Öland i mina drömmar

Igår frågade jag ”husse” om han kunde tänka sig att göra en dagstripp till Öland i vår/sommar. Det tar fyra och en halv timme från Falkenberg till Borgholm och tanken på att köra fram och tillbaka själv på samma dag är inte tilltalande.

Vi kan väl tälta, sa han. Som i fornstora dar! Han måste ha varit tillfälligt förvirrad. När vi tältade på Öland hade vi ett helvete att hitta tältplats. Vi letade efter lämpligt ställe medan mörkret föll och blev mer och mer desperata.

Nå, man får se ut ett ställe på dagen och sedan återvända på kvällen. Inte göra som vi och åka runt på måfå i skymningen.

c3b6landst1

Porträtt av bloggaren som valp, Öland, 70-tal

Jag har två mål: 1) se Neptuni åkrar när de blommar 2) Besöka djurparken: ”Hund i koppel som uppför sig är välkommen in i parken”

Kungen, drottningen, barnen och hundarna

Man kan tro att jag är rojalist, jag är alltså fullfjädrad republikan. Men nu när jag svärmar för Öland och dessutom fördjupar mig i kungens släktingars öden, vad kunde då vara lämpligare än att visa denna nostalgiska film från Ölands alvar 1984 där lilla Madeleine försöker balansera på en sten och det bara är Silvias klicker som fattas!

 

Victoria av Öland

Så hette hon inte. Hon hette Victoria av Baden och var dotterdotter till kejsar Vilhelm I (som sa: ”Jag har älskat det barnet mycket” när han överlämnade henne till Sverige). Hennes far var Badens storhertig, därav titeln.

1881 gifte hon sig med kronprins Gustaf, senare Gustaf V.

Innan hon byggde Solliden, som stod klart 1906, tillbringade hon somrarna med Gustaf på Tullgarn. Där har jag varit – det är ett fint slott. Lagom respektingivande. Det var det slott jag tyckte bäst om av dem vi besökte under vår kungliga slottstour förrförra sommaren.

Victoria var hundälskare som så många andra kungligheter:

”När Victoria steg ur bilen vid porten till Tullgarn mötes hon alltid av en skock förtjust skällande hundar; hon älskade att omge sig med fyrbeningar, hästar och hundar, främst pudlar, fast en foxterrier, en fågelhund, tre ryska vinthundar, två mopsar och ett par vita lapplandsspetsar ingick från och till i hennes menageri.” (Gustaf von Platen: Bakom den gyllne fasaden)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Två av pudlarna hette Tom & Luck. (Inte Tom & Huck!)

De öländska godisträden

Och aldrig har något godis smakat så gott, som det jag plockat som femåring ur de öländska träden, och aldrig har det varit så kärleksfullt planterat. För min pappa visste exakt hur lång jag var och exakt hur högt jag hoppade och såg bara till att några få var utom räckhåll och inom längtan. De godisar jag inte nådde fick hänga kvar. ”De behöver vi spara tills nästa år” sa pappa. ”Annars kommer godisträden dö ut.”

Ölands norra udde

På Ölands norra udde bor Långe Erik.

Där bodde också fyrmästaren och fyrvaktaren och övrig personal. Efter lagen om skolplikt 1842 flyttade en lärarinna dit och undervisade lotsbarnen. De hade kor och höns för att få mjölk och ägg. (Det var inte förrän 1965 som udden fick landförbindelse med resten av ön, innan dess fick de simma emellan. ;))

Det påminner mig om vad Pär Rådström, 50-talsförfattaren, en gång skrev. Han hade träffat en fyrvaktare och frågat denne om han aldrig blev rädd när det var kallt och ensamt därute. Rädd, sa fyrvaktaren, vad skulle jag vara rädd för, här finns ju inte en människa. Rådström drog slutsatsen att svenskarna är ett asocialt folk. Han kunde inte förstå det. Men jag gör det, jag är som fyrvaktaren: förutom människor (och döden) finns inte mycket att vara rädd för.