Näs i Vimmerby 1943

Om man tittar noga på den här bilden ser man en långhårig collie längst ner i högra hörnet. Bilden är tagen runt nyår 1943 i Astrid Lindgrens föräldrahem.

20150308_163902

I mitten sitter Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, Astrids föräldrar. Astrid själv står näst längst till vänster och sonen Lasse står som nummer tre. Dottern Karin är en av flickorna på golvet. Men vet ni varför de har en collie? Jo, för att Astrid bror Gunnar, mannen till höger om Lasse, födde upp just dessa hundar. Jag vet inte om han hade kennel då, men om han inte hade det då så hade han det snart. Det vet jag för att jag läste om det när jag var på Näs för några somrar sen. Jag fäste mig vid de skriftliga råd han gav till sina valpköpare, han skrev ungefär att collien är en känslig hund som man inte ska vara hård mot. 🙂 Man fick under inga omständigheter slå den.

Jag har alltid levt i föreställningen att Astrid växte upp i ett hem helt utan fysiska bestraffningar, men det stämmer inte. Fadern rörde dem inte, men modern kunde dela ut örfilar vid enstaka tillfällen. Hanna var mycket strängare än Samuel August:

”En enda gång minns jag att jag satte mig upp emot mamma. Jag var ganska liten, i 3-4-årsåldern, då jag en dag tyckte att mamma var dum och bestämde mej för att rymma till utedasset. Jag stannade väl inte så länge, men när jag kom in igen, hade mina syskon fått karameller. Då tyckte jag det var så orättvist, att jag i ilskan sparkade med foten i riktning mot mamma. Men då fördes jag in i salen – och där fick jag stryk.”

Astrid tydde sig till Samuel August (liksom jag tydde mig till min far).

På s. 131 i biografin studsade jag till när jag läste om ”ett brev från redaktör Dahnberg, som för 35 kronor ville beställa en novell”. Då var året 1933 och Gunnar hade lagt ett gott ord för för sin syster. Han var aktiv i Bondeförbundets ungdomsorganisation SLU och kände därigenom redaktören för tidskriften Landsbygdens jul. Att jag studsade till beror på att namnet Dahnberg inte är mig obekant, tvärtom: antingen är det min vän Evas far eller så är det hennes farbror. Eva är snart 85 år och går inte att fråga längre (Alzheimers) men förhoppningsvis träffar jag hennes f.d. man i helgen och kan höra med honom.

Gunnar var morfar till författaren Karin Alvtegen (som skriver så vackert om sin gammelfaster här) vars föräldrar vi träffade på Näs och som jag köpte en lykta av. De var mycket trevliga båda två. Det finns uppenbarligen en skrivande ådra i den släkten som tycks härstamma från Astrids mamma. Hon skrev dikter för byrålådan.

Astrid Lindgren, Ellen Key och föregångaren till Båtsman

1925 jobbade Astrid Lindgren på Wimmerby Tidning som volontär och genomförde en vandring mellan Småland och Östergötland (Vimmerby – Tranås – Gränna – Vadstena – Motala – Linköping – Vimmerby) tillsammans med fem väninnor. Strapatsen skildrades i följetongsform. Det var mitt i sommaren. Efter att ha övernattat vid Alvastra klosterruin gick de till närliggande Strand, huset som Ellen Key låtit uppföra 1910.

ell

Hon var nu 75 år gammal och berömd i hela världen (Europa) bl.a. för sin bok Barnets århundrade (som måste ha varit en bok i Astrid Lindgrens smak). De hoppades att hon skulle vara välkomnande, men när hon såg dem ropade hon surt: ”Vad vill flickorna?”

Precis som Astrid Lindgren – i en då avlägsen framtid – fick hon uppleva berömmelsens baksida. Hon hade börjat bli lite trött på dessa oannonserade besök.

Ändå fick flickorna stiga in både i trädgården och huset. Det hade de ”en fruktansvärd S:t Bernhardshund” att tacka för. Det var hans förtjänst alltihop. Vad som hände var nämligen att när den morgontrötta kulturpersonligheten, endast iförd underkläder, frågat vad flickorna ville, kom denna hund, på samma trista humör, utrusande

”…och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund.) Ellen Keys goda hjärta rördes, och till tröst och belöning fick vi också bese Strand invändigt. Det var en högtid! Ett vackrare hem får man leta efter.”

Faktum är väl att det enda hem som kan mäta sig med detta är Carl Larssons Sundborn. Jag har varit på båda. Strand vinner på grund av vattnet/Vättern.

Ellen Keys hushållerska, som hette Malin Blomsterberg, plåstrade om såret i hallen. Det är i den hallen man kan se inskriptionen ”Denna dagen, ett lif” – ett uttryck som kommer från Thomas Thorild, upplysningsskalden.

Astrid Lindgren ombads knäppa Ellen Keys underkjol. Det gjorde hon generat.

Vi har alltså tre händelser som inspirerade Astrid när hon många år senare skrev Saltkråkan: sankt bernhardshunden som blev Båtsman, ordspråket som farbror Melker citerar och förnamnet på Ellen Keys hushållerska.

Detta visste jag sen tidigare, men läser om det igen i den nya biografin över Astrid Lindgren:

”Hursomhelst, flickorna fick med sig var sin ros på vägen mot Omberg och Borghamn, och på det foto som togs av dem i Ellen Keys trädgård verkar även hennes hund fridsam och poserar väluppfostrat och vänligt nederst i bilden, framför flickorna.”

Till min stora irritation finns inte bilden med i boken. Det finns bara en bild där Ellen sitter i trädgården på Strand. I bakgrunden ligger Båtsman… förlåt, den fruktansvärda sankt bernhardshunden. Det var väl hans vaktinstinkt som slog över.

Eller hennes. Ellen hade först en hanhund (Wild) och därefter en tik så det är mer troligt att det var tiken (Gull). Ellen hade knappt ett år kvar att leva.

Noterbart är också att Astrid inte lät fördomarna tala och skildrade sankt bernhardshundar som ondsinta vakthundar utan gjorde rasen till en trogen kamrat åt Tjorven.

ellen

Jag har ibland lekt med tanken att söka stipendium för att bo två sommarveckor på Strand. Ellen Keys tanke var att låta arbetarkvinnor, tillika storstadskvinnor, komma ut på landet och få en välbehövlig semester. Och jag är ju en storstadskvinna.

”Idag är denna ändamålsbestämmelse breddad och stiftelsen söker leva upp till Ellen Keys vilja på så sätt att Strand får bebos av kvinnor, vilka har intresse och behov av att få ta del av Ellen Keys tänkesätt och värderingar, och samtidigt beredas avskildhet för egen personlig utveckling och fortbildning (studier), främst inom ämnesområden som låg Ellen Key nära.”

Man ska vara över 25 (jag är way över 25), fullt frisk (det vet man aldrig) och rörlig (än så länge). Dessvärre ska man ”kunna sköta dagliga göromål såsom egen mathållning, städning av eget rum m.m”. Städningen klarar jag nog av, men mathållningen är värre. Å andra sidan: Vem vill inte laga mat i Ellen Keys kök? Med risk för att det går åt helvete.

Kungsklyftan i Vetteberget

DSC_0366

”Vargklämman, som på vintern blir snöfylld, kan återfinnas i Fjällbacka i Bohuslän och platsen heter på riktigt Kungsklyftan.”

Angående Ronja Rövardotter och Kungsklyftan. Det föreligger ett missförstånd och jag är här för att reda ut det. Google är din vän – och din ovän. Det räcker att en har en felaktig uppgift för att den ska sprida sig som ogräs. Den felaktiga uppgiften är att Kungsklyftan skulle vara Helvetesgapet, ni vet (det vet vi alla) det där gapet som Ronja hoppar över när hon sviker Mattis för Birk Borkason eller Mattisborgen för Borkafästet. Det gapet, som bara lär vara några meter djupt, finns i Sörknattens naturreservat i Dalsland där större delen av filmen spelades in.

På nätet tycks alla tro att Helvetesgapet och Vargklämman är samma sak. Varför skulle Astrid ha två namn på samma ställe? Men något märkligt är det, för Mattisborgen klyvs mitt itu när Ronja föds på grund av att berget spricker – och Vargklämman är också en klyfta. Jag tror att det är så här: Mattisborgen ligger på Mattisberget som är delat; ”på tre sidor hade Mattisberget sina tvärbranta stup” och på den fjärde finns Vargklämman, en passage vid vilken rövarna håller vakt mot inkräktare som kan komma ”uppför ridstigen”.

Hur som helst, vill man hitta inspelningsplatsen för Helvetesgapet, som inte är något helvetesgap, får man leta länge. Det har den här mannen gjort.

”Och så skrik inte i Vargklämman för då kan det ramla ner stenar”, säger Mattis till Ronja (12:40). Det är just vad hon gör, varpå stenar ramlar ner.

När vi går där i klyftan säger en norrman till en annan (fast på norska): ”Det var här hon hoppade.” Myten lever! Några andra turister sjunger Rövarsången.

Om man inte visste bättre kunde man tro att Bohuslän fortfarande är norskt, ungefär som man lätt kan få för sig att Helsingør är svenskt. Jag hörde mer norska än svenska.

Själv har jag aldrig haft ett passionerat förhållande till Ronja Rövardotter. Jag älskade Bröderna Lejonhjärta och tyckte om Ronja Rövardotter. Det är ingen dålig bok och ingen dålig film, men den grep aldrig riktigt tag i mig som barn. Jag var kanske ”för gammal”.

”Och när man är klar för tagning slår man klappan. Då uppstår en lätt smäll. Då ryggar hästarna. Då tar man om. Då säger man att nu slår vi klappan extra försiktigt så det knappt hörs. Då ryggar hästarna redan när man lyfter klappan, för då vet de att nu kommer det snart en smäll. Då bestämmer man att vi får ta klappan efter scenen (man gör det i undantagsfall). Man startar kameran och tecknar stumt åt alla att börja scenen (säga ‘börja’ törs man inte). Då ryggar hästarna, för nu minns de med sitt hästminne att det var så här man försökte lura dem för två veckor sen när man hade liknande problem.” (Tage Danielsson: När Ronja Rövardotter blev film)

Den första bok jag läste själv var Vi på Saltkråkan – fortfarande en favorit. Då var jag åtta år. Jag fick den i alla fall på min åttaårsdag.

Min älsklingsbok var Rasmus, Pontus och Toker. Kanske för att Toker var en hund.

DSC_0406

Här får man hoppas att turistnäringens ansvariga i Fjällbacka har gjort en korrekt bedömning så att inte Vanna – eller någon annan – får stenarna i skallen.

DSC_0390

De varnar visserligen för ”nedfallande stenar”, precis som Mattis varnade Ronja, men det får man väl ändå anta är småstenar.

DSC_0499

Flatten hittar alltid vatten.

DSC_0544

Och så tittar vi in i den jävla kameran!

Mattis sorg är min sorg

Varje gång jag ser scenen när Skalle-Per dör gråter jag som ett barn. Som Mattis.

Nu när jag själv förlorat en förälder (fast han är så nära som om han fortfarande var här!) tänker jag att Astrid Lindgren är den enda som lyckats fånga den sorgen – eller som lyckats fånga den bäst. Börje Ahlstedt är fenomenal i rollen. Mattis hycklar inte med sin smärta, han försöker inte dölja den, han skriker rakt ut. Lovis är den nyktra, den förståndiga: ”Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit.” Och så kommer det alltid vara. Men Mattis är otröstlig.

Det är kanske därför man förväntas sörja sina föräldrar på ett relativt enkelt sätt – för att det är så naturligt. De ska gå före.

Även om inte Skalle-Per var Mattis far så var han som en far. Detta att ”han har funnits jämt” är det svåra med att förlora föräldrar. De har ju alltid funnits. Varför kan de inte alltid finnas?

Jag vet inte hur det är i andra kulturer. I vår får inte en vuxen man – och knappt en vuxen kvinna heller – bära sig åt som Mattis.

Men att förlora en förälder är att bli barn på nytt. Att tvingas lära sig gå – på egen hand. Pappa lärde mig cykla. Hur ska jag ta mig fram?

Och vad var det för jävla skitsjukdom som tog honom ifrån mig? Och hur ska man överleva inte bara den ena förälderns död utan även den andras?

ronja

Bli ensam, det är livets mening? Övergiven.

Jag är fullständigt övertygad om att det är av den anledningen människor skaffar familj. För att inte bli ensamma. Vi som inte har någon, vi blir ju helt ensamma. Ingen kommer att hälsa på oss.

De döda fattas mig så det skär i bröstet; jag är ensam utan dem.

Emil fyller 50

Ja, det vet väl alla vid det här laget. Första boken om Emil kom ut 1963.

IMG_4908

En av anledningarna till att Astrid är så populär som författare måste vara hennes humor. Jag kan inte låta bli att fnissa när jag läser detta – Emil har precis svalt en femöring på väg hem från doktorn i Mariannelund:

”Oj”, sa Emil, ”vad det gick hastigt!”
Nu blev det ny jämmer på Emils mamma.
”Kära hjärtanes, hur ska vi få ut femöringen ur pojken? Vi får fara tillbaka till doktorn.”
”Jo, du kan räkna ut det fint”, sa Emils pappa. ”Ska vi betala doktorn fem kronor för att få tillbaka en femöring? Vad hade du för betyg i räkning, när du gick i skolan?”

Är det inte lite respektlöst av Anton att säga så till Alma? 🙂

Astrid & Sara

Astrid Lindgren hade många sorger och bedrövelser. Hon förlorade sin man, hon förlorade sin bror, hon förlorade sin son.

I breven till den unga Sara framstår hon inte direkt som en muntergök, även om hon är bra på att balansera ont och gott. Hon kan skriva att hon var rädd för att dö när chauffören forsade fram i 200 km i timmen för att i nästa sekund säga att vad hade väl det gjort? (”…skulle det ha varit så stor förlust? Ibland tycker jag inte det.”) Livet är inte så roligt, men inte så tråkigt heller.

Det är den privata Astrid som talar. Hon skriver som en vän till en annan, inte som den berömda barnboksförfattarinnan till ett av sina fans.  Att dessa brev var guld värda för den som tog emot dem, det förstår man. Inte för att Astrid var känd utan för att hon var så omtänksam och klok. Hon fördömer ingenting. (Utom barnmisshandel.) Inte ens när hon håller tal och predikan om att man inte ska röka och supa blir hon fördömande.

Sara var det enda barn som hon kommunicerade regelbundet med, alla andra fick ett svarsbrev och inget mer. Hon drunknade i alla brev – när hon fått ett fredspris i Frankfurt plågar henne tyskarna, hon ”har halva nationen i brevlådan varje morgon”.

Jag tror att Astrids liv var ganska hårt. Men att hon behöll glädjen i eländet.

Visst hade hon en privilegierad tillvaro, hon kunde skriva, hon kunde yrkesarbeta, hon kunde leva fritt. Hon var rik. (På olika sätt.) Men hon var också en sorgen själ.

Astrid var född 1907, samma år som min farmor Selma. Men trots att Astrid levde länge levde Selma ännu längre – Astrid dog 2002, Selma 2005.

Ur brevväxlingen:

I går var jag i Linköping och hälsade på min bror som ligger med hjärtsvikt på Regionsjukhuset där. Han har varit en tornado av vitalitet och livsglädje och aggressivitet och otålighet i alla sina dagar, och nu var han en stilla man som grät mycket, det var svårt att se. Jag är ganska övertygad om att jag aldrig får se min bror som han fordom var igen och kanske har han inte så väldigt lång tid kvar att leva. Det är svårt att sätta sig in i, man kan inte acceptera det, det där med döden är så konstigt så man fattar det inte.

Jag antar att en människa som slår inte vet vad han gör, inte förstår det alls, för om han gjorde det, så tror jag nästan han måste gå och hänga sig. Ja, jag menar ju inte precis din far, men om han verkligen har slagit dig mycket, då förstår jag du har svårt att förlåta honom. Och det har jag också!

Hur det känns när folk känner igen en? Tja, det blir man van vid och bryr sig inte alls. Vad jag tycker är lite svårt, det är när de kommer fram och säger vänligheter, då måste man ju tindra med ögona och se glad ut. Jo, jag är tacksam för vänlighet och uppskattning, det är inte det, men det kan bli ansträngande.

Men varenda en är instängd i sin ensamhet. Alla människor är ensamma fast en del har så mycket folk omkring sig att de inte förstår det eller märker det. Förrän en dag…

En förälskelse, även om den är ”olycklig”, ökar livskänslan, det är odiskutabelt.

Men att fånga en karl med sitt utseende är inte detsamma som att vara älskad. Det finns riktigt fula flickor som blir älskade ett helt liv, och det finns skönheter som Marilyn Monroe som inte kunde behålla en karl mer än en ganska kort tid. Ett tjusigt utseende kan nog göra en karl förälskad men sannerligen säger jag dig att det varar inte evinnerligen om alltihop bara hänger på utseendet. Det är som att bo med en vacker utsikt inför ögonen, efter en tid ser man den inte längre, åtminstone inte på samma sätt. Nåja, det där vet du lika bra som jag.

Hur är det att leva tycker du:
1) jätteroligt
2) äsch, inget vidare men det går väl
3) urjävligt
Rapport önskas.
Ha det bra på alla dina vägar
önskar
Astrid Lindgren

Vi var på Näs för några år sen, där Astrid växte upp, och träffade Karin Alvtegens föräldrar, hennes mamma är dotter till (den omnämnde) Astrids bror. De var mycket sympatiska. Jag köpte en trälykta! För värmeljus. Den står på mitt soffbord.

Det händer att jag sjunger den här

Jag sjunger på hundpromenaderna och hoppas att ingen hör mig.

Men när jag ser filmen kan jag inte låta bli att fundera över barnmisshandeln. Hur tänkte Astrid Lindgren där?

Nu har jag inte läst böckerna sen jag var barn, men det känns som om illamåendet över Antons behandling av Emil drunknar i det allmänt idylliska. Jaja, han är lite hård, men… Egentligen är han fruktansvärd, han drar i Emil och är våldsam, han ger honom kanske inga örfilar, men han tar honom i örat och ruskar honom; om Emil hade varit spädbarn hade det varit rena rama shaken baby syndrome.

Det som komplicerar saken är att man förstår att Anton är mycket fäst vid Emil.

I en scen säger Anton med sin mest kärleksfulla röst till Emil att han (äntligen) ska få komma ut. Det är när Emil bestämmer sig för att stanna därinne i snickerboa. Det märks på hela Anton att han är glad i Emil. Det märks också på blickarna som han ger Emil när Emil är ”snäll” – i mellanrummen mellan hyssen.

Jag antar att denna kärlek kompenserar för hans hårdhet och det vet ju alla hur den tidens bondesamhälle var, det var regel mer än undantag att ungarna fick stryk. Ändå kan jag inte låta bli att undra:

Vad tänkte Astrid när Anton skakade Emil?

Hujedamej, sånt barn han var,
i hela Småland fanns
ej nån så vild som Emil var
och ingen annanstans.

Sing-dudel-dej sing-dudel-dej…

Astrid Trotzig gjorde en intressant radiodokumentär om Astrid Lindgren förra året. Orkar man inte lyssna på programmet kan man läsa texten. ”Varför ingriper mamma Alma aldrig?” Även om svaret är patriarkatet så diktade Astrid, hon kunde ha skrivit in en annan mor i historien. Någon som någon endaste gång tar Emil i försvar och opponerar sig mot faderns tyranni.