Mödrar

När jag blev till behöll du mig / och när du dog så höll jag dig / för ända in i döden fick du slåss, sjunger Py Bäckman i ”Oh mamma” och jag måste gråta.

Igår på Internationella kvinnodagen publicerade min släktforskande kusin fyra bilder i en på sitt Instagram: ”Mamma. Mormor. Mormors mor. Mormors mormor.”

Mammas syster Gertrud (1924-2009), mormor Alida (1904-1996), mormors mor Amanda (1868-1962) och mormors mormor Inger Christina Petersdotter (1837-1924).

Gertrud var tredje barnet, mormor födde ett om året de första åren: 1922, 1923, 1924.

Det som fascinerar mig mest, bortsett från att Amanda och Inger har exakt samma frissa, är Amandas örhängen. ”Det hade hon alltid”, säger mamma. ”Guldringar.” Jag som älskar min mormor djupt – presens är ett adekvat tempus i detta sammanhang – undrar om hon fick sitt underbara väsen från Amanda.

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
när solen sänkte sig röd,
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
från gården, där mor var död.

Dan Andersson: När mor dog

Förr skulle man alltid titta på de döda innan de begrovs. En av mormors bröder sa till mina föräldrar: ”I villen la se mor.” (Ni vill väl se mor.) Liksom Amanda använde han ”I” för ni.

Mormor var i tidningen några gånger – även efter sin död: ”Ett kolorerat foto från omkring 1923 på Eva Johanssons mormors familj i Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Evas mormor Alida (1904–1996) står näst längst till höger, i randig vinröd klänning. 18 år gammal gifte hon sig med Gottfrid Dahlberg (1893–1977). På bilden väntar hon sitt andra barn av totalt 13.” Föräldrarna (Amanda och Malkolm) i mitten.

P.S. En mer trovärdig uppgift gör gällande att bilden är tagen på Malkolms 60-årsdag 1926 och i så fall väntar inte Alida sitt andra utan sitt fjärde barn. Från vänster till höger: Jenny, Arvid, Ida, Oskar, Amanda, Malkolm, Hilda, Edvard, Alida, Johan.

Yngve dog i morse klockan sex

Han blev 90 år.

Alla mammas syskon utom den yngsta har varit gifta. Själv är hon näst yngst. Det skiljer mer än tjugo år mellan äldst och yngst. Det är många som ska dö och många som har blivit änkor. Hon har bara en svåger kvar. De var nio systrar och tre bröder (från början fyra men en av dem dog i difteri vid åtta års ålder).

Idag dog alltså Yngve. De blir färre och färre. Jag går på de begravningar där jag har ett känslomässigt engagemang. För några månader sen dog Göte, en annan av mammas svågrar, han var typ 95. Diskussion uppstod om jag skulle gå, om jag ändå skulle skjutsa min mor till kyrkan, men jag kom fram till att jag inte orkade. Jag orkar bara gå på de begravningar som är ett måste och detta var inget måste. Jag träffade inte Göte tillräckligt ofta. De bodde på landet utanför Varberg och deras barn var lite äldre än vi så det blev aldrig någon närmare kontakt (men de är vansinnigt trevliga båda två). Göte hade skällande jakthundar i hundgården och brukade bjuda på vilt som han skjutit själv. Långt senare köpte min pojkväns systerson och hans fru huset och jag kom dit igen.

Strax innan Göte dog och mamma hälsade på honom hade hon skrattat så att hon låg dubbelvikt på golvet åt nånting han sa. Han var tydligen en stor komiker. Och en jäkel på att göra saker i trä; jag har ett fat som han har gjort, en skål och en pappershållare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är några av mina käraste ägodelar, jag tycker att de är fantastiskt vackra. Skålen är gjord på den rönnsumak som stod i mitt barndomshems trädgård och föll ner när det blåste en gång.

Just det, jag har två äggkoppar och ett ägg också!

Sorgens hullingar

Men till sist var också Kajsas tid ute. Varken katter eller människor är födda för att överleva. Vi måste nöja oss med att leva. Hon fick somna in den näst sista januaridagen 2016. Hennes livslåga hade då en längre tid varit sådan som när man med handen skyddar en brinnande tändsticka från att slockna i vinden. (…) Snart ska vårens gräs darra av närvaro, medan solen vandrar runt i trädgården och i husets alla fönster där Kajsa brukade sitta. Sorgen är bitter, knappast bitterljuv, som det ibland sägs. Jag tror inte på den saga som berättas om vackra minnen efter dem man tyckte mycket om. Jag tror att det är ett talesätt som bottnar i desperation. Sorgen har alltid hullingar.

Anders Johansson: Tuffe och jag

2 x Sorg

Den 23 mars 1827 dog en nära vän till en av Esaias Tegnérs söner, han var bara 18 år. Det gick en nervfeberepidemi i Lund och ”den som en gång måste gå till sängs, kommer icke derifrån, utan till grafven”, som någon uttryckte det.

Sonen frågar i brev om fadern kan tänka sig att skriva någonting som skulle kunna trösta den dödes far och honom själv: ”Den vänskap han alltid visade mig, den öppna förtrolighet hvarmed han städse mötte mig göra hans bortgång så mycket mera kännbar.” Han hette Fredrik von Schantz. Tegnér, som lämnat Lund för Växjö 1826, knorrar lite, han tycker illa om att skriva ”occasions-vers” och han var inte närmare bekant med Fredrik. Ändå lyckas han få till något så vackert: ”För att göra dig till viljes, i synnerhet som jag fick brefvet på din födelsedag, har jag skrifvit några rader till prosten Schantz.” Dikten kallade han Till en sörjande fader och inledningen lyder som följer:

”Säg ett ord till tröst för fadren, nedböjd af det hårda slag,
och till tröst för mig derjemte” – skrifver mig min son i dag.

Solon (så förtäljer Greken) gret en son, sitt hjerta kär,
och från slägt och vänner hördes tröstens gamla formulär:

”Hvartill hjelper att du gråter? Hvad ej ändras kan, fördrag.” –
”Just derför att det ej hjelper (sad’ den vise) gråter jag.”

Bara några dagar senare dör biskop Faxes son Jakob som Tegnér kände väl. Han dör vid 31 års ålder i samma epidemi. Då skriver Esaias en grafskrift över honom. ”Men det förstås af sig sjelf”, menade han, alltid lika pigg på att förringa sina egna insatser, ”att det ej kan vara fråga om någon poësie i en sådan tillfällighetsskrift.” Nåväl:

Vännerna klaga från Lund, ty döden är lös bland dem alla,
vandrar från hus och till hus, plockar det käraste ut.
Fader lägges på bår vid qvidande tvillingars vagga,
fästman ryckes från brud, sonen från gråtande mor.
Darrande öppnar min hand hvart bref, hvart bref är en Jobspost,
gömmer blott tårar och sorg under det svarta signet.
Redlige Jakob, du ock! Din Jakobsstege till himlen
steg du för tidigt uppå, kunde väl stannat hos oss.

Tegnér var en känslig själ och hade själv mist två barn; en son som föddes 1809 och dog 1810 och en dotter som föddes 1810 och dog 1818. ”Jag lever efter vanligheten, har förlorat en av mina gossar, men har ännu en kvar jämte en flicka.” (Brev till Erik Gustaf Geijer: Lund d. 17 Febr. 1811.)

Skendräktigheter

Så här ser en naken växelspak ut. Det vet ni kanske inte som dagligen kör omkring med oförstörda växelspakar. Där ingen hund har sabbat bilinredningen.

Det svåraste är väl inte själva förstörelsen utan hundens personlighetsförändring som försätter en i någon sorts existentiell kris. Vad blir nästa steg? Det är lika ofattbart för mig att Vanna gjort detta som om min mor hade gjort det när jag lämnat henne ensam i bilen (vilket händer att jag gör). Ska hon riva ett rådjur? Attackera ett barn? Hoppa upp på främmande människor?

Det är dock ganska uppenbart att hon är skendräktig nu. Hon är i sin pipperiod. (Ett tydligt tecken är att hon inte tål att man stannar i skogen. Då gnäller hon. Man får inte bli stående, man måste ständigt vara i rörelse.) Det som komplicerar saken är att hon är kastrerad och inte har några löp. Det är omöjligt att hålla reda på dessa perioder, de kommer när de kommer. Troligen beroende på att de inte fått bort hela äggstockarna under operationen. Det är verkligen fantastiskt att jag haft en sån infernalisk otur att jag opererat två tikar på grund av skendräktighet och att operationen misslyckats på båda. (När det gäller Inka på det högst påtagliga sättet att hon fortsatte producera mjölk.) Det måste vara tämligen unikt. Men får man pengarna tillbaka? Icke!

Idag har hon varit riktigt hispig i bilen, så fort jag stannar motorn vill hon ut, sitter jag kvar en stund börjar hon flämta och pipa. Ungefär som i skogen: man måste vidare. Hon är helt lugn när man kör och jätteorolig så fort man stannat. Jag antar att det var detta som gjorde att det slog slint i skallen på henne när jag lämnade henne två gånger och ganska länge båda gångerna. Hon stod inte ut med att vara där.

Hon var också hispig på morgonen som hon brukar vara under skendräktigheterna, hon blir matfixerad och kan väcka en klockan sex för att hon vill ha frukost. När hon inte får frukost börjar hon låta som en ambulanssiren. Bara för detta har jag dragit den smärtsamma slutsatsen att vi inte kan sova över i Skåne på julafton. Vanna och jag skulle ha legat i vardagsrummet och som hon är nu skulle hon väcka hela huset. Dessa symtom blir alltid ännu värre borta än hemma. 😦

Varför är det alltid när man är som mest aningslös som det hemska händer? När man glömmer bort att oroa sig. Som den dagen jag skulle hämta henne på dagis och hon varit i slagsmål med en annan tik. Hon hade bitit så det blödde. Det är när man inte har en tanke på att nånting skulle kunna hända som det händer. Man får ett knytnävsslag i magen. Sen hände det igen och igen och igen med långa mellanrum tills de röstade ut henne från dagis.

Det är möjligt – till och med troligt – att det hade med skendräktighet att göra.

Hon har haft vita streck/strån i ansiktet sen jag hämtade henne. En kunnig hundmänniska och flattekännare sa att hon aldrig varit med om att de lekt sig till detta. Det skulle vara efter sår, menade hon. Ibland undrar jag om det var därför uppfödaren omplacerade henne – för att hon inte fungerade i flocken. Hon framställde det bara som att hon inte passade som kennelhund. Vanna är snäll i koppel mot alla hon möter men jag släpper henne aldrig med tikar längre.

Det är det oväntade som är det hemska, det som inte går att förutse. Det man aldrig tror ska hända. Som att ens flatcoat kan slåss så blodet sprutar (alla fördomar säger att inga flattar slåss) eller att hon efter sex år plötsligt… Men jag antar att jag ska vara glad för att den fortfarande går att köra. Jag älskar trots allt min hund mer än min bil.

Eller att ens far får cancer. Obotlig cancer. Han som var frisk i alla år och inte åt en enda medicin.

Visserligen grät jag två gånger innan han fick diagnosen, som om jag visste att något var allvarligt fel, något som inte skulle gå att bota. Ena gången var på jobbet när jag ringde honom och frågade hur det var med magen som han haft besvär med en tid och han sa ”inte bra”. Den andra gången var när han varit hos doktorn som remitterat honom till sjukhuset dit han skickades samma dag. När jag fått veta det står jag utanför hunddagiset och bankar skallen i närmsta träd samtidigt som jag säger till mig själv: ”Jag klarar inte detta.” Det gjorde jag inte heller. Inte i någon rimlig mening.

Ytterligare någon dag senare ringde min mor och frågade om jag satt ner. Det kunde jag inte förneka eftersom jag bokstavligen satt på toaletten.

De har hittat en tumör på bukspottkörteln.

Vissa människor kan leva ungefär som vanligt när en nära anhörig är döende, andra brakar ihop – som jag – och måste sjukskrivas. Man rår inte över sig själv (och sin svaga konstitution).

Men även om jag anade så var poängen att det alltid kommer som en chock. Min pappa ska inte dö. Inte än.

Leva utan Eva

Jag var på begravning häromdagen. Vanna var ensam i min mors lägenhet. Jag pratade med de andra när vi gick hem och när mamma öppnade dörren hade jag inte en tanke på Vanna och blev lite småchockad när någonting svart och levande kom utrusande i hallen. Vad var det? Ett djur? Det är första gången jag lyckats glömma bort henne – vilket bara är att skylla på de exceptionella omständigheterna. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu får vi leva utan Eva. Min svägerska sjöng Jag lyfter mina händer och Blott en dag.

Kära, älskade Eva, jag kan inte förstå att du är borta och att vi aldrig mer ska få komma på besök. Ja, jag vet att lägenheten är såld, jag vet att du blev dement, men det är där du ska vara: på Ängsvägen 2. 

Prästen sa att du var en bestämd kvinna och det är sant, du hade bestämda åsikter och kunde vara väldigt kategorisk, för att inte säga fördömande, men det skrämde mig aldrig, jag brydde mig aldrig om det. (Man skulle inte släppa ut katten och man skulle inte ditten och inte datten.) För mig var du bara Eva, min Eva, som jag känt hela livet, som jag tyckte om och som tyckte om mig, som var som hon var.

Din bror höll tal (genom sin son) och avslutade med orden: ”Eva var min syster. Min glada, omtänksamma syster.” Hur allvarligt du än tog på saker kunde du alltid förlora dig i ett skratt. Vi har skrattat mycket. Är det så underligt att jag gråter då?

Allhelgona

No man, no woman knows
The hour that sorrow will come

Eva dog igår, kvart över nio på morgonen. Mamma ringde. Jag grät först inte, sen grät jag. Vad duktig jag är, tänkte jag, som inte gråter. Jag klarade flera minuter.

För två veckor sen, när jag fick veta att hon hade cancer i magen och att det inte handlade om månader eller år utan om just veckor, började jag omedelbart gråta. Då var jag inte alls beredd. Nu visste jag det ändå, även om jag trodde att det skulle dröja.

Sista gången jag träffade Eva var på min fars begravning. Hon kommer också att begravas i Sankt Laurentiikyrkan. Samling på Strandbaden.

Jag är apatisk av sorg. —

Alla dessa minnen: våra gökottor, våra kräftskivor, våra resor, våra liv. Vart tog de vägen?

E och B var mina extraföräldrar, som barn tror man att föräldrarna är odödliga, att de ska leva för alltid. Man måste leva i den tron. På något sätt tror jag det fortfarande.