Skendräktigheter

Så här ser en naken växelspak ut. Det vet ni kanske inte som dagligen kör omkring med oförstörda växelspakar. Där ingen hund har sabbat bilinredningen.

Det svåraste är väl inte själva förstörelsen utan hundens personlighetsförändring som försätter en i någon sorts existentiell kris. Vad blir nästa steg? Det är lika ofattbart för mig att Vanna gjort detta som om min mor hade gjort det när jag lämnat henne ensam i bilen (vilket händer att jag gör). Ska hon riva ett rådjur? Attackera ett barn? Hoppa upp på främmande människor?

Det är dock ganska uppenbart att hon är skendräktig nu. Hon är i sin pipperiod. (Ett tydligt tecken är att hon inte tål att man stannar i skogen. Då gnäller hon. Man får inte bli stående, man måste ständigt vara i rörelse.) Det som komplicerar saken är att hon är kastrerad och inte har några löp. Det är omöjligt att hålla reda på dessa perioder, de kommer när de kommer. Troligen beroende på att de inte fått bort hela äggstockarna under operationen. Det är verkligen fantastiskt att jag haft en sån infernalisk otur att jag opererat två tikar på grund av skendräktighet och att operationen misslyckats på båda. (När det gäller Inka på det högst påtagliga sättet att hon fortsatte producera mjölk.) Det måste vara tämligen unikt. Men får man pengarna tillbaka? Icke!

Idag har hon varit riktigt hispig i bilen, så fort jag stannar motorn vill hon ut, sitter jag kvar en stund börjar hon flämta och pipa. Ungefär som i skogen: man måste vidare. Hon är helt lugn när man kör och jätteorolig så fort man stannat. Jag antar att det var detta som gjorde att det slog slint i skallen på henne när jag lämnade henne två gånger och ganska länge båda gångerna. Hon stod inte ut med att vara där.

Hon var också hispig på morgonen som hon brukar vara under skendräktigheterna, hon blir matfixerad och kan väcka en klockan sex för att hon vill ha frukost. När hon inte får frukost börjar hon låta som en ambulanssiren. Bara för detta har jag dragit den smärtsamma slutsatsen att vi inte kan sova över i Skåne på julafton. Vanna och jag skulle ha legat i vardagsrummet och som hon är nu skulle hon väcka hela huset. Dessa symtom blir alltid ännu värre borta än hemma. 😦

Varför är det alltid när man är som mest aningslös som det hemska händer? När man glömmer bort att oroa sig. Som den dagen jag skulle hämta henne på dagis och hon varit i slagsmål med en annan tik. Hon hade bitit så det blödde. Det är när man inte har en tanke på att nånting skulle kunna hända som det händer. Man får ett knytnävsslag i magen. Sen hände det igen och igen och igen med långa mellanrum tills de röstade ut henne från dagis.

Det är möjligt – till och med troligt – att det hade med skendräktighet att göra.

Hon har haft vita streck/strån i ansiktet sen jag hämtade henne. En kunnig hundmänniska och flattekännare sa att hon aldrig varit med om att de lekt sig till detta. Det skulle vara efter sår, menade hon. Ibland undrar jag om det var därför uppfödaren omplacerade henne – för att hon inte fungerade i flocken. Hon framställde det bara som att hon inte passade som kennelhund. Vanna är snäll i koppel mot alla hon möter men jag släpper henne aldrig med tikar längre.

Det är det oväntade som är det hemska, det som inte går att förutse. Det man aldrig tror ska hända. Som att ens flatcoat kan slåss så blodet sprutar (alla fördomar säger att inga flattar slåss) eller att hon efter sex år plötsligt… Men jag antar att jag ska vara glad för att den fortfarande går att köra. Jag älskar trots allt min hund mer än min bil.

Eller att ens far får cancer. Obotlig cancer. Han som var frisk i alla år och inte åt en enda medicin.

Visserligen grät jag två gånger innan han fick diagnosen, som om jag visste att något var allvarligt fel, något som inte skulle gå att bota. Ena gången var på jobbet när jag ringde honom och frågade hur det var med magen som han haft besvär med en tid och han sa ”inte bra”. Den andra gången var när han varit hos doktorn som remitterat honom till sjukhuset dit han skickades samma dag. När jag fått veta det står jag utanför hunddagiset och bankar skallen i närmsta träd samtidigt som jag säger till mig själv: ”Jag klarar inte detta.” Det gjorde jag inte heller. Inte i någon rimlig mening.

Ytterligare någon dag senare ringde min mor och frågade om jag satt ner. Det kunde jag inte förneka eftersom jag bokstavligen satt på toaletten.

De har hittat en tumör på bukspottkörteln.

Vissa människor kan leva ungefär som vanligt när en nära anhörig är döende, andra brakar ihop – som jag – och måste sjukskrivas. Man rår inte över sig själv (och sin svaga konstitution).

Men även om jag anade så var poängen att det alltid kommer som en chock. Min pappa ska inte dö. Inte än.

En annan gubbe

E var bara tretton år när pappa dog. Hon tyckte att nån annan kunde dö, nån annan gubbe, vem som helst utom just hennes farfar. ”Men E”, sa hennes mor, ”andra dör också.”

Det är inte lätt att förlora en farfar vid tretton års ålder. Jag förlorade min vid sjutton och bölade i femton månader.

Hur gammal var du när din farfar dog? frågade min brorson sin far. Jag var tjugo, sa min bror. Då blev min brorson vattnig i ögonen. Han var nio och skulle fylla tio.

E lider av att han aldrig fick uppleva henne som hon är nu, när hon är vuxnare, när hon inte längre är ett barn. Alla hennes minnen av honom stannar i en barnslig ålder. Och pappa själv fick aldrig se henne bli äldre än så. Jag undrar vad farfar hade tyckt, säger hon ibland. Han hade varit stolt, säger jag.

Sist vi gick från graven och hon stått och gråtit med farmor sa hon: ”Allting hade varit mycket bättre om farfar varit här.” Tusen miljoner gånger bättre, svarade farmor som aldrig träffat en änka som inte känt sig ensam. De var gifta i fyrtioåtta år.

Bräk för mig

Bed för mig
Bräk för mig

som det stod i Mats Gellerfelts dödsannons. Jag har fortfarande inte kommit över att han är död. Det var ju bara en litteraturkritiker! säger ni. Ja, men det var min litteraturkritiker.

Någon skrev att han ”bara” blev 64 år. Ett liv går fort.

När skådespelerskan Basia Frydman dör skriver de att hon ”blott” är 70 år gammal. Det verkar som om människor måste passera 80 för att inte anses ha dött i förtid. Och om 50 är det nya 40 är väl 90 det nya 80. Min äldsta moster är 94. Min äldsta morbror 93.

Din pappa dog för tidigt, fick jag höra på begravningen. Själv sa han innan sjukdomen kopplade sitt grepp om honom: ”Jag har mycket kvar att göra.” Han sa det till mig i telefon när jag visste att han inte skulle överleva.

(Jag förstår inte hur du bara kunde lämna mig här, ensam med de andra.)

Men varje gång jag tänker på hur orättvist det är att han inte fick bli lika gammal som farmor och farfar och mormor och morfar (97, 86, 91, 84), kunde han inte åtminstone ha fyllt 80?, så kommer tanken att han kunde ha dött mycket tidigare. Det är många som dör i 60-årsåldern av den enkla anledningen att cancerrisken ökar för varje decennium.

Min bror sa: ”Han fick tio bra år som pensionär.” Hur många har inte dött i samband med pensionen, precis när de ska gå i pension eller innan de ens uppnått pensionsålder?

Häromdagen läste jag en intervju med en 35-åring, båda föräldrarna var redan borta.

Människor kan dö när som helst, de kan dö när de är 20 eller 30 eller…

Ur det perspektivet känns det lite konstigt att använda ordet bara eller blott om folk som är över 60 och 70.

Grattis på födelsedagen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grattis på födelsedagen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den 23 juli skulle du ha fyllt 80

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi var där allihop

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vanna också

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi är ledsna utan dig

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag är död och du är död
Och solen möglat som ett bröd
Och bara spindelväv och natt
Är kvar kring bordet där vi satt
Då ska du få en egen sol
Och på din gula furustol
En plötslig morgon klar och röd
Med nya färska frukostbröd
Du sitter ung och glad och varm
Och jag är liten på din arm

Bo Strömstedt

Besiktning

Jag hade aldrig gått igenom besiktningen, men det gjorde bilen.

Efteråt tog jag Vanna till havet och så fick jag för mig att åka till graven. Det var första eller möjligen andra gången jag var där helt själv. Vanna lägger sig alltid ner, hon är en tålmodig kyrkogårdsbesökare. Det är som om hon hör hemma där, kanske för att vi varit där så många gånger nu. Jag noterade att det växte en styvmorsviol bredvid graven, alldeles intill honom. Jag tog bort några vissna blommor och lutade pannan mot den liggande stenen.

Det är fyra år sen nu. Fyra långa, hemska år.

Depressioner lyssnar inte på sakliga argument, sa David Lagercrantz i Sommar. Nej, de lyssnar bara på sig själva. Rätt som det är spelar han en av mina gamla favoritlåtar: ”Carrickfergus” med Van Morrison, en irländsk folkvisa. Van Morrison är som bekant från Belfast.

Oh but I am sick now and my days are numbered
So come all ye young men and lay me down.

Det värsta med döden

och det som kan ge mig panik när jag vaknar om nätterna är tanken på den fullständiga utplåningen. Det är inte bara det att han är borta, som om han vore i en annan stad eller hade besökt ett annat land. Han är inte bara försvunnen. Han är utplånad.

Det finns ingenting kvar av honom. Inte någonting.

På nätterna får jag ångest av detta – inte av döden i allmänhet utan av döden i särskildhet; hans död. Jag frågar mig hur det är möjligt. Jag brukar fråga honom själv. Det kan inte vara sant? Det är inte greppbart för det mänskliga förnuftet. Det går inte att föreställa sig att en människa man älskat är raderad från jordens yta.

Vad är det för mening? sa mamma. Hon fattade inte hur en person kunde leva detta liv i över sjuttio år och så: bara borta för evigt. Det är ingen mening, sa jag.

Och jag tycker att det är mycket orättvist att detta öde skulle drabba både honom och mig: att han skulle dö och jag skulle bli kvar. Det kunde varit tvärtom. Det hade också varit orättvist, men kanske något mindre orättvist ändå. Folk med livsglädje ska inte behöva dö. Ju större livsglädje, desto mindre borde de dö.

Nils Ferlin är nog den poet som gett de mest banala sanningarna den mest eleganta versformen. Han var ockuperad av döden. Ur En döddansares visor:

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Men oss kvittar det inte lika. För oss gör det all skillnad i världen.