Tuff tid

Sensommar/höst har som flatte ser det två stora fördelar och som jag ser det två stora nackdelar: dels ligger det mer eller mindre ruttna äpplen överallt, dels ligger det mer eller mindre ruttna gräshögar överallt. Vanna älskar både äpple och gräs.

Det betyder att man inte kan gå över de stora gräsmattorna, som någon just klippt med motorgräsklippare, utan att Vanna böjer ner huvudet varannan meter.

Det går knappt att ha henne lös på dessa ytor. Det går knappt att ha henne kopplad heller. Hon äter vanligt gräs också, men de ruttna högarna är det allra bästa. Och var och varannan gång får hon problem när hon ska bajsa. Du är inte gjord för att äta gräs, säger jag.

20160831_140842

Sen är det äpplen. Är det inte hela äpplen så är det äppelskruttar. Om jag lät henne äta alla hon ville skulle hon vara uppe i tjugofem om dagen.

En gång lyckades hon ta med sig ett päron (de duger i brist på äpple) ända in i lägenheten utan att jag fattade att hon gömt det i kinden. Vanligtvis avslöjar hon sig genom att se lite konstig ut. Nu hoppade hon bara upp i soffan och ut föll päronet.

Vi hade för övrigt en livsfarlig incident för några veckor sen när jag var ute och gick med en kompis i ösregn och full regnmundering. Vanna klev rakt ut i gatan och riskerade sitt liv för ett äpple. Jag var inte det minsta beredd – hon har inte för vana att kliva rakt ut i gatan – och blev helt skräckslagen. Det kom bilar och kunde gått riktigt illa.

Man får hålla sin äppelälskande hund i kort koppel när man går på trottoarerna under den här tiden. Äpplena är överallt! De invaderar jorden.

Vanna gör ett fynd

När jag gått och lagt mig och låg och läste i Leif GW Perssons bok om sig själv (mycket underhållande) hoppade Vanna lite oväntat upp i sängen. Inte för att själva upphoppandet var oväntat, utan sättet hon gjorde det på. Det var uppenbart att hon hade något i munnen och det verkade vara något speciellt. Vad har du nu hittat? sa jag till de glada ögonen och den viftande svansen och gjorde en närmare inspektion. Jo, ett äpple.

En annan hund hade kanske, om hen varit lycklig nog att hitta ett äpple i en öppen ryggsäck, gått och lagt sig någonstans långt bort från sin ägare och börjat äta. Så gör inte en äkta retriever. En äkta retriever har i blodet att det man hittar ska hem, det ska tillbaka till ägaren och lämnas av. (Ett gott betyg till uppfödaren.)

Men så äkta är ingen retriever att hen inte vill äta upp äpplet själv och det är när allt kommer omkring betydligt smärtsammare att lämna ifrån sig ett äpple än en dummy. Med milt våld tog jag äpplet ifrån henne men jag var blödig nog att byta ut det mot ett annat. Jag skiljer på mina egna äpplen och Vannas äpplen. Vannas är mindre och billigare och ges som godis i småbitar.

Nu fick hon ett helt äpple innan sänggåendet. Det tillhör inte vanligheterna. Men så tillhör det heller inte vanligheterna att hon hittar ett äpple i min ryggsäck.

Hela äpplen

Vanna ba’: Ja! Det vill jag ha! Jag läser att ”ACANA Senior är laddad med hela 20 % frukt och grönsaker, inklusive Red Delicious-äpplen, Bartlett-päron, Butternutpumpa och Burbankpotatis”. Ingredienser:

Kycklingmjöl, ångkokt havre, benfri kyckling, hel potatis, ärtor, hela ägg, benfri flundra, kycklingfett, ärtfiber, soltorkad alfalfa, sillolja, hela äpplen, hela päron, sötpotatis, pumpa, Butternutpumpa, palsternacka, morötter, spenat, tranbär, blåbär, kelp, cikoriarot, enbär, angelikarot, ringblomma, sötfänkål, pepparmyntsblad, lavendel.

Vanna tror nu att om jag beställer detta foder kommer det att ligga hela Red Delicious-äpplen i säcken. Ingenting kunde vara felaktigare.

När det gäller torrfoderdjungeln har jag på sistone lärt mig något lika intressant som nedslående. De billiga lightfodren har låg proteinhalt, låg fetthalt och en hög andel kolhydrater. De dyra lightfodren har hög proteinhalt, halvlåg fetthalt och en låg andel kolhydrater. Med andra ord är det helt olika tänk. Jag misstänker att de dyra fodren, som Acana, är bättre på att hålla hundens vikt och bättre på att hålla hunden mätt.

Ett typexempel är Magnusson Meat & Biscuit – Light: 20% protein, 8% fett. (Eller Carrier Light: 19% protein, 8% fett.) Jämför Acana Light & Fit: 35% protein, 10% fett. (Eller Royal Canin Labrador Retriever Sterilised: 30% protein, 11% fett.)

”En studie publicerad i den amerikanska vetenskapliga tidskriften Journal of Nutrition visar att överviktiga hundar som får ett extra proteinrikt foder går ner ungefär lika mycket i vikt som hundar som äter ett mer traditionellt dietfoder med mycket fibrer. En viktig skillnad är dock att de hundar som åt högproteinkost förlorade mindre muskelmassa.”

Det finns en strikt rangordning mellan hundägare, från bäst till sämst, toppen till botten:

  1. De som barfar med kött och ben som de köpt hos närmsta slaktare
  2. De som barfar men mushar, alltså köper färdigproducerad barf
  3. De som ger färskfoder utan spannmål
  4. De som ger färskfoder med spannmål (*räcker upp handen*)
  5. De som ger dyrt torrfoder (*räcker upp handen*)
  6. De som ger billigt torrfoder (*räcker upp handen*)

Jag har gett Vanna Best in Show som är bland det billigaste man kan hitta. Just nu bantar hon och får det svindyra Royal Canin Satiety Support (förhoppningsvis har hon inte tappat några muskler, bara kilon). Satiety betyder mättnad. Det är oklart om Vanna är särskilt mätt. Det som är klart är att hon skiter mångdubbelt mer än vanligt. 

Hon får sex-sju deciliter om dagen och producerar tjugo-tjugofem korvar.

I normalfallet äter hon både färskfoder och torrfoder, mest färskfoder. Anledningen till att jag ger Vanna färskfoder med spannmål (Fodax) är att hon inte klarade av färskfoder utan spannmål (Vom og Hundemat). Nackdelen är att hon lägger på sig; Fodax enda variant för kastrater är full av fett. Jag ska byta till Bravo. Att dra ner på maten tills hon utfodras som om hon vore en dvärgretriever känns inte etiskt riktigt. Inte näringsmässigt heller.

Berusad av äpple

Älgar kan ju bli berusade på äpplen, men jag undrar om inte Vanna kan det också. Hon fick i alla fall något extremt saligt i ögonen efter att hon gått klart sitt äppelspår. Ett helt äpple i spårbitar och ett halvt äpple som spårslut – det gjorde Vanna groggy.

Tydligen tog detta lilla äppelspår på krafterna för när vi kom hem glömde hon bort att hon skulle äta, vilket är en stor bedrift. Hon glömde både tid (kvällsmat) och rum (kök) och låg bara med hakan i golvet och blundade.

För denna Vannas stora glädjes skull – det var som att spruta en dos med endorfiner rakt in i centrala nervsystemet på henne – offrade jag mig så till den milda grad att jag en annan dag åkte till en annan skog och lade ett spår där i regnet. Det regnade inte så mycket så jag trodde att det skulle funka (om jag kom levande därifrån). Jag blev lite rädd att jag skulle gå rakt in i en bergvägg, men det klarade sig, jag gick upp och ner och hit och dit och lade påsen med det halva äpplet vid en fallen trädstam (efter att ha droppat bitar var tredje meter). Nu kom det värsta – hitta ut ur skogen igen. Jag hade tur, jag gick i vad jag trodde var riktning mot grusvägen och såg den på långt håll. Sen hade jag otur, det har jag alltid, och kände att det var en sjö under fötterna. Det är detta jag hatar.

En gång var det en på vovve.net som hade förlorat sig i skogen under en spårtävling. Det tyckte alla var jätteroligt. Jag tyckte bara att det var jättetragiskt.

Efter spårläggningen åkte jag till ÖB och köpte hörlurar till Micke och thaimat på restaurangen, under tiden tilltog regnet. Typiskt! Hela spåret skulle regna bort. 😦 Men kanske ändå att Vannas nosresurser skulle kunna ge regnet en match?

20140207_1403102

Här har Vanna stelnat i exakt den position hon hade när jag satte på henne selen. (Frozen fright eller Spela död-reflexen.) Hade jag inte dragit i kopplet hade hon stått där än.

Jag måste säga att hon spårar bra, det var bara två gånger som hon spårade ur.

Vannas äppleätande

Enda nackdelen med Vannas äppleätande är att det blir sånt fisande av det.

Nu har äppelsäsongen kommit igång igen och hon hittar äpplen överallt. Folk har också en tendens att bara ta några få bett i ett äpple innan de kastar det till Vanna. De är såklart inte medvetna om att de kastar det till just Vanna, men det är vad de gör (utan att vara medvetna om det, sa jag det?)

Att det skulle vara den enda nackdelen är kanske inte sant. Äpplen är säkert giftiga, det sägs att kärnhuset är giftigt. Och är det inte för mycket socker? Och är det inte…?

Jag får skylla mig själv, jag lade ett spår med äpple idag. Utöver den konsumtion hon själv utövade i naturen. Eller ”naturen”.

Lök är väldigt giftigt har vi nu fått lära oss. Det förgiftar hunden lååångsamt… Genast kommer då vän av ordning: Men jag har gett min hund köttbullar i femton år och hon lever än! Visst, säger lökmotståndarna, men det är ändå så att det förgiftar hunden långsamt.

För att inte tala om folk som gav sina hundar choklad utan att de dog. Nu vet vi ju alla att det är livsfarligt och att en chokladkaka kan döda en schäfer. (Hallå där, inga dumma idéer om att plantera en chokladkaka i grannens trädgård bara för att ni hatar både honom och hans schäfer.)

Det är lite som folk som säger att de aldrig torkar sina hundar efter bad och att de aldrig fått fukteksem vilket är lite som att säga att man rökt hela livet och aldrig fått lungcancer. Att torka hunden är en god idé om man vill göra vad man kan för att skydda hunden från att få fukteksem – det betyder inte att hunden med automatik hade fått fukteksem om man låtit bli. Lika lite som det betyder att hunden aldrig kommer att få fukteksem bara för att den aldrig fått det förut – bara för att man aldrig torkat den.

Osv. osv.

Jag har nog förgiftat mina hundar långsamt med både det ena och det andra.

DSC_0601

Äppelträd i Kivik

Fyra äpplen och en flatte

Hej hej, flatte här. Jag är i mattes barndomshem. När jag gick nerför trapporna från övervåningen hörde jag hur matte sa till sin mamma: ”Det är ingenting därnere nu va?” och hur hon svarade: ”Nej, jag har tagit undan köttet” osv. Så de slappnade av. (Det skulle de aldrig ha gjort!) Mycket riktigt – det fanns inget ätbart i köket. Då smög jag in i vardagsrummet och åt upp de fyra äpplen som mattes mamma lagt i en skål tillsammans med två bananer inför mäklarfirmans fotografering. Nu ligger de i min, flattes, mage. Haha! 

IMG_1716

Jag hjälper till också – så de kan inte bara gnälla. 

IMG_1714