Homeward Bound

I’m sitting in the railway station.
Got a ticket for my destination.

Homeward bound,
I wish I was,
Homeward bound,
Home where my thought’s escaping,
Home where my music’s playing,
Home where my love lies waiting
Silently for me.

Erland i (Yttra) Berg

Ha! Jag kom på det:

Men vackra flickor ej finnes mer
i Linnesås och i Övra Bjär

Det är så Erland i Berg sjunger. Jag hade melodin i skallen: ”…vackra flickor ej finnes mer / i hm-hm-hm och i hm-hm-hm!” Det måste vara tjugo eller trettio år sen jag hörde den på ett kassettband. Övra Bjär är Övra Berg. Det finns Övra Berg och Yttra Berg (precis som det finns Övre Hjärtared och Yttre Hjärtared). 

Erland i Berg är en vistrubadur som nu är 90 år gammal. Minnena kom tillbaka till mig när jag gick där, dels från barndomens midsommaraftnar och dels från mina promenader med Inka då vi ibland såg Erland eller någon av hans bröder vid husen. Tänk att han har bott här i hela sitt liv….

Fast mest känd är nog Erland i Berg för visan om käringen på Vässke möse (Vessige mosse). Den sjöng jag för Vanna i bilen: Sau sadde hun seg la pau ain tua / å sau hun gjore la maungen gaung / å sau hun lockte igen sett ua / Håhå den dan blai la kåll å laung! Hon stängde ögat, dvs. somnade. August Bondeson skrev texten. Det slutade mycket sorgesamt för den stackars moern – aldrig mer kom hon upp på joern!

Ordet käring med ett r och uttalet käääring är åtminstone i denna del av landet neutralt och bara ett annat ord för kvinna (eller tant). Farfar brukade säga: ”Det var en rälig gåbbe!” varje gång han såg en skäggig karl i TV, oavsett ålder. 🙂 Med den logiken var två av hans söner räliga gåbbar. 🙂 

För ett tag sen pratade jag med mamma om midsommarfirandet som ägde rum på Aronsgården och hon sa nånting om att de flyttat det och jag trodde först att de hade flyttat Aronsgården men de hade flyttat midsommarfirandet. Varför det, gnällde jag. Man ska gå poängpromenad och på styltor i Berg när det är midsommar! De orkar inte, sa mamma, de är gamla. (Det organiserar sig inte själv!)

Nåväl. Jag kunde inte göra Berg rättvisa med min kamera. Jag kände mig verkligen som en genomusel fotograf när jag kom hem – nio av tio bilder värdelösa – men det är ju för att jag inte behärskar det tekniska. Jag saknar tålamod och ger upp så fort det tar emot. Så är det i de flesta sammanhang, även hundsammanhang. Det är därför Vanna aldrig blir någon bra trickshund. Eller nånting annat heller för den delen.

P.S. Kassettbandet med Erlands visor finns kvar, min bror ska leta fram det och vi ska försöka lämna in det och få det transformerat till ett modernt medium.

Nej nu jävlar

Ostbågar? Vill de att min hund ska dö fetmadöden?

Visserligen får hon alltid lite chips när jag äter chips men som regelbundet inslag i träningen? Där går fan – ursäkta att jag svär – gränsen.

Mana ska försöka hitta en leksak som hunden tycker särskilt mycket om och bara använda den i träningen. Hm…

Det enda jag kan komma på som Vanna tycker särskilt mycket om är William. Om jag vill göra henne lite extra glad tar jag ner honom till henne. Jag har känt mig tvungen att placera honom på ett säkert ställe just för att hon inte ska älska ihjäl honom. Det är trots allt tidernas största författare vi pratar om här. Ingen liten bypoet!

Gamla älskade Barbro

Jag läste ut biografin om Barbro Hörberg på en dag och kände mig sorgsen när jag slog igen den. Hon var så ofattbart fantastisk och som dottern konstaterar: ”Mamma hade mycket mer levnadsglädje än pappa, ändå var det hon som skulle dö.” Döden gör ju inte sitt urval efter hur livströtta folk är.

Jag har älskat Barbro Hörberg sen jag var tjugo. Boken gör klart att hon var en visans kvinnliga pionjär i Sverige; den första stora artist som skrev sina texter själv. Det vanliga var att kvinnor sjöng mäns låtar. Barbro ville – utan att vara uttalad feminist – berätta om kvinnors erfarenheter. Däremot tog hon oftast hjälp med musiken. Skivbolaget tyckte att hennes egna melodier lät likadana allihop. (Hon var en stor beundrare av Barbara som hon lyssnat på i Frankrike och gjorde hennes sånger på svenska: Sommarö, Efter festen m.fl.) Det förvånade mig att hon skrev texter utan att ha en melodi. Som andra fick tonsätta. Det känns så underligt att ”Med ögon känsliga för grönt” eller ”Gamla älskade barn” bara var ord på papper. Den förstnämnda titeln kunde hon tacka sin man för, det var hans formulering. Den andra texten gick hon till Lasse Berghagen med som snickrade ihop en vacker melodi samma kväll.

Lasse Berghagen hade varit gift med Lill-Babs och Lill-Babs var en av hennes bästa vänner och en av de få som kände till hennes cancer. När Barbro först fick cancer sa hon att blivit opererad för blindtarmen (inte att de tog bort ena bröstet) och när hon fick cancer igen i form av skelettcancer, för att bröstcancern bildat metastaser i ryggraden, sa hon att det var ett besvärligt diskbråck. Hon ville inte prata om sin sjukdom med någon.

Sommaren 1973 upptäckte hon en knöl men gick på grund av sjukhusskräck inte till läkare förrän på hösten då bröstcancern var ett faktum. Vid den här tiden levde 65 procent av patienterna efter fem år. Man tog alltid bort hela bröstet, oavsett tumörens storlek. Barbro ville behålla sin byst så länge som möjligt och sköt på operationen. Av rädsla för negativa besked gick hon heller inte på efterkontrollerna. Mot slutet av 1975 fick hon fruktansvärt ont i ryggen. Lill-Babs uppmanade henne att gå till doktorn men hon vågade inte, tänk om det är cancer? Det är inte säkert, sa Lill-Babs, du har ju bara ett bröst, det är klart att det blir snedbelastning. Hon sa också till läkarna att de skulle undanhålla en eventuell cancerdiagnos tills Barbro kommit tillbaka från Paris efter jul och nyår – en resa hon såg fram emot. Hon och hennes man, målaren Jan Stenvinkel, levde konstnärsliv i Paris flera år på 60-talet. De adopterade Liza 1970.

Alexandra Sundqvist som skrivit boken är ung och har anammat språkbruket ”en” istället för ”man” som personligt pronomen: ”Det sista Barbro vill är att läsa om sin bröstcancer i tidningen. Cancer är ingenting en pratar högt om i början av 70-talet. Fördomarna kring cancer, och särskilt bröstcancer, är många.” Det är som om hon var spetälsk. Både ordet bröst och cancer var fula ord och slog man ihop dem blev det ännu värre.

På den punkten har vi färdats långt. Det är väl ingen som tycker att cancer är skamligt idag när var och varannan människa drabbas och när det finns cancergalor i varenda TV-kanal? Det märkliga är att cancern har ökat samtidigt som dödligheten minskat, vi botar fler idag än på Barbros tid men fler och fler insjuknar.

Barbro fick beskedet i det nya årets början och visste att det inte fanns någon räddning. Hon höll sig hemma i det längsta och jobbade så mycket hon kunde för att bekämpa ångesten. Till slut hade hon så ont att hon själv begärde att bli inlagd. Lill-Babs hälsade på henne varje dag, även efter att hon fallit i koma.

Hon dog på Valborgsmässoafton 1976 vid 43 års ålder. 

”Det står ju i Bibeln att störst av allt är kärleken. Det tror inte jag. Jag tror att störst av allt är rädslan för att ingen ska behöva en.”

Tegnérmuseet

Jag har varit i en Tegnérperiod i flera månader nu. Sist jag var på Tegnérmuseet var jag student i Lund, då hade jag också en Tegnérperiod. Gammal kärlek rostar aldrig och i mitt fall är inte kärlek ett för starkt ord. Jag är så förtjust i Tegnér att jag sörjer att vi inte levde samtidigt!

Tegnér bodde i ett stort hus, en korsvirkesgård, med tio rum. Både i Lund (som professor) och i Växjö (som biskop) drev Esaias jordbruk. Lönen utbetalades i spannmål. Istället för pengar fick han sädestunnor – som han sålde för att få pengar…

Men, undrar den okunnige, som jag, om gården var en korsvirkesgård, varför är då huset gult? För att man har putsat över korsvirket. Det var ganska vanligt att man gjorde så på 1800-talet. Av rent estetiska skäl. 

I princip skulle man kunna skrapa bort putsen och få fram korsvirket igen, men det finns risk för att det är i dåligt skick. Vi får föreställa oss hur det såg ut.

Återstår gör bara familjens matsal, arbetsrummet, köket och spiskammaren/skafferiet. Det är bättre än inget, men Gud vad jag hade velat se hela alltet!

”På gården äro tvenne längor; den ena med brygghus, vari inmurad panna, packhus, vedbodar, vagnsskjul, stort stall, mangelbord och drängkammare; den andra av bränt tegel och ekepålar med loga och tvenne lador…”

Om rummen i boningshuset skriver han att ”de flesta äro försedda med gipstak, tapeter och porslinsugnar med mässingsdörrar.” Självaste Esais blev gipsad!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och så blev han kakburk. Ty så folkkär var Esaias att han hamnade på kakburkar efter sin död. Museets kakburk är från slutet av 1800-talet.

Enligt ritningen är det en enda sängkammare, det förvånar mig storligen. När familjen flyttat till Växjö och bodde på Östrabo hade makarna Tegnér inte bara skilda sovrum utan skilda våningsplan. Som jag förstår det var det väldigt vanligt att man sov separat.

Pigan eller pigorna låg vägg i vägg med Esaias och Anna! Undrar var mopsen låg. Esaias hade en mops vid namn Atis som blev minst tolv år gammal. Men i dagens Tegnérmuseum hittar man bara en bild på Pompe. 😦 Alltså Karl XII:s hund. En av Tegnérs mer berömda dikter börjar:

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.

Här satt skalden och skaldade. I den stora boken som inte är någon bok förvarade han sina manuskript. Min artonåriga brorsdotter visste inte vad skald betydde. Typiskt 1800-talsord! Tegnér var inte bara skald, han var nationalskald. De skrev om hans hälsotillstånd i tidningarna. Man kan jämföra honom med vilken A-kändis som helst: Per Gessle eller så. Inte för inte kallades diktarna på den tiden också för sångare. Tegnér hade många hits!

Jag klappade lite på stolen – specialstolen. Tegnér måste sitta mjukt på grund av sina smärtande hemorrojder. För säkerhets skull har stolen ett hål i mitten.

Den lagerkrans han fick när han promoverades finns kvar i brun och förtorkad skepnad. Så också hans hår – om än inte brunt och förtorkat.

Det finns hårlockar från 1830, 1838, 1843 och 1846. Den sista hårlocken är från ”dagen före begrafningen”. 😦 (Blommorna togs på hans graf 1849.) De flesta föremålen i museet är skänkta av barnen och man kan tänka sig att familjen ville ha en sista hårlock. Det var populärt med hårlockar på den tiden, ungefär som att ha någons porträtt. Fredrika Bremer ber Tegnér om en hårlock, Tegnér förstår inte vad hon ska med den till men skickar den ändå. Ser ni så lockig han var?

Jag hade kunnat tänka mig att vara guide på Tegnérmuseet bara för glädjen att vistas i hans hem. Öppet en lördag i månaden mellan 13 och 15.

1853 avtäcktes statyn på Esaias under klang och jubel. Han står mycket passande i Lundagård; nära sin gamla arbetsplats. Hans änka var med men var gul i ansiktet och dog några månader senare. Han har en bok i ena handen och en penna i den andra.

Till frukost fick jag hemgjorda semlor och Sydsvenska Dagbladet.