Matte & Flatte

Den här bloggen handlar om hundar i allmänhet och min hund i synnerhet, liksom andra djur, främst katter, som jag är intresserad av. Ibland handlar den också om annat.

Min bror har berättat att jag en gång skällde ut barnflickan när hon kallade mig för Maria. ”Jag heter inte Maria, jag heter Ia!”

Hela barndomen var jag som Lillebror i Karlsson på Taket, jag hade bara hund i huvudet och dessvärre bara i huvudet:

– Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen.

Vanna är född 2009 och kom till mig som fodertik vid ett och ett halvt års ålder. Nu är hon kastrerad så det blir inga valpar. Tidigare hade jag en curly coated retriever. Båda skulle ha varit bruna, men blev svarta. Jag har en svartvit katt också som inte förstått hur gammal hon är: 14 år*. Vi bor i Göteborg.

*Soya försvann när jag var i Tyskland sommaren 2011. 😦

——————————————————————-

Mellan min dåvarande och nuvarande hund mådde jag mycket dåligt. Jag är helt övertygad om att hundar kan fungera som antidepressiva. Man blir kanske inte lycklig, men man blir mindre olycklig.

Tanken på en annan hund var länge omöjlig, och jag tänkte alltid när jag hade Inka att jag inte skulle ha någon mer. Inte förrän jag blir pensionär (om Gud vill). Det är inte lätt att kombinera hund med heltidsjobb. Jag visste inte hur jag skulle lösa det. Hade jag råd med hunddagis? Till slut sa jag till mig själv att jag måste ha råd. För vad är meningen med att leva utan hund, utan djur, utan någon som kräver omtanke och omsorg? Någon att prata med?

Jag ville gärna ha en curly igen. Samtidigt: de är så utpräglade enmanshundar, och jag måste lämna hunden ifrån mig på dagarna. Hur väl Inka än kände folk hade hon mig ständigt i bakhuvudet. Väntade ständigt på mig.

Så jag började fundera på andra raser. Helt andra raser.

Som skotsk terrier. Det är något med skottens utseende som gör mig (knä)svag. Men en skotte kan man kanske ha på ålderns höst när man inte orkar med stora hundar längre. Än så länge ska jag kanske satsa på en rejäl hund som jag kan utöva alla möjliga aktiviteter med och vad är då bättre än en retriever? Allsidigare hundar får man leta efter. En labrador? Men jag är inte så förtjust i de maffiga utställningsexemplaren… I juli 2010 var vi på den stora utställningen i Tvååker och jag började titta närmare på flatcoated retriever, en ras som varit helt utesluten på grund av dess enorma livlighet och stresskänslighet. Jag är en sävlig figur med depressiva perioder, jag behöver en lugn hund som inte ställer större krav än jag kan leva upp till.

Där var några stycken som verkade ovanligt lugna och trevliga, en av dem var så oerhört trevlig… utan att kasta omkull en som de brukar göra. Om jag kunde hitta en lugn(are) flat? Men hur skulle det gå till? Jag började i alla fall snegla på rasen och ringde runt lite och hade kommit så långt att jag insett att jag måste ha en äldre hund – äldre än sex månader – om den skulle vara på hunddagis, och det skulle den ju. En kennel hade en tik som uppfödaren ville ha ut på foder, hon erbjöd mig alltså att bli fodervärd, ett totalt oväntat erbjudande. Det hade jag heller aldrig tänkt bli. Vi fick låna henne och ha henne i några veckor innan vi bestämde oss. Det var lite som att hämta en valp. Hon hade trots allt levt i skogen hela sitt liv och nu skulle hon bli stadshund. Hon hade ingen erfarenhet av barn. Hon började med att morra och skälla ut dem som vi försiktigt försökte introducera henne för. I trappor hade hon heller aldrig gått, bara en sån sak.

Först visste hon inte vad en soffa var; hon begrep inte att man kunde gå upp i den. Då jag alltid har haft mina hundar i soffor och sängar försökte jag locka upp henne, men det dröjde innan hon fattade vitsen. Hon hade legat på golvet! Det enda möblerade rum hon hade vistats i var ett kalt kök.

Ge Vanna en boll och hon får syn på någonting annat som hon vill bära och hon försöker desperat bära båda sakerna. Inte sällan lyckas hon. En egenhet hon har, som hon lär dela med sin mor, är att hon väldigt gärna placerar tassarna på axlarna när hon vill visa upp sin senaste trofé, som kan vara allt från fjärrkontrollen till…

Jag försöker kamma pälsen här

Sedan Vanna kom har jag gråtit mycket litet över Inka. Det är uppenbart att det hjälper mot sorgen att ha en annan individ att tänka på, men jag skulle personligen inte kunna skaffa en ny hund direkt efter att den gamla dött. En sak är säker: i sorgen efter en älskad hund går tiden väldigt långsamt. :/

Enda felet på Vanna är att hon inte är brun. Det är en ödets ironi att jag ville ha en brun hund redan när Inka föddes – vars pappa Tetley var brun, men alla valparna blev svarta. Att hitta en brun flat-tik som inte är valp är så gott som omöjligt.

Svart är vackert, men någon gång ska jag ha min bruna hund.

– Va? Sa hon något ofördelaktigt om min pälsfärg?

– Hon ska bara hålla käft!

3 thoughts on “Matte & Flatte

  1. Känner igen det där. Hade en hund, men hon fick cancer och blev tvungen att avlivas vid 9 års ålder. ”Aldrig mer hund!” tänkte jag. Det tog 5 mån. och jag kollade upp raser för ”skoj skull” och kollade kommande kullar för ”skoj skull”.
    Och 8 mån. efter hunden gått bort satt jag här med en underbar valp.

    Så otroligt jobbigt när hundar går bort och man vill aldrig ha ngn igen. Det var dessutom jobbigt när valpen gjorde entré för då vällde alla känslor upp på nytt och jag kallade henne vid den gamla hundens namn flera ggr. Ja, det händer fortfarande ngn gång emellanåt att jag säger fel, men inte lika ofta.
    Skulle nog aldrig klara mig utan hund. Och de hjälper verkligen mot det mesta: jag kommer ut på långpromenader varje dag och aktiverar mig mer utomhus än vad jag gör utan dessa fyrbeningar. Helt omöjligt att vara på dåligt humör eller ledsen någon längre stund med en hund bredvid sig.

    För min del blev det en Cane Corso madame på 52 kg – trots att jag hade tänkt mig en liten el. mellanstor hund. Blev frälst i rasen när jag läste om den och efter att ha träffat flera så var jag såld. Frallor är himla charmiga de också så det får kanske bli min pensionärshund 🙂

  2. Ping: Ett hundliv i Tvååker – Internationell hundutställning … | abandowest

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s