När vällingklockan ringde

Peter Englund har skrivit en bok om sin vidrigt lyckliga barndom.

Mitt bestående minne av boken är ett porträtt av en älskad far. I minne nr 104 minns Peter ”vilken mjuk röst min pappa brukade när han väckte mig, och att han ofta gjorde det som om där fanns ett val: ”Klockan är sju – vill du vakna?” (Ulrika Knutson i UNT)

Min mor hade en mycket hård röst och brukade rusa in och släppa upp rullgardinen med en sadistisk smäll. ”Nu får du gå upp!” Jag lyssnade på Ola Magnell och klamrade mig fast vid orden: Då tänkte man i tysthet att det kommer nog en tid / när man får ligga kvar i bingen utan stress och strid. Jag var nattmänniska redan som barn.

Enda molnet på Peter Englunds himmel var att farfar hängde sig i den källare som han själv grävt ut. I min släkt var det ofattbart nog ingen som hängde sig.

Martina Montelius sågar boken i Expressen och Ingrid Elam liksom Björn Werner konstaterar att ingenting är så trist som andras lyckliga barndomar. Ingenting är heller så avundsvärt. Men bra litteratur blir det sällan av skiten.

Och allt har sin finess och allt som sker har sin säsong
Men vem kan säja: Jag är fri från allt som hänt en gång

Annonser

Story of my life

”Ett exempel kan vara att du under din uppväxt fått mycket kritik och lite beröm och därmed får en låg självkänsla, en låg tilltro till din egen förmåga. Du kommer då kanske inte att försöka ta för dig eller vilja synas i skolan och senare i arbetslivet. Du kan få svårt att tro att du har något att erbjuda andra människor och blir därför blyg och tillbakadragen. Du får då lite respons från andra, inte så mycket uppmärksamhet och har liten chans att ändra det du lärde dig om dig själv när du växte upp. Du upplever snarare att omgivningen bekräftar din uppfattning om dig själv.”

Maria Farm: KBT-akuten

Det var inte det att jag inte fick beröm, jag fick jättemycket beröm, precis som jag fick jättemycket kritik, men berömmet och kritiken kom från olika personer.

Mitt liv som pingisspelare

”I mitt nästa liv ska jag banne mig bli pingisspelare i landslaget. I 103-årsåldern ska jag dö mitt i en smash och alla ska applådera mig med pingisracketar i händerna.”

Har jag berättat om den gången jag tävlade i pingis och avsiktligt förlorade?

Falkenberg hade stolta anor. 1971 vann Stellan Bengtsson VM och hyllades vederbörligt på Rådhustorget när han kom hem. Jag vet inte om han slängdes i fontänen. Det var före min tid.

Marie och jag tog i elvaårsåldern pingislektioner i Visningshallen. (Nu ersatt av Falkhallen utanför vilken Stellan står staty.) En vacker dag var det turnering. Jag minns inte om det var en eller flera dagar, jag minns bara att jag gick vidare och vidare och vidare tills jag var uppe i semifinal. Samt att jag aldrig förstod vart jag skulle ta vägen och att Marie fick hjälpa mig att hitta rätt. Hallen var full av folk och det stod pingisbord överallt och jag begrep som vanligt ingenting.

Jag har alltid varit vilsen i världen.

När jag väl nått semin sa jag till mig själv: Det här går inte. Jag får inte vinna. Jag måste förlora. Jag märkte att jag var bättre än motståndaren. Om jag spelade som jag kunde skulle jag vinna. Det fanns inte en chans att hon kunde besegra mig, hon var klart sämre. Alltså fick jag anstränga mig för att förlora men jag fick anstränga mig på ett snyggt sätt: det fick inte verka för uppenbart och helt värdelös var hon heller inte. Jag förlorade några bollar hit och dit och hon vann en förhållandevis knapp seger.

För vad hade annars hänt? Jag hade riskerat att vinna. Jag hade blivit hot stuff. Jag hade varit avundsvärd. En person som man kunde avundas. Det klarade inte mitt självhat. Av hat till mig själv förlorade jag denna match – och tävlingsspelade sen aldrig mer.

Av någon underlig anledning hade jag bollsinne. Jag var bra i pingis, jag var bra i badminton och jag var bra på tennis. Jag var bra i basket, jag var bra i volleyboll och jag var bra på handboll. Alla bollsporter utom fotboll. Det kan ha varit ovana. Men mest feghet. Jag avskydde att stå i mål och trodde bara att jag skulle få bollen i fejjan. Och jag avskydde att folk kunde fälla mig på plan. Jag avskydde liksom hela grejen. Jag var rädd om mina smalben! Ingen annan bollsport fick mig att känna så. Men vi spelade som sagt aldrig fotboll. Det ingick inte i skolans idrottslektioner.

Ett tag var självaste f.d. landslagsmålvakten i handboll vår vikarie. Han berömde dels min handbollsförmåga (jag pangade på när han stod i mål) och dels min längdhoppskapacitet. Han var övertygad om att om han fick träna mig (kom aldrig på fråga) skulle jag kunna gå (dvs. hoppa) riktigt långt.

Att jag hoppade högst i klassen skyllde jag på min längd. Är man två huvuden högre än alla andra är det inte så konstigt att man hoppar högt. (Jmf. Patrik Sjöberg. Ej Stefan Holm.) Jag rev medvetet ibland. Precis som jag förlorade i pingis. Man vill inte hoppa för högt, inte utmärka sig.

Jag hatade att utmärka mig. Jag ville vara en död liten kropp, insvept i folie.

Paradgrenen var kulstötning! Det tävlade jag i två gånger och där vann inte självhatet, där lyckades jag besegra självhatet så mycket att jag fick kliva upp överst på pallen. De bästa i varje klass plockades ut till ett skolmästerskap som gick av stapeln på Idrottsplatsen.

J-O Waldner fyller ett halvt rum i sin trea med pokaler. Jag fick en guldfärgad bricka.

När jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag, som Björn Afzelius, skräckbilder tydligast av allt. Ja, de gånger de skrämde eller slog mig…

En oväntad själsfrände

På lunchrasten tittade jag i Amelia. Jag valde mellan Faktum (intervju med Jan Guillou) och Amelia (intervju med Denise Rudberg) och Amelia vann.

Krävs det ett personligt mörker för att kunna skriva kriminalromaner? – Jag tror att det krävs ett mörker för att kunna skriva överhuvudtaget.

Jag kände igen mig något fruktansvärt i vad Denise Rudberg sa om uppväxten. Vi är ungefär i samma ålder. Den stora skillnaden är att hon är framgångsrik och jag inte. Men jag kände igen mig i så gott som allt.

Det fysiska våldet, det som är olagligt, är nästan alltid lättare att uthärda. Ibland önskade jag att han skulle slå mig, allra helst inför andra, så att andra skulle förstå. Men det skedde ju aldrig… Det diffusa, de mentala övergreppen där man inte riktigt vet var gränsen går, är det som traumatiserar.

Han röt: ”Du måste äta upp.” Jag darrade och åt av ren rädsla, men fick sådana kväljningar att jag kräktes upp soppan i tallriken. Då tittade han bara kallt på mig och sa: ”fortsätt äta”, så där satt jag, elva år, och åt min egen spya, säger Denise, och nu kommer tårarna.

Vi som varit med om ondska i barndomen har ofta ett tydligt minne av den dag då maktbalansen skiftade.

En gång sa min psykolog (som jag också gick till i ca tolv år) att det hade varit enklare om jag blivit slagen. Jag hade kunnat säga till mig själv att det var fel. Den psykiska tortyren väcker sällan något medlidande och är inte brottslig på samma sätt. Och man får inga ärr – som Jan Guillou.

 

Hennes egen läkning har tagit tid. Har fått ta tid. En viktig pusselbit var den hund hon skaffade när hon var tjugo. – Tillit och kärlek var såklart svårt för mig, och jag kände stress inför om jag hade förmågan att känna kärlek. Hunden läkte den funderingen. Som jag tog ansvar för och månade om den där hunden. Indirekt var det ett sätt att bevisa för mig själv att jag inte skulle lämna en närstående i sticket. För det ju det jag var rädd för, att jag inte heller skulle kunna ta ansvar för min avkomma.

Denise Rudberg har också rätt i att man måste lämna sin taskiga barndom bakom sig, inte för att man till fullo kan det – men tillräckligt för att hatet ska rinna ur ens ådror. Tillräckligt för att man ska bli en egen person och inte sitta ihop med den hatade som ett enda stycke kött. Men det är en blodig kamp. Och den tar i allmänhet längre tid än själva barndomen. Förresten kommer man aldrig fram, kommer aldrig ur. Bara hjälpligt.

Det underlättar om man når den där dagen då maktbalansen förändras, då man inte längre är rädd för den man fruktade mest av alla i hela världen. Då är man fri. Inte fri från barndomen men från barndomens härskare. Det är som när en diktator faller.