Natt och Dag

Idag klev en student in och ville ha litteratur i form av biografiska skildringar av obotlig sjukdom. Unga skulle de vara också.

Det gjorde saken svår. 1) De flesta böcker om sjukdom handlar om människor som överlever sjukdom, inte människor som dör 2) De flesta är äldre

9789185421152_200_livet-kan-inte-vanta

Men nu kom jag på en bok till: ”Evelina ska minna om mig” – jag tyckte så mycket om den titeln. Evelina = dottern (några år gammal)

Annars hittade jag ”Livet kan inte vänta” som jag tittade i när pappa låg på sjukhus. Jag har hittat den perfekta boken, sa jag till min manliga kollega och visade honom omslaget, de är döda allihop.

Därefter hittade jag Kristian Gidlund. Men så mycket mer hittade jag inte.

Författaren till ”Livet kan inte vänta” heter Natt och Dag i efternamn. Det kunde min mor också ha hetat om min morfars far hade valt det namnet i det militära. Han hade att välja mellan Dahlberg och Natt och Dag.

Fråga mig inte varför, han hette Larsson. Det kanske fanns för många Larsson.

Annonser

Stackars Vanna

De ringde halv ett istället för tre. Vanna hade piggnat till och tyckte inte om att vara i buren så det var bra om jag kom och hämtade henne så fort som möjligt.

Veterinären berättade att hon gått genom leden (jämförde med handleden) och inte genom benet, vilket skulle vara skonsammare. Enda nackdelen var att det kunde bli något trubbel med ledvätskan, men det hade hon personligen aldrig varit med om. (Fattas bara att vi drabbas av det.)

Provsvaret brukar ta en vecka. Skötselråden är allmänna. Jag skulle inte tvätta såret alls om det såg bra ut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag försökte fråga kvinnan bakom disken hur korta koppelpromenaderna skulle vara. Hon verkade tycka att jag skulle utgå från hundens normala motion, om hunden brukade få mycket motion kunde man gå lite längre sträckor. Det lät helt absurt i mina öron. Det enda jag har förstått är att hon inte ska vara lös men om jag ska ta fem-, tio-, femton-, tjugo- eller trettiominuterspromenader begriper jag inte.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Just nu ligger hon utan tratt eftersom hon har bandage och jag är i rummet. Visar hon intresse för bandaget åker tratten på.

Jag har inte tänkt ha tratt när vi går koppelpromenader ute. Det enda man får tänka på då är att inte sätta sig ner. Lägger hon sig och vilar kan hon börja slicka.

Och så får vi hoppas på sol i fjorton dagar. Regnar det skulle jag skydda det, men hon gick inte närmare in på hur. Hon trodde inte det skulle bli regn!

Tror gör man i kyrkan.

Vanna gnäller lite. Jag frågade om hon kommer att ha ont trots Rimadyl, förmodligen inte, om det inte var nervsmärta – då hjälper inte Rimadyl. (Då hjälper inte ens morfin, det lärde jag mig när min far var sjuk.) Bandaget ska sitta på ett dygn. Därefter ska såret luftas. Hon stapplar fram, antagligen för att hon både är narkospåverkad och har svårt att gå med ett så kraftigt lindat bandage. Hon har kissat på sig två gånger.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Joho, det var cancer

Troligen. Hon ringde vid en felaktig tidpunkt, hon skulle ha ringt vid tre men ringde redan vid halv elva. Det är inga goda nyheter då.

Vanna ligger sövd och de har öppnat och kollat och klon är hel. Med tanke på rasen – ”det är ju en flatte” – är hennes förslag att operera bort sporren i sin helhet (kallas även amputation) och skicka för analys. Det kan vara malignt melanom eller tumör i själva klon (klofästet?).

Istället för 5 000 blir det 15 000. Tackom och lovom för försäkring!

Min bedömning av den tidigare veterinären kvarstår; att hon hade problem att diagnostisera kan jag köpa – det har jag köpt hela tiden – men inte hennes veliga hanterande. Och inte hennes sätt att bemöta mig.

Att hon heller aldrig antydde tumör gjorde att jag gick och tänkte: Det skulle hon väl ändå ha gjort om hon hade misstänkt det? Men man vet aldrig. Nu fick jag misstänka själv och jag misstänkte rätt. Pessimist som jag är. Pessimister är realister.

Hoppet tillsammans

När pappa hade fått sin diagnos hörde jag min bror säga till sin son i telefon: ”Vi får ha det hoppet tillsammans; att farfar kan opereras.” Men farfar kunde inte opereras. Och även om farfar hade kunnat opereras hade han inte kunnat överleva. Farfar kunde bara dö. Det finns ingen som överlever den sortens cancer.

Det värsta besked en människa kan få om sig själv, som Erik Niva skrev.

Genetiska tester

Jag fick ett exemplar av Brukshunden, Charmören och Labradoren med mig hem. I Brukshundens decembernummer läser jag om gentest av hundar. Att flattarna inte testas för (samma) cancer som berner sennen-hundarna kan kanske bero på att testet inte är validerat för mer än en ras och/eller att testet bara fungerar på just den rasen.

”De forskargrupper som studerar den genetiska bakgrunden till olika sjukdomar hos hund inriktar sig ofta på en eller ett fåtal raser i sina studier. När man sedan vill bredda upptäckten av en mutation till att omfatta även andra raser har det tyvärr i många fall visat sig att den genförändring som orsakar sjukdomen A i en ras, inte alls nödvändigtvis har samma effekt i en annan.”

Information från Svenska Sennenhundklubben:

”För några månader sedan meddelade forskarna Catherine André och Benoit Hedan att den risktest för histiocytärt sarkom som de utvecklat efter nära 10 års forskning nu är utvärderad och validerad. Flera tusen Berner Sennenhundar från hela Europa har deltagit i utvärderingen, även hundar från Sverige i samarbete med Tumörprojektet. — — — Berner Sennenhund har en mycket kort livslängd jämfört med andra raser. Medelåldern för Berner är för närvarande strax under 7 år och medianåldern är 5,6 år enligt Agrias Rasprofil. Rasen har även andra allvarliga sjukdomar, t.ex. två ärftliga njursjukdomar, men tumörsjukdomarna är den största orsaken till den korta livslängden. Med stöd av SH Pre-Testen (SH står för sarcome histiocytaire på franska) kan sundare, friskare, och mer långlivade Berner födas upp. Det kommer att ta tid, men under en 10 årsperiod så är det möjligt att vända trenden från allt yngre hundar som dör till en ökning av livslängden i rasen.”

Cancerras

”Du får inte bli sjuk, Vanna”, sa jag till Vanna. ”Det orkar inte matte med.” Jag såg cancerbeskedet framför mig. Dödsdomen. Jag hade precis hittat en liten vårta på läppen. Som ett knappnålshuvud i storlek. Den har inte varit där förut.

Så är det att ha en cancerras. De är specialister på att få knölar och liknande, även om det inte skulle vara cancer. Vanna har tre stycken vid fem års ålder.

Jag vet inte vad det är och jag vill inte veta. Men jag känner, precis som en flatägare som bytte till cocker spaniel av samma skäl, att jag inte har tillräckligt starka nerver för att ha en ras där risken att hunden ska få cancer är så stor att man måste frukta den precis hela tiden.

Väldigt många retrievermänniskor som har jaktlabrador har tidigare haft flat. De har övergett flatten för att jaktlabradoren är en bättre jakthund men jag har också hört en och annan säga att de övergett den på grund av cancern.

Jag vet heller inte vad uppfödarna kunde ha gjort annorlunda. Vad de har gjort är att tappa kontrollen. De har uppenbarligen ingen aning om hur de ska bekämpa cancer. Den strategi som man tillämpar på alla andra problem tycks inte fungera: ”avla inte på hund med cancer” – då skulle ju cancersiffrorna gå ner. Men visst. Det kan bero på att de flesta hundar trots allt klarar sig upp till fem års ålder och att man börjar avla tidigare än så. Argumentet håller dock inte. Tiken har en mor: en annan avelstik. Hur gammal blev hon? Hade hon cancer? Avla inte på hennes avkommor!

Jag misstänker bara att cancerproblemet inte löses som HD-problemet. Det går inte att minska antalet drabbade individer enbart genom att avla förnuftigt. Eller hur ska man annars tolka den totala bristen på framgång i avelsarbetet?

Just nu pågår forskning, och det är positivt, men det är ingenting som uppfödarna har någon glädje av än så länge. Bl.a. ställer man sig frågan om den höga cancerfrekvensen beror på försvagat immunförsvar.

Och det verkar bara vara jag som tänker så – men är det rätt att avla på en ras där så många dör så tidigt?

Tja. Det finns inget alternativ. Finns rasen så finns den och kommer bara att plånas ut om efterfrågan upphör. Att efterfrågan minskar (för att vissa har för klena nerver) räcker inte.

Så man kommer att fortsätta föda upp hundar med alldeles för hög risk att dö i cancer.

vanna

Jag försökte fotografera den men då vek hon in överläppen. *skeptisk*

Inte min pappa

”Pappa är idag 62 år, förutom ryggen så är han pigg och frisk i övrigt. Har inte varit sjuk tidigare. Jag är otroligt ledsen över beskedet och vet inte alls hur jag ska hantera det eller reagera. Just nu sitter jag och gråter när jag skriver det här. När jag googlar och läser på nätet så får man fram skräckhistorier om att överlevnaden på en sån här sjukdom är fem år. Jag kan inte ens föreställa mig att behöva förlora min fina pappa. Eller att han ska behöva gå igenom en cellgiftsbehandling och tappa håret. Jag klarar inte av att se den jag mest älskar på jorden lida och behöva gå igenom något sånt här fruktansvärt. Jag önskar så att jag kunde ta hans sjukdom och sätta den i min kropp istället. Inte min pappa.. ;(”

Exakt så kände jag. Enda skillnaden var att när jag googlade så förstod man att det inte handlade om år utan om månader. Han hade heller inget hår att tappa. 😉