The show must go on

Ibland även off:

Tonårsgrabbar har grubblat. Vett- och etikettexperter har käbblat. Världens alla statsmän har våndats.

Men nu vet vi äntligen. Den korrekta väntetiden efter en dejt är tre dagar. Efter ett bröllop ska tackkorten skickas ut inom loppet av sju arbetsdagar. En sadomasochistisk sexrelation bör som längst genomlidas i nio och en halv vecka.

Och får en cool person Nobelpriset ska han höra av sig efter femton – 15 – dagar. Inte fler, inte färre.

Jag förstår Sara Danius som fick hjärtklappning när hon såg att hon hade ett missat samtal från New York. Det var Jeff som ringde och sa att han hade Bob på tråden. Jeff är Dylans manager. 

Jag hade inte velat ha Bob på tråden (samtidigt som jag hade velat ha det). Det är ju som att ha Jesus on the line! Ens egen personliga Jesus. Your own personal Jesus.

Han var mycket ödmjuk, sa Danius. Man visste ju inte vad han tyckte och tänkte så det var fritt fram att spekulera. Ville han ha det eller ville han inte ha det? Tyckte han att det var fånigt eller brydde han sig inte alls? Hur stort är Nobelpriset i USA och hur stort/litet är det för Dylan? Det visade sig att det goda humör som han hade i Vegas samma dag som priset tillkännagetts var en bra vägvisare.

Älskade, älskade Bob. Jag blir så sentimental. Jag har älskat dig så länge! Snyft.

Och jag tänker på vad han sa till Fredrik Wikingsson (Herrens vägar äro outgrundliga!) när han mot fet betalning gått med på att ge en liten konsert för Fredrik personligen och ingen annan i något som kallades för Experiment Ensam (folk skulle göra saker ensamma som de vanligtvis gör tillsammans och reflektera över hur det påverkade upplevelsen). Han tackade för att han kommit: ”You can come anytime”. Fredrik satt där sjuk av kärlek till Bob Dylan – alldeles ensam i salongen. ”You can come anytime”, skrattade Bob. Som en snäll jultomte.

När Bob var nära döden uttryckte han det som att han skulle få träffa Elvis. (”I really thought I’d be seeing Elvis soon.”) Om Bob går före mig blir det jag som får träffa Bob. Jag ser fram emot det.

Eller så är det bara stjärnor som får träffa stjärnor i stjärnornas himmel.

5

Bob är så jävla cool. När coola människor får Nobelpriset hör de av sig efter femton dagar. Varken mer eller mindre. 

Snömos

Av alla dumheter som sagts och skrivits om Bob Dylan de senaste veckorna är det några som sticker ut lite extra.

Per Svensson spottade och fräste som en vildkatt: att ge priset till trubaduren var en förolämpning mot litteraturen! Nu har väl inte Bob Dylan varit en renodlad trubadur sen han kopplade in elektriciteten på Newportfestivalen 1965 om man med trubadur menar vad som brukar menas: ensam man med akustisk gitarr. Men varför bry sig om sådana petitesser. Huvudsaken att Svensson får kräkas offentligt.

Nina Lekander ”ryggmärgsreagerar eller magkänner” i Expressen. (Gubbigt var det första ordet som kom till Nina när hon ryggmärgsreagerade och magkände.) Det måste hon göra eftersom hon inte vet någonting om Dylan, frågan är varför hon måste basunera ut sitt icke-vetande till läsarna. Normalt sett brukar man väl hålla käft när man inte har något att säga. Eller det kanske är just då man känner ett obetvingligt behov av att tala.

Inte heller Ninas väninnor har någon relation till Dylan. Att miljoner människor (även kvinnor ingår i detta begrepp!) har en relation till Dylan spelar ingen roll så länge ingen i bekantskapskretsen svarar ”Jag läser Bob Dylans lyrik” när Nina frågar om hon stör.

Jag har förstått att det är tämligen ovanligt – för somliga helt ogörligt – att läsa Dylan.

Det var inte så att jag som tonåring läste Writings and Drawings från pärm till pärm eller Lyrics 1962–1985 i timmar men jag bläddrade och läste, bläddrade och läste. Vissa av låttexterna hade jag ännu inte hört. De fångade mig ändå.

”Har han humor?” undrar Nina och förmodar att gubben är trist. Tja, jag har alltid tyckt att någon som kan skriva Sailin’ round the world in a dirty gondola / Oh, to be back in the land of Coca-Cola! har en rätt rolig inställning till livet.

Malte Persson, som säger sig gilla Dylan ”åtminstone ibland”, trampar också snett när han går till attack mot vad som anses vara ett av Dylans förnämsta vapen, hans förmåga att rimma. Bob ska inte tro att han är nåt! Inte ens de bästa låtarna är felfria (här sitter vi med rödpennan) och Malte kallar dessa rader i Visions of Johanna för ”erbarmliga”:

See the primitive wallflower freeze
When the jelly-faced women all sneeze
Hear the one with the mustache say, ”Jeeze
I can’t find my knees”

Men det är ju bara lekfullt! Dylan leker med språket och ser hur mycket – och vad – han kan rimma på. I vanliga fall rimmar poeter på två rader. Dylan rimmar i vissa av sina låtar på fyra, fem, sex eller sju. Det är ett litterärt grepp och typiskt för Dylans tidiga produktion. Ibland får jag för mig att motståndet mot Dylan som Nobelpristagare beror på att han rimmar. Han både rimmar och sjunger – ajabaja. Vi har gått från en poetisk tradition där det var självklart att rimma (Ferlin, Boye) till ett litterärt klimat där nästan ingen rimmar längre.

Som Horace Engdahl sa: ”Sången är en del av poesin, har varit det sedan antiken. Skall vi stryka Pindaros från vårt litterära arv därför att hans berömda dikter komponerades som sånger? Melodin hos Dylan har alltid som sin främsta funktion att lyfta fram orden.” Bob Dylan är poet i musikalisk skrud. Det är därför jag har älskat Dylan mer än alla andra. Och det förvånar mig storligen att så många nu hävdar att Dylans ord inte kan avnjutas utan hans eget framförande. Det har ju alltid hetat att han sjunger så uselt?