231

Idag tänker jag på min vän B som ligger på sjukhuset i Jönköping med proppar i hjärnan och min bror P som ska genomgå koloskopi i Lund. Vi är så drabbade av mag- och tarmcancer på min mors sida att vi som släkt har en särskild benämning (”Familj 231 Linköping”) och ett papper att vifta med som tar oss förbi alla köer.

I went to the doctor

Läkare är inte min grej. Man kommer dit, man betalar, man sätter sig i ett väntrum och får tvångslyssna på Malou von Sivers (tv i taket). Man blir uppropad och placerad i ett nytt rum och påminns om att man måste vänta igen. Jag hamnade i ”Öron”. Ett undersökningsrum. Jag kunde inte gärna sätta mig i öronstolen och jag kunde inte gärna lägga mig på britsen så jag placerade mig själv på den pall som doktorn använder. Man tittar sig omkring i rummet, det hänger alltid skelett på väggarna eller motsvarande. Man börjar må lite illa – som om rummet i sig väcker vårdfobin. Man tar en mugg vatten. Man tänker att man får avstyra alla fysiska undersökningar med hänvisning till att man gått upp för tidigt och sovit för lite. Man känner att det är som upplagt för att svimma. In kommer doktorn och man får sätta sig på britsen och försöka beskriva sina besvär. Man vet aldrig vilken doktor man träffar eller vad det är för typ. Detta är en sån där som strålar över hela ansiktet, bryter på polska och har rudimentär kunskap om psykiatriska diagnoser med vidhängande medicinering. Man kan inte förvänta sig mer av allmänläkare, det ligger i sakens natur. Men varför måste man gå till amatörerna när det finns proffs? 

Jag vet av erfarenhet vilken skillnad det är mellan allmänläkare och psykiatriker. Men de sistnämnda är svåra att nå/få. När jag kommer hem ställer jag en fråga på twitter: ”Hur får man en psykiater om man inte tycker att allmänläkaren är tillräckligt kompetent? Ska denna allmänläkare remittera?” Självklart svarar ingen av ens 593 följare varav hälften är botar och robotar. Man googlar och hittar den psykiatriska öppenvården.

Ok. Då skriver jag en egenremiss och hoppas på det bästa. Det är inte rimligt att inte få svar på sina frågor om sin egen behandling, även om den är lite komplicerad. Eller just därför. 

När förhöret var slut ville doktorn lyssna på lungorna och ta blodprov men jag tackade nej. Ha! Som Marlene Dietrich sa: ”Läkare ska alltid skära i en. Det är därför de blir läkare.” Och får de inte skära vill de sticka. Se där ytterligare en fördel med psykiatriker. De håller tassarna borta. 

Åtta veckor

Min arbetsförmedlare tyckte att jag skulle undersöka möjligheten att gå i terapi genom vårdcentralen. 

Psykologen förklarade att det fanns både kurator och psykolog men att jag tycktes vara i behov av psykolog. Lever du ensam? undrade hon. Där fick jag bita mig i läppen för att inte svara att jag lever med Vanna.

Det var åtta veckors väntetid till antingen Eva-Lena (hon själv) eller Lars (hennes kollega). Vem jag hamnar hos är oklart. Lars var KBT, det var inte hon. Om man inte vet om man vill ha KBT eller ej kan det hända att man får testa båda.

Jag har gått i alla slags terapier (hopplöst fall) men vet inte riktigt vad som är bäst.

I morgon ska jag till doktorn och diskutera mina mediciner. Kanske har kommit nåt nytt medel mot självhat? Men det krävs nog att man pumpar det rakt in i blodet. Ungefär som när Soya fick en vitaminspruta. Hon var djupt deprimerad och som det åtminstone inte då fanns antidepp för katter fick det bli en vitaminboost (hon hade magrat). Själva depressionen utlöstes av att hon under en period tvingades dela hem med inte bara en utan två andra katter. Det blev för mycket för henne.

Varbergs sjukhus

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag läste detta blev jag lätt illamående och började nästan darra och det hade med det faktum att min far vårdades på detta sjukhus att göra. Allting kom tillbaka.

Hela byggnaden är förknippad med hans obotliga sjukdom.

Efter hans död kunde jag känna en avlägsen likhet med folk som drabbats av posttraumatiskt stressyndrom eftersom jag inte kunde göra mig av med minnesbilderna. De spelades upp som en film i huvudet, dygnet runt, morgon och kväll. Jag mindes situationer – vad som sagts och gjorts – i detalj. Det är inte normalt för mig som glömmer det mesta så fort det passerat; händelser, saker. Men vad gäller min fars sjukdom och våra dagliga besök var min hjärna glasklar: som om den hade fotograferat hela händelseförloppet, från början till slut.

Nu ska jag uppsöka detta sjukhus igen, det sjukhus från vilket jag också har ett traumatiskt minne (utan överdrift) från min farfars död, farfar som jag också älskade, och där min far vårdades till döds. Inte konstigt att jag mår illa.

Vannas autoimmuna sjukdom

Jag vet inte, men jag antar att det faktum att Vanna nu har två skorpor/utbuktningar på kroppen som blöder om man pillar bort dem men aldrig läker – dvs. bildar någon sorts yta som är väldigt lätt att pilla på igen, varpå det börjar blöda igen – har med hennes autoimmuna sjukdom att göra. Jag drog inte den slutsatsen förrän hon fick ytterligare ett sånt sår som aldrig försvann. Första gången tyckte jag bara att det var underligt.

Det spelar ingen roll att man tvättar, sprayar med klorhexidin eller mirakelmedlet, det blir aldrig bra. Det sitter där det sitter.

Det kanske bara var en slump att såret som satt runt klon satt just runt klon? I så fall löper hon inte någon specifik risk att behöva ta bort ännu en klo (eller amputera tån, som det hette – sporren). Då handlar det bara om var såren sätter sig. Det finner jag både betryggande och oroande: Tänk om hon utvecklar ett sår i eller runt ögat t.ex.? Tänk om hon helt har tappat sin förmåga att läka sår? Hon brukar inte ha några, men dessa sår som är de enda hon haft sen hon fick operera tassen är ett obehagligt tecken på att något är djupt fel. Det ena sitter på vänster sida om kroppen och det andra på höger – ovanför skuldran, nära nacken.

Empatilösa kräk

Det är kanske att ta i men jag har så många negativa erfarenheter av läkare att det är sjukligt. Sen har jag några superpositiva, som bloss i mörkret.

Jag fick ingen jättebra känsla för den här gynekologen. De sa att hon skulle ringa upp angående provsvaren. Hon hade järnkoll (höhö) på blodvärdet! När hon inte ringde upp ringde jag upp och kvinnan i receptionen meddelade mig resultatet: 132 i fingret, 122 i armen och nåt jäkla serum/järndepåtest som hon inte kunde tyda.

De lade en lapp att gynekologen skulle ringa upp mig i torsdags mellan fyra och fem. Det gjorde hon. Det var som om hon inte förstod vad jag ville. Proverna? sa jag. Hon rabblade upp dem – inklusive serum/depåskiten som var 64 och inom det normala. Nu äter ju jag en järntablett om dagen och två under perioden, sa jag, ska jag fortsätta med det? Det kunde jag väl göra men samtidigt var det inte bra om jag fick för mycket järn så därför borde jag bege mig till VC och ta ett nytt blodprov om tre månader.

Sen var det det här med skrapningen, sa jag. Nu har inte jag din journal framför mig, sa hon, jag kommer inte ihåg… Nej tacka fan för det: hur många kvinnokroppar har hon inte stirrat in i sen dess? Varför ska jag göra en skrapning? frågade jag. Öh, sa hon.

Så småningom kom hon fram till att det nog berodde på att hon inte kunde ta något prov från livmodern. Varför det nu ska vara nödvändigt. Det förstår jag fortfarande inte.

När jag frågade hur lång tid remissen skulle ta trodde hon en-två månader. Jag undrade hur jag skulle göra för att skynda på det och fick rådet att ringa operationskoordinator på Sahlgrenska.

Operationskoordinatorn hade inte fått in någon remiss så jag fick ringa tillbaka till kvinnokliniken som medgav att de inte skickat någon – beroende på sekreterarbrist (det är över en vecka sen jag var där).

Jag är så trött på detta. Det kommer att ta evigheter innan det blir någon form av lösning. Bara att hoppas att tabletterna hon skrev ut fungerar bättre än de receptfria.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och så ringde jag Seat igen och fick positivt besked om bilen: inte lika dyrt som jag trodde – om han verkligen hade rätt när han sa att nyckeln skulle kosta 923 kronor (och jobbet ca 600). Däremot var samtalet med Folksam lite oroande. De har begärt in journalen från Fbg:s djurklinik för att ”dubbelkolla”. Jag tror de tycker att det är mystiskt att den andra veterinären kunde utesluta magomvridning när inte den första kunde det. Men vad vet jag – eller hur/om det påverkar mig…