppstugan skulle vara öppen, att vi skulle kunna sitta där och ta en våffla… Ha! Vi var helt ensamma på berget.

Det finns högsäsong och det finns lågsäsong och så finns det icke-säsong.

Höga Kusten anses av många vara Sveriges vackraste plats och det kan man förstå. (Klicka på bilderna.) Det är världsarv på grund av landhöjningen efter inlandsisen.

Nämforsen & Näsåker

Vi åkte till Nämforsen för att titta på hällristningarna. De påstås ha 20 000 besökare om året men denna dag i maj var det bara vi tre. Inte många turister i Norrland nu!

Hällristningsområdet är ett av norra Europas största, på öarna i forsen finns minst 2500 figurer inhuggna i klipporna. Vanligast är älg, men lax, fågel, hund, människor, skepp, solhjul, fotsulor och skålgropar förekommer också. Motiven bekräftar att ett fångst- och jägarfolk levt här.

Man tror att de tillkom mellan 4000 och 2000 (kanske 1000) f.Kr.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Därefter hamnade vi på nån slags camping i Näsåker som också bestod av gamla byggnader som bygdegårdar, bagarstugor, härbren och (inte minst) Pelle Molins stuga. Pelle Molin är väl bara lite halvkänd utanför Ångermanland men han är starkt förknippad med Ådalen. Hans mest kända verk heter Ådalens poesi.

Tack och lov såg vi ingen levande björn!

Bara en röd trädskällare

Skuleskogen

Skuleskogen är en så kallad gränsskog i Ångermanland, vilken utgör gränsen mellan landskapsdelarna Sunnanskogs och Nolaskogs. Nordöstra delen av Skuleskogen är nationalpark, och genom skogen går vandringsleden Höga Kustenleden.

Förr i tiden var Skuleskogen ett av de mest fruktade avsnitten på vägen för de resande handelsmännen. Skuleskogen var mytomspunnet för att ha varit ett tillhåll för rövare och fredlösa. I Skuleskogen troddes också förekomsten av övernaturliga väsen och trolldom ha varit extra stor. Kerstin Ekmans roman Rövarna i Skuleskogen behandlar båda dessa teman.

Detta fält med rundade stenar (klapper) har sorterats och formats av havets vågor och strömmar. Här på 150 meter över nuvarande havsnivå dundrade vågorna in med full kraft för mer än 8000 år sedan.

I alla fall tur med vädret

Innan jag skulle åka iväg till Norrland med min Seat Ibiza, 2006 års modell, funderade jag på om jag inte borde ha vägassistans. Antingen skulle jag då ha Falck Vägassistans, som jag hade förut, eller så skulle jag fixa det genom mitt vanliga försäkringsbolag.

Jag har kört utan såna här försäkringar de senaste sju åren. Bilen har gått som tåget och jag har resonerat som så att jag mest kör i hemtrakterna. Men Norrland är inte hemma.

Lik förbannat struntade jag i det. Jag sa till mig själv: Varför skulle det hända nåt bara för att jag kör lite längre än vanligt? Varför ska jag alltid förutsätta det värsta?

Det är som med hundförsäkringar, man fattar ständigt fel beslut. Har man låg självrisk håller sig hunden frisk och tvärtom. Det är liksom så det är.

Bara för det får jag ingen hjälp med hyrbil och måste betala självrisken för bärgning.

Det värsta var att inte veta vad det var för fel på bilen och hur dyrt det skulle bli samt när den skulle bli färdig. Så fort de öppnade på tisdagsmorgonen ringde jag Mekonomen, han som hade hand om bärgningsbilarna skulle ringa upp. Den första tid vi har är på måndag, sa han. (!) Jag måste ha den senast fredag, sa jag, jag ska hem då, jag är bara i Stockholm tillfälligt. Det kunde inte han hjälpa. De var fullbokade. Även jag insåg att jag inte kunde ersätta en redan bokad bil, även om det var angeläget. Stockholmarna kan ju vänta?

Han lovar att sätta upp mig på prioriteringslistan om de får en lucka men det låter inte lovande. Stackars mig. Jag är med största sannolikhet fast i Stockholm över helgen och missar min brorsons konfirmation. Ungefär som jag missade min brors bröllop.

På onsdagen ser jag till min förvåning att Mekonomen ringt. De har lokaliserat felet (de måste byta tändspole och tändstift) och beställer delarna samma dag. Den är klar dagen efter. Där försvann julklappspengarna…

Sen ska vi bara vädra ut hundlukten (som inte jag känner). Vi sprayar lite med Hugo Boss. Hade vi beställt en hundbil hade vi väl fått en jävla Volvo för om inte dubbla priset så nästan. Men vi hade försvaret klart för oss: Skulle de antyda att vi haft hund i bilen (hittat ett hårstrå) skulle vi bara säga att vi haft hundmänniskor i bilen. Så sant!

Fan vet om man någonsin vågar ta bilen till Norrland igen. Med eller utan försäkring.

Nordingrå

Lugnvik

Tyvärr dog min bil i Stockholm. Den kom till Nacka men inte längre. Jonas tyckte att jag skulle se det positiva i saken; den kunde ha dött vid Brahehus där jag stannade för att käka. Nu hade jag åtminstone tak över huvudet. Det hade varit svårt att få i ruinen.

Planen var att vi skulle åka vidare dagen efter. Klockan åtta på lördagskvällen när bilen vägrar starta trots otaliga försök ringer jag försäkringsbolaget. De ska skicka ut en gubbe som ska försöka få igång den på plats. Det misslyckas han givetvis med eftersom det inte är batteriet. Han ringer bärgaren som ringer mig och säger att han kommer om en halvtimme. Efter trekvart har han fortfarande inte kommit. Då är klockan tolv på natten. Han har fått ett SOS-alarm så för att jag ska slippa vänta lägger jag nyckeln på höger bakdäck och frågar vart den tar vägen. Svar: Mekonomen Globen. (Jag ser Globen från Jonas nya lägenhet.) Allt sånt här inträffar ju på helger (första maj måndag) vilket gör att de kan kolla på den tidigast tisdag. Jag ska hem fredag.

När inte försäkringsbolaget pröjsar hyrbil gör vi det själva. Jonas låtsas inte om att vi har hund och kommer tillbaka med en Audi A3. Vi susar genom Gästrikland och efter två timmar är vi i Hälsingland. Det kan jag inte fatta. Hur kan det vara så nära? Å andra sidan har ni väldigt långt till Skåne, säger jag. Skåne är ändå Skåne.

Vi äter i Söderhamn och är i Lugnvik (Kramfors, Ångermanland) en timme senare än beräknat. Jag försöker förtränga de enorma kostnader som ligger framför mig: självrisk, reparation, hyrbil… 10 000?

Stuguthyraren har stugan på sin tomt. Hon är ägare till en tax och en stabijhoun. Vi går på promenad runt tjärnen. Hennes hundar blir som galna vid åsynen av Vanna. De skäller käkarna ur led. Särskilt taxen. The stabijhoun hälsar till slut och är sympatisk. Ägaren påstår att de inte är aggressiva men jag litar inte på taxen och drar undan Vanna när han klapprar med tänderna i luften. Hon låter honom därför nosa på Vanna när hon håller honom. Det gjorde tydligen susen för sedan skäller ingen av dem längre. Längs hela stigen har bävrarna härjat – gnagt ner björkar, grävt hål och byggt hyddor.

Vi börjar misstänka att stuguthyraren och hennes man – han talar ingen svenska – är holländare. De har en holländsk registreringsskylt på husvagnen. Visst fan, slår det mig plötsligt, den ovanliga hunden är också från Holland. Det står träskor vid ytterdörren och stora delar av inredningen går i orange, inklusive duschdraperiet.

Om någon ännu tvivlar

Vi sitter en stund vid kaminen och studerar den vackra ladan. Det ligger snö här och där (som Vanna älskar att rulla sig i). När vi några timmar senare går ut i mörkret är det alldeles stjärnklart och Karlavagnen lyser precis ovanför oss.

Ett dass med utsikt