Naturen är överskattad

tänkte jag när jag gick en trist del av Bohusleden. För övrigt har jag fått skavsår på båda lilltårna så att jag blivit tvungen att plåstra dem! Innan dess hade jag drabbats av skavsår på ovansidan av ena foten. Nu har jag förstått vad det beror på: sandalerna som jag går omkring i är ständigt blöta. ”Det har regnat varenda dag sen Anna åkte till Spanien” sa min tjugotvå är äldre väninna idag. Det är tio dar sen. Eller om det var sexton.

Efter dagens strapats i Bohuslän tog jag ett fotbad och konstaterade ytterligare skavsår. Må fan ta detta väder!

Tjurpannan

Jag fick för mig att åka till Tjurpannan igen. Det var spännande första gången men inte andra. Det är inte min typ av landskap. Jag kom på mig själv med att längta efter ”värme” – allting är så kargt och hårt. Vanna trivdes desto bättre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Flatten har bara ett krav på sina utflyktsmål: vatten. Vi såg inga får på klipporna den här gången heller, bara fårskit.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vanna doppar skallen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjurpannans naturreservat är läskigt när det stormar. Ett flertal människor har försvunnit i vågorna. Det har att göra med bristen på (skyddande) ytterskärgård.

När regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann sa en av de boende i området att det är en ondskefull strandremsa. ”Havet kan se relativt lugnt ut. Det kan komma tio små vågor – men plötsligt kommer den elfte, en jättevåg. Jag har sett människor som sprungit för sina liv många gånger.” En annan boende säger samma sak: ”Det är väldigt lurigt med sjöarna, det kan vara lugnt en stund, men plötsligt kommer en brottsjö, och den vågen är dubbelt så stor som de andra och bara sköljer över en.”

Människan förstår inte vilket litet djur hon är.

Den 10 juli 2001 trillade en norsk 21-årig man i vattnet när han och hans flickvän besökte Tjurpannans naturreservat. De satt på en klippa när en stor våg slog in och sög ut honom i havet. I en kvart såg flickvännen honom kämpa i bränningarna innan han försvann under ytan.

Det är obegripligt för mig att man inte varnar mer för detta; man varnar ju inte alls? Det enda man varnar för är betesdjur (om man har hund). Folk borde om inte förbjudas beträda klipporna vid storm så åtminstone upplysas om att de gör det med fara för eget liv. Tacka vet jag sandstrand och långgrunt! Mvh hallänning

– När det blåser kraftigt som det gjorde i torsdags, blir det sjörök. Fukten i luften lägger sig som en hinna på klipporna men det syns inte alls för blotta ögat. Sjöröken gör det jättehalt, som såpa. I ett ögonblicks verk kan du då gå omkull och trilla i.

Ur polisrapporten: ”Som ansvarig undersökningsledare är jag övertygad om att Daniel har ramlat, halkat eller spolats i havet och drunknat.” (35 meter djupt.) Hans fru är aktuell med Dagbok från ditt försvinnande.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kungsklyftan i Vetteberget

DSC_0366

”Vargklämman, som på vintern blir snöfylld, kan återfinnas i Fjällbacka i Bohuslän och platsen heter på riktigt Kungsklyftan.”

Angående Ronja Rövardotter och Kungsklyftan. Det föreligger ett missförstånd och jag är här för att reda ut det. Google är din vän – och din ovän. Det räcker att en har en felaktig uppgift för att den ska sprida sig som ogräs. Den felaktiga uppgiften är att Kungsklyftan skulle vara Helvetesgapet, ni vet (det vet vi alla) det där gapet som Ronja hoppar över när hon sviker Mattis för Birk Borkason eller Mattisborgen för Borkafästet. Det gapet, som bara lär vara några meter djupt, finns i Sörknattens naturreservat i Dalsland där större delen av filmen spelades in.

På nätet tycks alla tro att Helvetesgapet och Vargklämman är samma sak. Varför skulle Astrid ha två namn på samma ställe? Men något märkligt är det, för Mattisborgen klyvs mitt itu när Ronja föds på grund av att berget spricker – och Vargklämman är också en klyfta. Jag tror att det är så här: Mattisborgen ligger på Mattisberget som är delat; ”på tre sidor hade Mattisberget sina tvärbranta stup” och på den fjärde finns Vargklämman, en passage vid vilken rövarna håller vakt mot inkräktare som kan komma ”uppför ridstigen”.

Hur som helst, vill man hitta inspelningsplatsen för Helvetesgapet, som inte är något helvetesgap, får man leta länge. Det har den här mannen gjort.

”Och så skrik inte i Vargklämman för då kan det ramla ner stenar”, säger Mattis till Ronja (12:40). Det är just vad hon gör, varpå stenar ramlar ner.

När vi går där i klyftan säger en norrman till en annan (fast på norska): ”Det var här hon hoppade.” Myten lever! Några andra turister sjunger Rövarsången.

Om man inte visste bättre kunde man tro att Bohuslän fortfarande är norskt, ungefär som man lätt kan få för sig att Helsingør är svenskt. Jag hörde mer norska än svenska.

Själv har jag aldrig haft ett passionerat förhållande till Ronja Rövardotter. Jag älskade Bröderna Lejonhjärta och tyckte om Ronja Rövardotter. Det är ingen dålig bok och ingen dålig film, men den grep aldrig riktigt tag i mig som barn. Jag var kanske ”för gammal”.

”Och när man är klar för tagning slår man klappan. Då uppstår en lätt smäll. Då ryggar hästarna. Då tar man om. Då säger man att nu slår vi klappan extra försiktigt så det knappt hörs. Då ryggar hästarna redan när man lyfter klappan, för då vet de att nu kommer det snart en smäll. Då bestämmer man att vi får ta klappan efter scenen (man gör det i undantagsfall). Man startar kameran och tecknar stumt åt alla att börja scenen (säga ‘börja’ törs man inte). Då ryggar hästarna, för nu minns de med sitt hästminne att det var så här man försökte lura dem för två veckor sen när man hade liknande problem.” (Tage Danielsson: När Ronja Rövardotter blev film)

Den första bok jag läste själv var Vi på Saltkråkan – fortfarande en favorit. Då var jag åtta år. Jag fick den i alla fall på min åttaårsdag.

Min älsklingsbok var Rasmus, Pontus och Toker. Kanske för att Toker var en hund.

DSC_0406

Här får man hoppas att turistnäringens ansvariga i Fjällbacka har gjort en korrekt bedömning så att inte Vanna – eller någon annan – får stenarna i skallen.

DSC_0390

De varnar visserligen för ”nedfallande stenar”, precis som Mattis varnade Ronja, men det får man väl ändå anta är småstenar.

DSC_0499

Flatten hittar alltid vatten.

DSC_0544

Och så tittar vi in i den jävla kameran!

Tjurpannans naturreservat

Man ska inte gå in i en hage med betesdjur – det kan uppfattas…

DSC_0156

Vanna och jag läste på skylten och Vanna sa att hon haft rätt hela tiden. Det vet jag väl, sa jag. Men nu var det så bra att odjuren inte befolkade hela naturreservatet utan bara valda delar och varje gång kom denna varningsskylt – att man typ gick in på egen risk. När jag såg att det var får tyckte jag att vi kunde ta risken. Hade får varit aggressiva, sa jag till Vanna, hade de väl medtagits i uppräkningen? Det kan man aldrig vara säker på, sa hon. Vi chansar, sa jag. De dumma fåren glodde på oss. ”Hon är med mig alltså”, deklarerade jag och höll Vanna i kort koppel bakom ryggen. ”Försök ingenting!” Fåren var räddare för oss än vi för dem och galopperade iväg när vi kom riktigt nära.

DSC_0237

DSC_0427

DSC_0433

DSC_0444

DSC_0289

DSC_0593a

DSC_0600

DSC_0635

DSC_0524

DSC_0909

DSC_0988

DSC_0049

DSC_0120

DSC_0140

DSC_0164

DSC_0189

DSC_0330