Baksmälla

Vi hade att välja mellan en rasistisk antiimperialist (nåja) och en antirasistisk imperialist. ”Ur ett inrikespolitiskt perspektiv var det synd att Clinton förlorade”, som Åsa Linderborg sammanfattade saken. Hillary är en hök. Hon hade gjort om Irakkriget om hon fått möjligheten. Lite som Albright som sa att en halv miljon döda barn var värt priset. Samtidigt är hon i sin retorik (och förmodligen i sitt hjärta) motsatsen till Trump.

Rekommenderar gårdagens avsnitt av Korrespondenterna. Dessa kvinnliga socialarbetare som i decennier har försökt förbättra tillvaron för USA:s fattiga är mina enda verkliga hjältar.

Det är nu alla vänstermänniskor citerar Joe Hill men det känns inte alltför hoppfullt. Eller vad säger du, Woody?

Apropå hök; få saker berörde mig så mycket i Nina Björks bok om Rosa Luxemburg som när fadern liknar henne vid en örn:

Du skriver jämt att vi måste vänta till våren som om det vore många år dit. Men det är ju redan vår – och jag, jag har inte många vårar kvar. Din fullständiga likgiltighet påminner mig om något jag en gång läst. […] En örn svävar så högt att den helt förlorat jorden nedanför ur sikte. Du är så upptagen av sociala frågor att familjens angelägenheter inte förtjänar ens en tanke. Jag kan inte annat än finna mig i det… Jag skall inte längre betunga dig med mina brev.

Detta skrev han svårt sjuk i april år 1900. Han dog fem månader senare. Tre år tidigare hade han blivit änkling och velat ha besök av sin dotter sen dess, men hon kom inte ens till sin mors dödsbädd. Hon var upptagen med politiken.

Annonser

Salvador med hundar

Schäfern Chagual blev hans sista hund. Som synes hade han även collie och weimaraner.

Förra året kom en dokumentär om Salvador Allende, gjord av ett barnbarn. På spanska heter den Allende mi abuelo Allende och är en lek med det faktum att allende betyder ”bortom”, ”fjärran” eller ”på den andra sidan” Jag skulle ha sett den på Göteborgs filmfestival men det blev så krångligt med biljetterna. Jag hoppas kunna se den i något annat sammanhang, även om jag inte förstår vilket – smala filmer på spanska brukar inte nå den svenska offentligheten (eller läggas ut på nätet). Då handlar det ändå om en av våra mest kända politiker i modern tid.

Liksom Olof Palme rönte han ett oblitt öde.

De sköt hundarna först

Jag har läst Negra Efendićs bok ”Jag var precis som du”. Negra är född i den lilla byn Brezovo Polje som ligger vid floden Sava i nordöstra Bosnien. Kriget kom när hon var elva år. Det är en sorglig men också lite rolig bok mitt i bedrövelsen.

10934604

Halvvägs in i boken drömmer jag på natten att kriget kommit till Falkenberg och att folk avrättas på skolgården. Ungefär som jag brukade drömma om kriget i det forna Jugoslavien medan det pågick. Jag kunde inte skaka bort det, jag kunde inte fatta att det hände här och nu: i hjärtat av Europa och bland människor som levt som grannar och vänner. Negra beskriver precis som alla andra hur man umgicks över etnicitetsgränserna. Muslimerna firade påsk med katolikerna och jul med ortodoxa serber. Tito hade varit mycket framgångsrik när det gällde detta; att inpränta i sitt folk att de var ett enda folk. Det var inte bara ett påbud – det var en faktiskt verklighet.

Min faster Vera, uppvuxen i Zagreb, sa samma sak: Det hade ingen betydelse. Jag har inget minne från min barndom att jag ens visste att hon var kroat. Jag visste bara att hon kom från Jugoslavien.

En av de mer absurda händelserna i boken är när Negras pappa, geografiläraren, möter sina forna elever som nu är soldater i de bosnienserbiska styrkorna och vars uppdrag är att driva iväg alla muslimer. De har stora automatvapen, men de visar fortfarande respekt: ”Kan du tänka dig, man är med om en etnisk rensning, kanske på väg in i döden, och ens förövare niar en.” Å andra sidan bidrar den respekten till att han överlever. Han räddas.

På morgonen den sjuttonde juni 1992 ligger hundarna döda på gatorna, som om de sov, vilket folk också först tror att de gör. Negra är då redan i säkerhet hos släktingar.

”Vi ska skära halsen av er allihop. Ge mig den där gula, jag börjar med henne”, skriker en tjetnik mot folkmassan.

De sitter på gräset och tittar på marken. Några soldater vaktar gruppen, så de skäggiga håller sig på avstånd.

”Han var en hårig jävel. Långt mörkt hår och yvigt skägg. Flera knivar vid bältet. Sådana figurer hade man inte sett sedan andra världskriget. Så vänder sig din morsa mot mig och viskar fram: ”Vem är den gula?”. ”Titta på din tröja, pucko, vad är det för färg?” svarar jag och pekar på hennes knallgula t-shirt.”

”Som om jag hade koll på vad det var för färg på min tröja, hjärtat höll på att hoppa ur kroppen på mig så rädd jag var”, inflikar mamma irriterat.

”Och det räcker ju inte för din morsa, så klart, så hon reser sig upp, går till ett befäl som står i närheten och säger: ‘Ursäkta mig, kommer dessa män verkligen att döda oss?’. Befälet tittar på henne och svarar torrt: ‘Kanske inte.’ Så hon kommer tillbaka och sätter sig bredvid mig på gräset igen.”

Både mamman och pappan skildras med stor värme och det är väldigt svårt att inte tycka om dem. ”Du har bara dina tio”, säger mamman och viftar med fingrarna. ”Vi bosnier är världens sämsta muslimer”, säger pappan. De har anpassat religionen till sin livsstil istället för tvärtom. Han tycker inte att den svenska skolan verkar vara någonting att ha – man kallar läraren vid förnamn som om hen vore en fåraherde.

Negras pappa dog för något år sedan. Till skillnad från de som mördades i Srebrenica och lades i den ena massgraven efter den andra, och sedan grävdes upp och ner igen, har hans kropp inte splittrats som landet självt:

Min pappa är komplett. Han tog sina sista andetag i mina armar på en sjukhusbädd och vilar nu i en grav i Jönköping. Jag höll hans hand hårt och viskade i hans öra att han inte skulle vara rädd.

Hemma hade föräldrarna levt ett normalt liv där båda arbetade och hade examen från högskolan. I Sverige får de leva på socialbidrag resten av livet. De möter också den rena svenska rasismen. Negra möter den första dagen på Alfred Dalinskolan i Huskvarna. För så är det: flyr man från rasism så kommer den ändå emot en. Den finns överallt.

Första maj

Min brorsdotter tyckte att jag skulle komma till Lund och fira första maj med henne och Jonas Sjöstedt. Tyvärr kunde jag inte. Men hon sa inget om att hon själv skulle tala – inte bara Jonas. Hon talade för Ung Vänster inför 1100 personer i Stadsparken. Är jag stolt eller, Elli?

13096307_1160942083956033_6927326961190448099_n

Bild snodd från FB, sorry!

Revolutionen äter sina egna barn

Revolutionen äter sina egna barn, heter det ju. Det tänkte jag på när jag läste ”Sista resan till Phnom Penh” (Jesper Huor, 2006).

97891703730841

Someth Huor landar i Phnom Penh den 27 maj  1977 och blir arresterad och förd till S-21 den första juni. Längre tid än så tog det inte för de kambodjanska myndigheterna att bestämma sig för att han var en landsförrädare som svikit revolutionen – fast hans uttalade syfte var ett annat. Han återvände just för att göra en insats för denna revolution och hade bokstavligen tjänat regimen på ambassaden i Östberlin.

Det är den 27 maj 1977 och ett ensamt flygplan närmar sig Kambodjas luftrum. [—] De flesta passagerare är dock kambodjaner som befunnit sig utomlands när röda khmerernas bondearmé tågade in i Phnom Penh, och som till sist, efter lång tvekan, övertalning, eller helt på eget bevåg beslutat sig för att resa hem, trots de fasansfulla vittnesmål som sipprar ut ur det stängda landet.

Ingen vet vilket datum han avrättades men de flesta avrättades inom två-fyra månader. När sonen/författaren besöker S-21 tillsammans med sin svenska mor och Someths syster (en av två överlevande i den stora syskonskaran) hittar de hans foto på väggen:

Han står framför en gråspräcklig ståljalusi, iförd en svart skjorta och med en nummerlapp fäst med en säkerhetsnål vid kragen i skjortan. Käkpartiet och läpparna är svullna, blicken sammanbiten. Samma blick som mötte de som fängslade honom betraktar nu mig.

Om inte Someth hade beslutat sig för att återvända kunde han bott i Stockholm och sett sitt barn växa upp. Nu blev han ett offer för sin egen naivitet.

mekong_river_luang_prabang

Mekong är en av Asiens största floder och rinner genom Kina, Laos, Burma, Thailand, Vietnam och Kambodja.

Kambodja var ett land i spillror efter USA:s bombningar. 600 000 uppskattas ha dött. ”Det flyter lik utför Mekong…” som Jan Myrdal skrev 1970. Fler bomber föll över Kambodja 1969-73 än de allierade fällde under hela andra världskriget. ”Stanken från liken i Mekong är en söt doft i Nixons näsa.” Efter revolutionen flöt andra lik. En revolution är ingen tebjudning, men måste det vara ett fruktansvärt blodbad? En revolution som äter också sina egna är inte min revolution.