Erland i (Yttra) Berg

Ha! Jag kom på det:

Men vackra flickor ej finnes mer
i Linnesås och i Övra Bjär

Det är så Erland i Berg sjunger. Jag hade melodin i skallen: ”…vackra flickor ej finnes mer / i hm-hm-hm och i hm-hm-hm!” Det måste vara tjugo eller trettio år sen jag hörde den på ett kassettband. Övra Bjär är Övra Berg. Det finns Övra Berg och Yttra Berg (precis som det finns Övre Hjärtared och Yttre Hjärtared). 

Erland i Berg är en vistrubadur som nu är 90 år gammal. Minnena kom tillbaka till mig när jag gick där, dels från barndomens midsommaraftnar och dels från mina promenader med Inka då vi ibland såg Erland eller någon av hans bröder vid husen. Tänk att han har bott här i hela sitt liv….

Fast mest känd är nog Erland i Berg för visan om käringen på Vässke möse (Vessige mosse). Den sjöng jag för Vanna i bilen: Sau sadde hun seg la pau ain tua / å sau hun gjore la maungen gaung / å sau hun lockte igen sett ua / Håhå den dan blai la kåll å laung! Hon stängde ögat, dvs. somnade. August Bondeson skrev texten. Det slutade mycket sorgesamt för den stackars moern – aldrig mer kom hon upp på joern!

Ordet käring med ett r och uttalet käääring är åtminstone i denna del av landet neutralt och bara ett annat ord för kvinna (eller tant). Farfar brukade säga: ”Det var en rälig gåbbe!” varje gång han såg en skäggig karl i TV, oavsett ålder. 🙂 Med den logiken var två av hans söner räliga gåbbar. 🙂 

För ett tag sen pratade jag med mamma om midsommarfirandet som ägde rum på Aronsgården och hon sa nånting om att de flyttat det och jag trodde först att de hade flyttat Aronsgården men de hade flyttat midsommarfirandet. Varför det, gnällde jag. Man ska gå poängpromenad och på styltor i Berg när det är midsommar! De orkar inte, sa mamma, de är gamla. (Det organiserar sig inte själv!)

Nåväl. Jag kunde inte göra Berg rättvisa med min kamera. Jag kände mig verkligen som en genomusel fotograf när jag kom hem – nio av tio bilder värdelösa – men det är ju för att jag inte behärskar det tekniska. Jag saknar tålamod och ger upp så fort det tar emot. Så är det i de flesta sammanhang, även hundsammanhang. Det är därför Vanna aldrig blir någon bra trickshund. Eller nånting annat heller för den delen.

P.S. Kassettbandet med Erlands visor finns kvar, min bror ska leta fram det och vi ska försöka lämna in det och få det transformerat till ett modernt medium.

Från Yttra Berg till Bergs naturskog

I princip går vi inte genom kohagar längre. Vanna har ju koskräck och jag skulle inte förlåta mig själv om någonting hände. Jag fruktade alltid att Inka skulle gå för nära elstängslen. Nu fruktade jag att Vanna skulle göra det…

Vi lyckades ändå hamna i en kohage. Det var två kvigor som var på rymmen (jag skulle hojta om jag såg dem!) och när vi varit nere vid vattnet och vänt var vi själva inhägnade, djurägaren eller vem det var hade stängt grindarna. *skrattar så jag gråter*

Istället för att gå naturstigarna i Yttra Berg gick vi till Bergs naturskog. Finns det något underbarare än att traska omkring i en förfallen skog med en hund som enda sällskap? Och fåglarna.

På hemvägen stannade jag vid sjön Svarten och såg att gamle kungen varit där 22/6 1954. Då var mamma elva år och när han (eller rättare sagt hans chaufför) kom körande genom Okome på väg mot Gällared vevade han ner rutan så att hon kunde överräcka en blombukett. I Gällared skulle kungen lyssna på ett tal men gubben som skulle hålla det var så nervös att det fick avbrytas. Det hjälpte inte att kungen försökte lugna ner honom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mormors barndomshem och Arturs dammar

Denna himmelska dag gjorde vi en utflykt till Buskabygd i Gällareds socken, Hallands län. Gällared ligger inte så långt från Ullared och det var där mormor växte upp.

Ida i vit blus, Alida (mormor) i randig klänning, Johan längst till höger.

Vi trodde först inte att någon var hemma, utom den skällande hunden i hundgården, men sen kom ett barnbarn till mormors syster Ida, han som äger huset sedan 25 år tillbaka (och någon som troligen var hans son och någon som kanske var hans bror). Huset ser inte riktigt ut som på mormors tid. Man kan jämföra:

Det syns att det är samma på de två små underliga fönstren, det är som om man klippt av dem på mitten. Genom åren har man byggt på och om det. Farstukvisten är original.

En gång – minns jag – åkte vi till Buskabygd med mormor. Hon satt i framsätet bredvid pappa och berättade att hon blivit jagad av en tupp som barn och skrattade sitt underbara skratt. (Född 1904, död 1996.) ”Mitt hem”, sa hon. Det heter Huslyckan. Mormors äldste bror Johan hade en son vid namn Artur som dog i år vid hög ålder. Under första halvan av 90-talet började Artur anlägga en damm i Buskabygd, precis vid huset där han bodde och alldeles intill mormors barndomshem. Dammen blev flera dammar. De var imponerande fina. En av dem sträckte sig så långt att man inte såg vart den tog slut!

Jag har alltid vetat om att Artur skapade sin egen sjö men jag vet faktiskt inte om jag sett den förut. Däremot har jag träffat Artur i nåt sammanhang.

”Varför sträva mot naturen och slita med att hålla täckdikena öppna och åkern torr när det egentligen bara ville stå vatten där, resonerade Artur Johansson…” (HN 2005-05-17)

För ett antal år sen framkom det att han var särbo med en kvinna som var mormor till en bekant: ”Det är mormors toyboy.” 😉

Vi fikade i hagarna. Jag fick flytta bilen för att något maskinmonster skulle förbi. Han som körde monstret visade sig vara en släkting. Oddsen är höga.

När jag var ca tio år hade vi stor släktträff i Buskabygd och hamnade i Hallands Nyheter. Fotografen stod på taket till en av de två rivna ladugårdarna som låg framför huset.

Det finns en stugby i området med det vedervärdiga namnet Ullared Paradise. Ingen kunde i början av förra seklet ana att Ullared skulle bli känt i halva världen. Och bli ett med ett varuhus så till den milda grad att folk säger att de handlar på Ullared. Det är Göran Karlssons fel. GeKå. Han ligger begravd i Köinge, en annan centralort i mina föräldrars barndom. Där fanns en radioaffär m.m.

På kyrkogården i Gällared hittade vi graven för Malkolm och Amanda – mormors föräldrar. Även Ida och Johan (med respektive). Liksom Artur.

Här är morfars bro. Han var en händig man! Nåja, han byggde den inte ensam…

Slutligen åkte vi den väg som anses vara Hallands vackraste. Inte helt utan fog. Den går mellan Gällared och Askome och enligt mormor var den vackrast om man kom från Gällaredshållet. Då har man Ätran på höger sida.

Livet på landet

Jag åkte ut till torpet

P och S var där och jobbade

Här ligger en katt begraven. Min katt. 😦 Hon ligger där nere i dungen. Jag kommer aldrig att gå dit och titta av rädsla för att något vilt djur ska ha rubbat stenarna – inte ens trots att jag vet att det torde vara omöjligt. Jag släpade sten och svor över den förbannade döden och släpade ännu mer sten.

Eftersom stutarna eller kvigorna (vad det nu blir i år) inte har kommit än kunde vi gå genom hagen. Det har jag knappt gjort sen Inka dog.

Jag hade tänkt ta en kort promenad men det var så sanslöst vackert att Vanna och jag bara gick längre och längre.

Sen fick Vanna en chock. Elchock. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att strömmen var på när djuren inte var där och tråden låg på marken. Den hade råkat sättas på när min bror satte på vattnet. 😦 Det är bra om du talar om att det är el, sa jag surt. Men inga icke-hundägare tänker på hundägare. Det är som om hunden inte finns. Inte ens när hon skriker högt bryr de sig. Vanna skrek sitt högsta. Jag är bara så innerligt tacksam att hon släppte det så gott som direkt. Det lämnade inga mentala spår. Stabil tös.

Torkel Jönsgård hade skaffat minihäst.