Åtta veckor

Min arbetsförmedlare tyckte att jag skulle undersöka möjligheten att gå i terapi genom vårdcentralen. 

Psykologen förklarade att det fanns både kurator och psykolog men att jag tycktes vara i behov av psykolog. Lever du ensam? undrade hon. Där fick jag bita mig i läppen för att inte svara att jag lever med Vanna.

Det var åtta veckors väntetid till antingen Eva-Lena (hon själv) eller Lars (hennes kollega). Vem jag hamnar hos är oklart. Lars var KBT, det var inte hon. Om man inte vet om man vill ha KBT eller ej kan det hända att man får testa båda.

Jag har gått i alla slags terapier (hopplöst fall) men vet inte riktigt vad som är bäst.

I morgon ska jag till doktorn och diskutera mina mediciner. Kanske har kommit nåt nytt medel mot självhat? Men det krävs nog att man pumpar det rakt in i blodet. Ungefär som när Soya fick en vitaminspruta. Hon var djupt deprimerad och som det åtminstone inte då fanns antidepp för katter fick det bli en vitaminboost (hon hade magrat). Själva depressionen utlöstes av att hon under en period tvingades dela hem med inte bara en utan två andra katter. Det blev för mycket för henne.

Sorgens hullingar

Men till sist var också Kajsas tid ute. Varken katter eller människor är födda för att överleva. Vi måste nöja oss med att leva. Hon fick somna in den näst sista januaridagen 2016. Hennes livslåga hade då en längre tid varit sådan som när man med handen skyddar en brinnande tändsticka från att slockna i vinden. (…) Snart ska vårens gräs darra av närvaro, medan solen vandrar runt i trädgården och i husets alla fönster där Kajsa brukade sitta. Sorgen är bitter, knappast bitterljuv, som det ibland sägs. Jag tror inte på den saga som berättas om vackra minnen efter dem man tyckte mycket om. Jag tror att det är ett talesätt som bottnar i desperation. Sorgen har alltid hullingar.

Anders Johansson: Tuffe och jag

En katt och tio pingviner

Granntanten upplyste mig idag om att katten Katsa, som vi alla oroat oss för och som var en av mattes och flattes bästa vänner, har hittats död i en buske, tvärs över gatan. Hon var inte i vackert skick. 

20151002_100329

Vad skulle du dö för?

I Devon i England har tio pingviner, av samma sort som i Slottsskogen, strukit med i ett utbrott av fågelmalaria. De hette Buster, Newquay, Ludo, Percy, Lemmy, Truddle, Owlie, Blossom, Friendly och Arthur.

Två själar

Det är inte bara Vanna som gräver en grop åt sig själv. Vitsock har gjort något liknande. Hon har skapat en fördjupning i marken där hon ligger under de värsta värmeböljorna. Dag som natt. (Denna katt!)

20160612_181936

Brittiska hundar

Jag har för vana att fota hundar när jag är utomlands. Den här gången blev det inga levande. Men det blev några andra filurer. Jag längtade hem till Vanna!

Det visade sig att hon varit i goda händer. Det kan man aldrig veta förrän efteråt. 😉 Allmäntillståndet var gott. Tänderna vita. Pälsen mjuk(are än någonsin). Hon badade i Björkasjö samma dag som jag gick omkring i slottsparken på Blenheim.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det underliga med denna målning – som hänger i något av the state rooms på Blenheim – är att hunden har människoöron och hästhovar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Min bror köpte Medieval Cats, jag funderade på Medieval Dogs men det endade upp med The Book of the Dog (som jag kanske får anledning att återkomma till). En underbar liten volym med texten THIS BOOK NEEDS A HOME på baksidan.

Oxfordiansk katt

”Döden alltså. Ren ondska.”

Jag visste att jag skulle bryta ihop när jag kom hem till Göteborg och ingen katt väntade. Jag hade ju lämnat henne på den halländska landsbygden. Jag hade grävt ner henne. Jag kände mig så himla svekfull: Hur kunde jag göra så mot henne?

Tänk, när Soya var yngre stod hon alltid på dörrmattan (om hon var hemma och inte ute och härjade) och hälsade en välkommen. Alltid, hon hade strålande hörsel då. Det gick aldrig att lura henne genom att försöka smyga sig fram till dörren och öppna fort som attan. Hon hörde att man kom, och ändå måste hon ha legat och sovit ibland.

Sen kom en tid när hon inte längre brydde sig om att gå upp utan låg kvar där hon låg. Det var långt innan hon tappade hörseln.

Och nu är hon borta för evigt. Det är bra konstigt… och allmänt outhärdligt.

Jag tyckte jag hörde en duns och tänkte att det var hon. Som det lät när hon hoppade ner på golvet. Men det var ju ingenting. Bara inbillning.

Eller var det ett tecken – om man ändå hade trott på tecken.

Anna Mannheimer fick inga tecken när hennes mor dog. Inga fjärilar och sånt. Men det fick vi när vår far dog. Vi fick en grön fjäril som satt sig på husets namnskylt.

Det är farfar, sa jag till Ellinor. Gud, jag som inte tror på Gud. Jag tror att döden är alltings slut. ”Blommor vissnar, människor dör” som Carl Bildt patetiskt sa under Bosnienkriget. Det är väl det filosofiskaste han någonsin sagt. Människor är växter med hjärna. Vi är lika dödliga och lika icke-odödliga som alla andra varelser/organismer.

Lyder under samma lagar: födas och dö.

Min lilla, lilla Soya. Hur många gånger undrade jag inte: Hur länge ska det få vara så här? Hur länge ska det vara vi tre?