Nej nu jävlar

Ostbågar? Vill de att min hund ska dö fetmadöden?

Visserligen får hon alltid lite chips när jag äter chips men som regelbundet inslag i träningen? Där går fan – ursäkta att jag svär – gränsen.

Mana ska försöka hitta en leksak som hunden tycker särskilt mycket om och bara använda den i träningen. Hm…

Det enda jag kan komma på som Vanna tycker särskilt mycket om är William. Om jag vill göra henne lite extra glad tar jag ner honom till henne. Jag har känt mig tvungen att placera honom på ett säkert ställe just för att hon inte ska älska ihjäl honom. Det är trots allt tidernas största författare vi pratar om här. Ingen liten bypoet!

Annonser

Älskade Tegnér

Ur brev till Wendela Hebbe (I november 1837):

Det är dock obeskrivligt nedslående att gå genom livet som ett förseglat brev varpå aldrig något annat läses än – utanskriften. (…) Stora samlingar ha aldrig roat mig och ett sådant umgänge umbär jag gärna; men något umgänge, nämligen ett förtroligt, behöver människan om ej sinnet skall förmögla. Men här är ingen själ som vill förstå, intet hjärta som kan älska mig, eller till vilket jag ens kan fatta något förtroende, eller som icke sviker mig om jag fattat det.

Ur brev till Bernhard von Beskow (29 december 1837):

Om mig själv är ingenting att säga. Jag lever på samma isolerade fot som förr, tar aldrig emot någon bjudning och ser sällan någon utom Heurlin, som ber hälsa. Jag vet att detta icke är rätt och förnuftigt, ty sinnet förmöglar ändå därigenom. Jag vet att jag borde bemanna mig och blåsa bort molnen från mitt förmöglade sinne. Men, kära Beskow, däri består just sjukdomen – till kropp och själ – att man icke kan skaka den ifrån sig. Annars vore man ej sjuk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Tegnér till häst med melankoliskt nedböjt huvud”

Doktor Glas

Ni tror att ni vill dö, därför att allting ser så svårt ut nu. Men ni vill det inte, jag vet att ni inte kan vilja det.

Doktor Glas/Georg Rydeberg har frågat Helga Gregorius/Irma Christenson: ”Vad vill ni nu?” och fått svaret: ”Jag vill helst dö. Jag vill så förfärligt gärna dö.”

Låt tiden gå. Tag dagen som den kommer. Allting kan bli annorlunda förr än ni tror. Också ni själv kan bli annorlunda.

2 x Sorg

Den 23 mars 1827 dog en nära vän till en av Esaias Tegnérs söner, han var bara 18 år. Det gick en nervfeberepidemi i Lund och ”den som en gång måste gå till sängs, kommer icke derifrån, utan till grafven”, som någon uttryckte det.

Sonen frågar i brev om fadern kan tänka sig att skriva någonting som skulle kunna trösta den dödes far och honom själv: ”Den vänskap han alltid visade mig, den öppna förtrolighet hvarmed han städse mötte mig göra hans bortgång så mycket mera kännbar.” Han hette Fredrik von Schantz. Tegnér, som lämnat Lund för Växjö 1826, knorrar lite, han tycker illa om att skriva ”occasions-vers” och han var inte närmare bekant med Fredrik. Ändå lyckas han få till något så vackert: ”För att göra dig till viljes, i synnerhet som jag fick brefvet på din födelsedag, har jag skrifvit några rader till prosten Schantz.” Dikten kallade han Till en sörjande fader och inledningen lyder som följer:

”Säg ett ord till tröst för fadren, nedböjd af det hårda slag,
och till tröst för mig derjemte” – skrifver mig min son i dag.

Solon (så förtäljer Greken) gret en son, sitt hjerta kär,
och från slägt och vänner hördes tröstens gamla formulär:

”Hvartill hjelper att du gråter? Hvad ej ändras kan, fördrag.” –
”Just derför att det ej hjelper (sad’ den vise) gråter jag.”

Bara några dagar senare dör biskop Faxes son Jakob som Tegnér kände väl. Han dör vid 31 års ålder i samma epidemi. Då skriver Esaias en grafskrift över honom. ”Men det förstås af sig sjelf”, menade han, alltid lika pigg på att förringa sina egna insatser, ”att det ej kan vara fråga om någon poësie i en sådan tillfällighetsskrift.” Nåväl:

Vännerna klaga från Lund, ty döden är lös bland dem alla,
vandrar från hus och till hus, plockar det käraste ut.
Fader lägges på bår vid qvidande tvillingars vagga,
fästman ryckes från brud, sonen från gråtande mor.
Darrande öppnar min hand hvart bref, hvart bref är en Jobspost,
gömmer blott tårar och sorg under det svarta signet.
Redlige Jakob, du ock! Din Jakobsstege till himlen
steg du för tidigt uppå, kunde väl stannat hos oss.

Tegnér var en känslig själ och hade själv mist två barn; en son som föddes 1809 och dog 1810 och en dotter som föddes 1810 och dog 1818. ”Jag lever efter vanligheten, har förlorat en av mina gossar, men har ännu en kvar jämte en flicka.” (Brev till Erik Gustaf Geijer: Lund d. 17 Febr. 1811.)

Tegnér i Varberg

Sommaren 1826 vistades skalden, professorn vid Lunds universitet och nyligen utnämnde biskopen i Växjö stift, Esaias Tegnér, drygt tre veckor i Varberg. Tegnér led av både fysisk och psykisk ohälsa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Han var inneboende hos kyrkoherde Nordvall på Landeriet Freden vars gula mangårdsbyggnad fortfarande finns kvar. Varberg blev kurort 1811 så Tegnér var där för att dricka brunn och ta salta bad.

1825 hade han drabbats av en djup depression som skildras i Mjältsjukan med den berömda inledningsraden: ”Jag stod på höjden av min levnads branter…”

I ett brev till sin väninna, som var friherrinna, Martina von Schwerin, bosatt på godset Sireköpinge i Skåne, skriver han från Varberg den fjärde juli:

Jag är i fysiskt avseende ännu, som man säger, i mina bästa år: mina själskrafter äro ännu oförsvagade: men mitt hjärta är utlevat, är dött, och jag vet icke vad som skulle kunna väcka den döde. Frågan är icke att finna mitt liv lyckligt; blott drägligt (…). 

Han var då 43 år  och skulle fylla 44.

Hit till Varberg har jag nyligen kommit, kan således ej undra över att jag av baden, som jag tar två gånger om dagen, hittills ej märkt annan verkan än att jag finner mig något renare än förut. Dessutom dricker jag även på morgnarna salt pyrmonter och till överflöd rider jag även mellan vattnen. Badgäster äro här ännu få: men Gyllenkrook väntas hit och greve Ugglas med fru.

Det var Tegnérs öde att ständigt utsättas för kurer som inte gav några direkta resultat. Som framgår av en artikel i Läkartidningen användes hela den dåtida arsenalen av behandlingsmetoder på Tegnér, alla ungefär lika verkningslösa. Under en stor kris på 1840-talet, då Tegnér inte bara var förtvivlad utan också förvirrad, idag skulle vi nog säga psykotisk, ordinerades han ”kräksalt, iglar runt stolgången, spansk fluga (torkad skalbagge som maldes till pulver och lades på huden, ofta i nacken eller bakom örat; pulvret var starkt hudirriterande och gav blåsor och sår som skulle hållas öppna och vara sig för att driva ut sjukliga kroppsvätskor), åderlåtning, laxativ, omväxlande kalla och ljumma bad samt opium”. Den som har varit i Tegnérs hus i Lund, det som ligger på Stora Gråbrödersgatan och är museum, vet att där finns en speciell stol på grund av att han hade hemska hemorrojder. Stackarn!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tegnér var inte nöjd med kvinnoutbudet på badorten: ”en lam fröken Trafvenfelt från Stockholm, en galen fru Schott från Göteborg, och från samma ställe en fru Lack, som väl icke heter Lyte, men gärna kunde förtjäna namnet; och några andra dylika.” (Tegnér associerar till Göteborgsfirman Lack & Lyte.) Tidigare har han varit i Ramlösa, han besökte otaliga kurorter i sitt liv, och där var umgänget mer påtvingat än i Varberg: ”Mellan badgästerna är för övrigt ingen kommunikation…” Han är glad för detta.

Som den borne pessimist han är vågar han inte ha några förhoppningar om att väninnan ska komma och hälsa på honom:

Annars är väl från Sireköpinge till Varberg föga mer än en dryg dagsresa, baden prisas synnerligast för reumatiska och giktåkommor varav friherinnan lider, grannskapet med Göteborg kunde vara lockande för den som är född och uppvuxen där: men jag vill ingenting hoppas, jag vet att det vore mig en för stor glädje. Jag får finna mig i min ödemark, där hela naturen är en bild av döden med sitt sandfyllda timglas i handen.

Värmlänningen Tegnér gillade inte sand eller ökensand som han också säger. Den nittonde juli skriver han till bästisen Carl Gustaf von Brinkman:

Bäste Brinkman! Sedan mer än 14 dagar är jag här och insaltas som en sill i skärgården. Till en början badade jag två gånger om dagen och drack dessutom saltpyrmonter; men därav fann jag mig icke väl och har nu inskränkt mig som de andra till ett bad om dagen, utan någon vattendrickning. Men likafullt kan jag icke berömma mig av att må bättre än förr, utan snarare sämre.

Livet igenom hade hans högvördighet biskopen i Växjö en hälsosam distans till den kristendom han så djupt bekände sig till:

Jag känner mig matt, i stället för stärkt som förhoppningen var; men man hänvisar mig här, liksom i teologien, till framtiden, den rätta välsignelsen kommer efteråt.

Han påstår sig vara inne på sin tredje förkylning under den korta Varbergsvistelsen – ”kroppen blir som en svamp” och porerna står vidöppna (för alla slags baciller, antar jag att han menar, fast det borde vara tvärtom, allting skulle ju enligt tidens uppfattning bli till det bättre om man bara utsattes för havets friska vindar och läkande egenskaper på den egna lekamen). Det är nu han skriver de mindre smickrande raderna om staden:

Lägg nu till allt detta den omständighet att Varberg utom all fråga är det fulaste stället i Sverige: det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg och saltvatten och skrivsand. De underverk baden göra, dem göra de, liksom Moses i öknen. Men man lär tro att det är med fula ställen som med fula fruntimmer: de äro nyttiga för hälsan. Badgästerna svarade i början rätt väl emot stället: en förtorkad ödemark inom dem, som utom: obehagliga damer och obetydliga karlar.

Jag är särskilt förtjust i uttrycket ”flintskalliga berg” om klipporna.

Det går inte riktigt att jämföra dagens landskap med gårdagens. Varberg för 200 år sen var betydligt kalare än idag. Det fanns inte mycket lummighet i trakten (”icke en grön fläck”) och Tegnér rörde sig väl mest mellan Freden och stranden och såg ingenting annat än det han kallar ödemark.

Han medger dock att det är ”mycket bättre” sen han fått sällskap av fru Ugglas och Mathilda – oklart vem Mathilda var.

När jag betraktar gärdesgården som omringar trädgården önskar jag att man hade kunnat trolla tillbaka tiden: tänk att se Esaias komma gående där…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

År 1946, hundra år efter Tegnérs död, utkom Fredrik Bööks biografi i två delar som jag fick i julklapp en gång. Jag har alltid varit fascinerad av Tegnér. Fredrik Böök dog inte förrän 1961. Hans far- och morföräldrar måste ha varit samtida med Tegnér. Plötsligt känns inte det historiska hoppet till Tegnér så stort.

Agatha Christie

Hur ofta fastnar man direkt? Hur ofta händer det att en serie griper tag och omedelbart säger: ”Var lugn, det här kommer bli toppen hela vägen in i mål”?

Av en händelse råkade jag se miniserien Och så var de bara en (And Then There Were None) som gick för någon månad sen i 4:an.

Nej, precis, det händer alltför sällan. Men: Det händer med ”Och så var de bara en”, baserad på Agatha Christies spänningsroman med samma titel. Boken kom första gången på svenska 1940 och är fortfarande värd en omläsning.

Agatha Christie skrev boken 1939 och det anses vara hennes stora mästerverk.

Jag läste Agatha Christie när jag var barn, liksom jag läste Maria Lang och Bo Balderson och Jan Mårtenson, men inte sen dess. Som elvaåring var jag på Madame Tussauds i London och fotograferade tanten där hon satt i en stol. Jag varken läser eller tittar på deckare längre. Jag har inte ens läst Stieg Larssons millenniumtriologi.

På min tid hette den Tio små negerpojkar (Ten Little Niggers). I USA utgavs den redan från början med den alternativa titeln And Then… I amerikansk kultur hade ordet nigger av lätt insedda skäl en starkare negativ konnotation än i Storbritannien. Senare versioner talar istället om soldiers och ön kallas för Soldier Island.

nxylt3qrf73jnodnytnz

Nu visade det sig att förlaget Bookmark satsat på nyöversättningar av klassiska Christie-verk, däribland Och så var de bara en. Jag laddade ner den som e-bok och fann den klart underhållande. Den har sålts i 115 miljoner exemplar och är den mest sålda kriminalromanen någonsin! Ja, den står sig bra oavsett kategori. Det är bara Shakespeare som sålt fler böcker än Agatha i litteraturhistorien.

För närvarande håller jag på med Mordet på Orientexpressen. I den säger en mrs Hubbard när Poirot sträcker fram en näsduk som han förmodar är hennes:

Mina är märkta med C. M. H. och de är förnuftiga näsdukar – inte sådant där dyrt trams från Paris. Vad har man för nytta av sådana där små tygbitar för sin näsa?

Fundera på det. Har ni förnuftiga eller oförnuftiga näsdukar?

Jag fick lust att köpa nyöversättningarna i pocket men det var bara dessa två som hade kommit. Jag förmodar att de andra kommer senare. Totalt har förlaget gett ut nio inbundna titlar.

agatha_christie_as_a_child_no_1

Författaren som valp

Bokhora kan man läsa ett intressant inlägg (med intressanta kommentarer) om Christies bästa böcker. Som sagt, tanten är underhållande än idag.

Leonard Cohen In Memoriam

Well Leonard, du fick rätt som vanligt; det skulle inte dröja länge.

My reputation as a ladies’ man was a joke
that caused me to laugh bitterly
through the ten thousand nights
I spent alone.

Ovanstående rader är hämtade ur Book of Longing, en bok med dikter och teckningar som Cohen gav ut 2007. Han såg sig aldrig som a ladies’ man, annat än en död sådan. Men alla hans kvinnor var vackra.

deathofaladiesman

Leonard Cohen började som poet och romanförfattare. Jag kommer ihåg ett förord av Göran Tunström i en av de svenska översättningarna, de bodde båda på Hydra på 60-talet och skrev sina böcker vid samma skrivbord.

Det kan ha varit Sköna förlorare, ännu inte utrensad från biblioteket. Magasinerad.

Av: Cohen, Leonard
Utgivningsår: 1971
Språk: Svenska
Medietyp: Bok
Klassifikation: Hcee.01
Anmärkning:
Första svenska upplaga: 1971
Uniform titel: Beautiful losers

Jag minns inte längre om det var en roman eller en diktsamling. Jag minns dock dikten om Eichmann som nu virvlar runt på nätet. ”Vad hade ni väntat er?” Ja, vad trodde vi? Hur naiv får man vara?

Att Leonard var poet märktes inte bara när han skrev utan också när han talade. Ingen kunde uttrycka sig så väl i tal som han. Ingen kunde sätta bättre ord på tillvaron:

I speak of a clinical depression that is the background of your entire life, a background of anguish and anxiety, a sense that nothing goes well, that pleasure is unavailable and all your strategies collapse.

Eva Dahlgren började lyssna på Cohen när hon var 20. Jag började på högstadiet eller gymnasiet. Det var i den vevan jag hittade honom på biblioteket och det var då jag köpte en notbok och försökte spela honom på gitarr. (Mindre lyckat resultat.)

De senaste femton åren har mitt musikintresse varit sakta dalande så jag har inte hängt med på hans sista skivor. 2008 såg jag honom i Scandinavium. För mig kommer alltid Bird on the Wire att vara Cohens signaturmelodi. Inte Hallelujah som alla tjatar om. Hur ska man förhålla sig? Det är den eviga frågan. Själva livets essens:

I saw a beggar leaning on his wooden crutch
He said to me, ”you must not ask for so much”
And a pretty woman leaning in her darkened door
She cried to me, ”hey, why not ask for more?”

Ska du vara tacksam över att du inte är sjuk(are) eller ska du önska att du var frisk(are)? Ska du vara glad för att du inte är så olyckligt lottad som de olyckliga eller ska du sörja att du inte är lika lycklig som de lyckliga? Ska du fråga efter mer eller ska du nöja dig med mindre?

Det är sorgligt att Leonard Cohen är död men det är fantastiskt att han levat. Som hans forna flickvän Rebecka De Mornay sa: ”There was no one like him, and there never will be.” Han var en alldeles unik blomma.