Första maj

Min brorsdotter tyckte att jag skulle komma till Lund och fira första maj med henne och Jonas Sjöstedt. Tyvärr kunde jag inte. Men hon sa inget om att hon själv skulle tala – inte bara Jonas. Hon talade för Ung Vänster inför 1100 personer i Stadsparken. Är jag stolt eller, Elli?

13096307_1160942083956033_6927326961190448099_n

Bild snodd från FB, sorry!

Så galet det kan bli

Någon gång efter nyår fick jag ett brev från posten där det framgick att en person skickat ett kuvert utan porto. Ville man få det utdelat måste man betala för fakturering och administration; en summa på inalles 21 kronor (7+14). Jag överlade med mig själv:

”Vad är det för idiot som  glömt sätta på porto? Är det verkligen värt att betala för?”

Men människan är ett nyfiket djur. Tänk om det var en avlägsen släkting som beslutat sig för att donera 100 000 kronor till mig personligen? Varför hen skulle göra det i ett portofritt brev vet jag inte. Men det kunde ju inte vara någon normal människa.

Så anlände brevet. Stilen var snirklig. Jag öppnade det (vid det här laget hade jag också börjat fantisera om brevbomber) i närvaro av min mor. Det visade sig vara från de sista man kunde vänta sig: Min bror med familj samt deras tre katter. De önskade god jul och gott nytt år.

Jaha, liksom. För 21 spänn. (Men jag var inte bitter.)

Jag tittade lite på kortet och det var väl fint, handgjort och ritat. Min mor tittade desto mer. Hon tyckte att det var helt fantastiskt och det smittade av sig: till slut tyckte jag också att det var fantastiskt.

Hon pratade och pratade om vilket underbart kort Ellinor hade åstadkommit. Så när jag sms:ade och tackade skrev jag att ”farmor och jag har beundrat det jättemycket”. Jag var imponerad av katterna – att man bara såg delar av katterna, så att säga. Det var tre katter (Vitsock, Måns och Lissy) som smög förbi två levande ljus.

Nåväl. Häromdagen talar jag om detta för min bror, att de glömde portot (det var hans fru som skrivit adressen så jag antar att det var hennes fel). Då kryper det fram att det inte var Ellinor som ritat kortet. Det var köpt på en loppmarknad som Waldorf anordnat. Det är troligen Ellinors fröken.

Ellinor fick sån ångest över vår positiva kritik att hon inte visste vad hon skulle svara – hon vågade inte erkänna att det inte var hon som var konstnären. Min bror fick bekänna det åt henne, befria henne från lögnens bubbla (eller hur han uttryckte det). Men hon har ju inte farit med osanning, hon har enbart underlåtit att tala sanning. Stor skillnad!

Slutet gott, allting gott.

Jag lade ut kortet på Instagram som exempel på min brorsdotters konstnärliga förmåga. Det innebär att även jag farit med osanning, fast utan att veta om det. Vad kallas sånt?

Regniga dagar lägger vi pussel

DSC_0637

För att Ellinor skulle ha något att göra när det regnade var farmor nere i källaren och letade upp gamla 70-talspussel. Det var bara det att pusslet inte stämde överens med lådan. Istället för en Sverigekarta var det en Europakarta.  

DSC_0639

Vi fick alltså lägga pussel i blindo. Jag lade tre bitar, Ellinor (geniet!) resten. Häromdagen pusslade hon ihop ABBA.

Hon brås på mig

Jag har verkligen lyckats med min brorsdotter. Här är fem gemensamma nämnare:

  1. Hon är vänster (”Ung Vänster är det bästa ungdomsförbundet i Lund”)
  2. Hon är kvällsmänniska (vi föredrar båda att lägga oss klockan två och gå upp klockan elva)
  3. Hon (säger plötsligt att hon) tycker om Cornelis Vreeswijk (inte ”Cornelius” som vissa hemska, onämnbara individer säger)
  4. Hon läser lika mycket som jag gjorde i hennes ålder (hon hade tre böcker med sig i väskan, bl.a. 1984)
  5. Hon gillar hundar (om än fel hundar/raser)

När jag varit nere på gården och släppt ut katten satt flatten i hennes knä när jag kom tillbaka. Det gör Vanna hos farmor också.

dsc_0602 (2)

”Ellinor har ett så lagom knä!” /V

Dagens ungdom

De konfirmerar sig på ett helt annat sätt än gårdagens ungdom. Då var den stora grejen att vi fick böja knä och för första gången motta Herrens heliga nattvard. Alla satt i bänken och svarade på minst en fråga. Nuförtiden spelas det teater med utgångspunkt i den bibliska historien, nattvarden är redan tagen, alla förhör lyser med sin frånvaro och man blir välsignad genom handpåläggning. Prästen lägger sin hand på konfirmandens huvud, säger hans/hennes namn och ”Må Guds goda Ande vara med dig nu och alltid”. Under denna akt uppmanas släkt och vänner att komma fram och delta. Jag, konfirmandens far och farmor tågade alltså fram. (Vi hade ingen aning om detta men kände trycket.) Vissa hade hela tjocka släkten därframme. Andra hade ingen. 😦

20140426_114803

Åtalet mot Strindberg 1884, den s.k. Giftasprocessen, berodde förresten på att han smädat Gud i novellen Dygdens lön:

Så blev han konfirmerad på våren. ——— Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon å 65 öre kannan och Lettströms majsoblater å l kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick »stämningar».

20140426_152424

Jag är inte alls avundsjuk på Pernillas hår!

20140426_162608

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det blir inte Wien. Min bror kan inte ”sälja in det” till ungarna. Barn är som hundar, kräver aktivering. Att bada i havet, menade han, är ett enkelt sätt att tillfredsställa dem. Dessutom var Wien en tråkig stad. Den slutsatsen hade han dragit efter att ha varit där en eller två dagar under en tågluff. Det var ju för att du var ung och dum, sa jag. Han tyckte att den var ödslig, att dagens wienare inte förmådde fylla ut det gamla imperiets huvudstadskostym. Gatorna ekade tomma. Men de har ett väldigt fint konstmuseum. Det sa han två gånger, som för att ytterligare poängtera hur värdelöst det var i övrigt. Ett väldigt fint konstmuseum.

Jag som skulle gå på Spanska ridskolan med Ellinor. 😦 Och besöka Freudmuseet. 😦 😦 Och titta på både sommar- och vinterpalatset. 😦 😦 😦  Und so weiter, und so weiter.

Istället började han tjata om Barcelona. Ingenting går upp mot Medelhavet, sa han, och lät som en levande resebyråfloskel. Då började jag tjata om Dubrovnik. Det slutar väl med Gran Canaria. 😦 😦 😦 😦 Eller varför inte Södertälje. Eller en weekend i Flen. Med omnejd! 😦 😦 😦 😦 😦