Allergisk som f*n

Jag har varit lite mycket allergisk idag. Mot vad vet jag inte, det brukar vara kvalster, men förmodligen är det pollen. I min ungdom fick jag en lista på typ tjugofem saker/företeelser jag var allergisk mot men jag stirrade bara på orden

hund
katt
häst
ko

Av någon anledning lade jag ordet gråbo på minnet också. Förutom kvalster då.

Jag kommer ihåg att läkaren tilltalade mig ”Bästa fröken” i brevet. Och att jag sjönk ner på golvet i studentrummet och såg min blivande framtid som hundägare krossad för alltid. Nu är hund och katt det jag är minst allergisk mot.

Däremot har jag inget minne av björk och gräs men det vore väl märkligt om jag som multiallergiker inte vore allergisk mot vare sig björk eller gräs.

Tack och lov har jag aldrig varit allergisk mot någonting som går att äta. I och för sig går både ko och häst att äta, liksom hund och katt, men det är inte så det ska tolkas.

Jag har lite ont om pengar, annars hade jag gått till Apoteket och köpt kortisonspray. Nu funderar jag på att försöka lida till 25/4. Vi får se, det beror på hur stort lidandet blir.

Tabletter hjälper ingenting, inte ens om man tar två om dan.

Annonser

Hundar på Waldorf

Min brorsdotter som är tretton år berättade att hon sovit i bilen när de andra hälsade på morfar ty hon hade bara sovit en och en halv timme natten till lördagen. Då hade hela klassen legat över i klassrummet. Fröken låg i lärarrummet. Sånt förekom aldrig på min tid, och jag kan heller inte se glädjen i det. Skolan ville man bort från så fort som möjligt, man ville inte tillbringa mer tid än nödvändigt där.

Men hennes skola är ingen vanlig skola. Det är en Waldorfskola.

Sen kom vi in på min arbetssituation (eller bristande arbetssituation) och hur man kombinerar arbete med hund. Finns det ingen granne som typ kan gå ut med Vanna mitt på dagen, undrade hon. Vanna klarar inte att vara ensam så mycket, svarade jag. På hennes skola, berättade hon då, har mattefröken (mattefröken är inte bara fröken, hon är matte också!) med sig sin hund – av cockerspanielstorlek – på jobbet. Hon har den inne i klassrummet när de sitter och räknar. Men allergikerna! nästan skrek jag i mitt inre. ”Finns det inga allergiker?” – Barn är inte allergiska, sa min brorsdotter. (? Jag trodde alla var allergiska! Och är de inte kan de bli!) Eleverna i den klass där mattefröken är klassföreståndare brukar gå ut med den på rasterna.

Det är inte sant, tänkte jag, det händer inte.

Jag som tyckte att min mellanstadieskola var fantastisk (det var för att det var 80-tal) som lät vaktmästarens fru passera med sin hund upp och ner i trappan, de bodde längst upp i en lägenhet på själva skolan så hon måste ta hunden i trappan, det fanns inga hissar. (Den var nog inte så handikappvänlig.) Varje gång hon kom där med hunden som hette Pricken (han påminde om N.P. Möllers hund om någon minns den TV-serien) blev alla barnen glada och kom rusande. Det hade aldrig gått idag. Inte i detta allergins tidevarv.

Men på Waldorf går det. Du får bli Waldorflärare, sa min brorsdotter. *sensmoral*

Pudel vs labrador

Pudeln, som många räknar som allergivänlig, släppte ifrån sig mest. Och de lägsta nivåerna av det allergi- och astmaframkallande ämnet fanns i håren från labrador retrivers [sic!] som inte anses vara allergivänlig.

Det kan hända. Vad som inte kan hända är att alla som lever med djur får uppleva sin allergi förvärrad. Det är vad farbror doktorn påstår. Farbror doktorn har fel.

Jag upptäckte till min förfäran när jag var ung att jag reagerade på katt. Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag kunde vara allergisk, det var min bror som var allergisk när vi växte upp, aldrig jag. Han var allergisk mot gräs och pollen. Några djur hade vi ju inte. Själv led jag inte av någon som helst allergi – vad jag visste – förrän jag blev vuxen. I tjugoårsåldern lät jag göra ett allergitest som visade att jag var allergisk mot ko, hund, katt, häst, gråbo, kvalster osv. Jag har glömt halva listan. Vad jag minns är att jag sjönk ihop på golvet i mitt studentrum på Vildanden i Lund, helt förkrossad. Det är inte sant! Inte hund! Barndomens dröm om hund hade aldrig dött. Jag tänkte mig att jag någon gång skulle ha hund, det var det enda som höll mig uppe. Och så detta nedslående besked… Jag trodde det var kört. För all framtid.

– Gå och dränk dig, Ofelia!

Hur jag vågade skaffa katt vet jag inte riktigt, jag reagerade då kraftigt på mina kompisars katter, men efter de första dagarnas/veckornas allergichock blev jag härdad och så har det förblivit. (Det faktum att jag hade egen katt gjorde att jag inte längre reagerade på andras katter, jag var så indränkt i katthår att jag inte märkte någon skillnad.) Jag hade min senaste katt i över fjorton år. Det hände att jag reagerade på henne, det ska inte förnekas, men det var ytterst sällan och ett uthärdligt lidande. Man börjar nysa, näsan rinner, står man inte ut tar man en tablett och/eller kör nässpray i några dagar. Mitt problem är att jag ändå alltid är allergisk, jag är ju allergisk mot kvalster och vaknar varje morgon upp med mer eller mindre svullna ögonlock och är alltid mer eller mindre snuvig. Men inte så det stör, jag använder nästan aldrig nässpray (fast det är effektivt).

Hund har jag överhuvudtaget aldrig någonsin reagerat på. Det skulle vara ett undantag: stora inomhusutställningar som MyDog i Göteborg kan orsaka svag irritation, knappt märkbar, i ögonen. Men inte i näsan. Så jag betraktar mig inte som hundallergiker. Det kvittar vad det är för hund, jag har för sjutton jobbat på hunddagis. Konstigt nog – för läkarvetenskapen – hävdar folk fortfarande att deras praktiska erfarenhet säger dem att de tål t.ex. wheaten terrier (en av de ”allergivänliga” raserna) men inte andra hundar. Vissa påstår att de tål långhåriga men inte korthåriga eller tvärtom. Allergi är en individuell sak, oberoende av vad hundarna strålar ut.

– Man måste veta om jag har en tendens att bli allergisk, om mamma eller pappa är allergisk, då vet man att det är en större risk att utveckla. Och har jag utvecklat en pälsdjursallergi, då vet vi att allergin blir värre om jag har djuret kvar.

Enligt doktorn så ska all allergi förvärras, ingen kan vänja sig och ingen bli härdad. Lögn! Doktorn ljuger dock inte, han vet bara inte bättre. Han har inte brytt sig om att intervjua (tillräckligt många) pälsdjursallergiker som levt med pälsdjur under en längre tid. Han har inte frågat dem om deras erfarenheter. Om han gjorde det skulle han få olika svar – en del skulle hävda att deras allergi blivit bättre, en del skulle hävda att deras allergi blivit sämre. Men att påstå att allergi per automatik förvärras är inte vetenskap, det är tro. För det är inte sant.

För och mot katt

Mot: andra våning, besvärligt släppa ut och in
Mot: trots allt ”stadsområde”, visserligen återvändsgata och skogen bakom berget, men ännu längre bort hårt trafikerad väg
Mot: ensam katt: ensam ute eller ensam inne på dagarna, inte idealiskt
Mot: ökade kostnader, ansträngande med kattpiss och kattskit
Mot: jag är allergisk, allergin ökar något när jag har katt
Mot: var ska jag göra av katten när jag åker hem/bort? Soya kunde vara ute – en ny katt skulle nog inte uppskatta utevistelse från fredag till söndag. Inne? Går det? Ta med katten varje gång = jobbigt
Mot: om Vanna, ve och fasa, fortfarande har skendräktighetssymptom, trots kastrering, blir hon precis som Inka ”sur” på katten = synd om katten

För: ?