Drömmen gick i kras

Drömmen om att Vanna någonsin ska lära sig vad ordet boll betyder gick nog fullständigt i kras när jag genomförde följande pedagogiska experiment:

Jag sätter Vanna på trasmattan i vardagsrummet. Jag går bort och lägger en boll och en tiger på golvet. Jag lyfter bollen och säger övertydligt: BOLLEN. Jag lägger ner den igen. Jag lyfter tigern och säger: ingenting. Jag lägger ner den igen. Jag lyfter bollen en gång till för säkerhets skull och upprepar BOLLEN. Jag går tillbaka till Vanna och frågar: ”Var är BOLLEN?” Vanna ser strålande lycklig ut och lämnar mig för att först ta tigern och därefter bollen i ett och samma grepp. (Varför nöja dig med en när du kan ta två? Det blir mycket roligare så!)

Ibland tror jag att hon är på väg att fatta att BOLLEN = bollen, men gårdagens övning fick mig ånyo att (starkt) tvivla. Idag gjorde vi om det med samma negativa resultat.

De försvunna bollarna

Hunden sägs ha ett fenomenalt luktsinne och kan urskilja dofter på femtio kilometers håll. Det gäller väl inte Inka och Vanna, tänker jag surt, för hur många bollar har inte de slarvat bort genom åren?

Det brukar gå till så här. Jag ger hunden en boll när hunden är lös. Hunden är glad och springer omkring med sin boll. Jag går kanske före hunden. Helt plötsligt noterar jag att hunden inte längre har någon boll. Jag påpekar detta för hunden. ”Var är bollen?” sa jag till Inka och det säger jag även till Vanna. De börjar då leta, mer eller mindre helhjärtat. I 95 procent av fallen lyckas de hitta sin egen bortslarvade boll. I övriga fall är bollen borta och varken de eller jag hittar den, trots gemensamma ansträngningar. De med sin överlägsna nos och jag med min överlägsna (av optikern korrigerade) syn.

Det löjliga var att hon först slarvade bort sin svartvita boll. När hon väl hade hittat den stoppade jag den i fickan och bytte ut den mot en mer synlig boll (vi har snö på marken). När hon slarvade bort den också trodde jag att vi lätt skulle hitta den. Jag hade gett henne den två minuter tidigare så det kan inte ha varit ett stort område. Vi letade i en kvart. Jag blev surare och surare. Jag avskyr att slarva bort bollar, även om de inte är så mycket värda. Ju mer de är värda, desto surare blir jag.

Slutsats: Jag får sluta ge hundarna bollar på löspromenaderna. Det förstör mitt humör. Alternativt får jag kasta pengarna i sjön (”lite svinn får man räkna med”).

Bollen är rund

men inte enligt hund

boll copy

Det påminner mig om en serie…
…som Svenska Dagbladet hade en gång.

Den hette just Bollen är rund.

Läsarna skulle skicka in sina fotbollsminnen.
Det var när tidningar endast fanns i pappersform, tro det eller ej!
I alla fall skickade någon in ett minne från skolan.

Den unga kvinnan i målet…
…hade avvikit från sin position…
…och svikit sitt lag å det grövsta.

För mig var anledningen fullt begriplig:

”Hon låg borta vid hörnflaggan och klappade en labrador.”

Vannas boll

Den såg så ensam ut när jag kom ut i vardagsrummet!

IMG_3349

Vanna är ju inte här. Hon är på dagis. Det är tomt och öde.

När jag sen satt där i min ensamhet och åt min middag i form av ugnsstekt lax med ris kändes det så fel efter avslutad måltid att bara diska av tallriken så jag ställde ner den på golvet och tänkte att det kan Vanna få som en glad överraskning vid hemkomsten!

I det här huset får hundarna slicka tallriken. Men man får vara tacksam för att hon inte gör med tallriken som med matskålen: kommer bärande med den varje gång hon har ätit upp. Som uppfödaren sa: ”Apporterar allt.”