Erland i (Yttra) Berg

Ha! Jag kom på det:

Men vackra flickor ej finnes mer
i Linnesås och i Övra Bjär

Det är så Erland i Berg sjunger. Jag hade melodin i skallen: ”…vackra flickor ej finnes mer / i hm-hm-hm och i hm-hm-hm!” Det måste vara tjugo eller trettio år sen jag hörde den på ett kassettband. Övra Bjär är Övra Berg. Det finns Övra Berg och Yttra Berg (precis som det finns Övre Hjärtared och Yttre Hjärtared). 

Erland i Berg är en vistrubadur som nu är 90 år gammal. Minnena kom tillbaka till mig när jag gick där, dels från barndomens midsommaraftnar och dels från mina promenader med Inka då vi ibland såg Erland eller någon av hans bröder vid husen. Tänk att han har bott här i hela sitt liv….

Fast mest känd är nog Erland i Berg för visan om käringen på Vässke möse (Vessige mosse). Den sjöng jag för Vanna i bilen: Sau sadde hun seg la pau ain tua / å sau hun gjore la maungen gaung / å sau hun lockte igen sett ua / Håhå den dan blai la kåll å laung! Hon stängde ögat, dvs. somnade. August Bondeson skrev texten. Det slutade mycket sorgesamt för den stackars moern – aldrig mer kom hon upp på joern!

Ordet käring med ett r och uttalet käääring är åtminstone i denna del av landet neutralt och bara ett annat ord för kvinna (eller tant). Farfar brukade säga: ”Det var en rälig gåbbe!” varje gång han såg en skäggig karl i TV, oavsett ålder. 🙂 Med den logiken var två av hans söner räliga gåbbar. 🙂 

För ett tag sen pratade jag med mamma om midsommarfirandet som ägde rum på Aronsgården och hon sa nånting om att de flyttat det och jag trodde först att de hade flyttat Aronsgården men de hade flyttat midsommarfirandet. Varför det, gnällde jag. Man ska gå poängpromenad och på styltor i Berg när det är midsommar! De orkar inte, sa mamma, de är gamla. (Det organiserar sig inte själv!)

Nåväl. Jag kunde inte göra Berg rättvisa med min kamera. Jag kände mig verkligen som en genomusel fotograf när jag kom hem – nio av tio bilder värdelösa – men det är ju för att jag inte behärskar det tekniska. Jag saknar tålamod och ger upp så fort det tar emot. Så är det i de flesta sammanhang, även hundsammanhang. Det är därför Vanna aldrig blir någon bra trickshund. Eller nånting annat heller för den delen.

P.S. Kassettbandet med Erlands visor finns kvar, min bror ska leta fram det och vi ska försöka lämna in det och få det transformerat till ett modernt medium.

Annonser

Från Yttra Berg till Bergs naturskog

I princip går vi inte genom kohagar längre. Vanna har ju koskräck och jag skulle inte förlåta mig själv om någonting hände. Jag fruktade alltid att Inka skulle gå för nära elstängslen. Nu fruktade jag att Vanna skulle göra det…

Vi lyckades ändå hamna i en kohage. Det var två kvigor som var på rymmen (jag skulle hojta om jag såg dem!) och när vi varit nere vid vattnet och vänt var vi själva inhägnade, djurägaren eller vem det var hade stängt grindarna. *skrattar så jag gråter*

Istället för att gå naturstigarna i Yttra Berg gick vi till Bergs naturskog. Finns det något underbarare än att traska omkring i en förfallen skog med en hund som enda sällskap? Och fåglarna.

På hemvägen stannade jag vid sjön Svarten och såg att gamle kungen varit där 22/6 1954. Då var mamma elva år och när han (eller rättare sagt hans chaufför) kom körande genom Okome på väg mot Gällared vevade han ner rutan så att hon kunde överräcka en blombukett. I Gällared skulle kungen lyssna på ett tal men gubben som skulle hålla det var så nervös att det fick avbrytas. Det hjälpte inte att kungen försökte lugna ner honom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett uppfriskande slagsmål

Vanna har varit i ett litet uppfriskande slagsmål idag. Det var inte jag som började, säger hon och det är sant. Jag hade precis kopplat henne när jag såg i ögonvrån att det satt några människor på en bänk. Någon hund såg jag inte men rätt som det var kom den springande och hoppade på/muckade gräl med Vanna (som alltid är snäll i koppel så länge andra är snälla mot henne). Min första reaktion var att jag måste skydda henne mot detta brutala överfall så jag drog henne till mig och försökte mota undan den andra hunden medan ägaren kom lufsande. Ta bort den! halvskrek jag och i tumultet hann jag uppfatta att även Vanna gormade och att hundarna alltså slogs. Ägaren kallade hunden för Molly, det var visst en tik (ganska logiskt). Hon fick tag i halsbandet på Molly och jag sa ”Håll den” mycket sammanbitet och hon sa ”Jag håller henne” och vi gick därifrån. Vid det laget hade jag hjärtat (dunk dunk) i halsgropen, precis som jag hade när Inka blev angripen på ålderns höst. Det var också en rottweiler.

Det finns få saker jag fruktar så mycket som att en galen hund ska komma rusande och så gör det det. Men det kunde varit värre. Det kunde ha varit en betydligt galnare hund. Jag hittar inga skador, inte ens småskador. Vanna var pigg och glad efteråt (totalt oberörd) men själv fick man ju sjunka ner på närmsta bänk och ta igen sig.

Ingen mentalt stabil människa här inte.

Incidenten inträffade i Påskbergsskogen som är en av stadens lungor där alla springer omkring och springer – även jag och Vanna. Om de inte går eller cyklar – vi går också. Så gott som dagligen. Det är vår vanligaste runda.

Det fascinerande med detta område är att det är ”ett planterat skogsområde där från början endast ljung växte”. Hela Halland var fullt av ljung.

Skogsområde betyder alla möjliga sorters skog. Man har t.o.m. små upplysande skyltar om de olika träden. Dels informativa skyltar om varje trädsort och dels skyltar i marken vid enskilda träd som talar om vad de heter och när de sattes. T.ex. Tsuga canadensis (hemlock).

Hur mycket jag än älskar Norrland skulle jag inte vilja byta med norrlänningarna nu. Vi har ekar, askar, bokar. De har typ gran och björk. Det hindrar inte att granområdet är mitt favoritområde på Påskberget.

Det finns hängbjörkar och det finns hänggranar:

Grön av avund

är jag över Lisa & Co som varit i Olympic National Park. Lisa är en amerikansk släkting, jag har träffat henne och hennes dotter, men inte hennes man och inte hennes son. Mannen är jazzmusiker och sonen är brandman.

Adressen är 3002 Mt Angeles Rd, Port Angeles, WA 98362, USA – om ni har vägarna förbi. Ibland har jag kommit till ställen jag aldrig trodde att jag skulle komma till, som Petra i Jordanien eller Blenheim Palace i England, men det här är nog kört.

Hjärtared

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi klafsade runt i skogarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Självklart skulle Vanna rulla sig i bajs dan efter att jag schamponerat henne. Det hade varit bättre hon ätit upp det. Även om det också hade varit skit.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag väntar på min skinka! Och så väntar jag på att bli friserad. /V

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var inte så mycket folk på Gekås idag. Det roligaste jag köpte var en kruka av björknäver. Förra gången råkade jag se att någon hade ”äkta fårskinn” i sin vagn – det lyste med sin frånvaro nu. Men jag hittade finfina överkast! Efteråt kunde jag inte låta bli att gå ner till sjön där Inka och jag brukade härja. Det var innan de skaffade belysning.

Naturen är överskattad

tänkte jag när jag gick en trist del av Bohusleden. För övrigt har jag fått skavsår på båda lilltårna så att jag blivit tvungen att plåstra dem! Innan dess hade jag drabbats av skavsår på ovansidan av ena foten. Nu har jag förstått vad det beror på: sandalerna som jag går omkring i är ständigt blöta. ”Det har regnat varenda dag sen Anna åkte till Spanien” sa min tjugotvå är äldre väninna idag. Det är tio dar sen. Eller om det var sexton.

Efter dagens strapats i Bohuslän tog jag ett fotbad och konstaterade ytterligare skavsår. Må fan ta detta väder!