Jaktcurly

En och annan curly kan fortfarande jobba. Man får komma ihåg att det är den äldsta retrievern och därmed den första renodlade apportören. Det betyder att han inte är lika förfinad som de som kom efter honom: flatten, labben, golden.

Ca 1910

Han arbetar i allmänhet i ett långsammare tempo och har varken de andras kvicka inlärningsförmåga eller deras stora samarbetsvilja.

”Det var den lockiga retrievern som var den vanligaste under 1800-talet, idag är den ovanligast.”

Men uppfödaren på Ringlets kennel som förde fram flera curlies till jaktchampions i slutet av 90-talet och början av 2000-talet säger att en bra curly är lika bra som en bra labrador. Hon borde veta. Hon föder enbart upp labradorer numera. Det går helt enkelt inte att avla fram jaktligt goda curlies längre – inte när man står mer eller mindre ensam. De andra uppfödarna delar inte hennes intresse.

En curly kan vara otroligt målmedveten (Inka som var mesig med att simma som valp utvecklades till en fanatisk simmare) och den är känd för att inte väja för några fysiska hinder – stark och tålig.

Den kan också till skillnad från kusinerna skydda sin flock. Den är enmanshund och anser inte att någon annan än dess ägare är värdig att tillbringa livet med.

Varken curly eller flat är en delad ras, men flatuppfödarna som är ca hundra gånger fler har ändå varit hyfsat jaktintresserade. Annars hade flatten gått samma öde till mötes som curlyn och dess dagar som jakthund hade varit all. Ungefär som collien har gått från att vara en duglig herdehund till att bli en ganska oduglig (om man ska vara ärlig) sällskapshund. Collien har så stora problem med mentaliteten att klubben arbetar aktivt för att motverka dem, dvs. de säger det högt. Då är det illa.

Inte alla collie!

Många raser har många problem med mentaliteten men det är sällan det erkänns öppet. Alla vill framställa sin ras som en god ras – trevlig familjehund etc.

The Downton Abbey gundog

downton-isis_3085676b

”It seems churlish to criticise an outstandingly good costume drama, but it would have been more appropriate if Lord Grantham had appeared in the recent ITV series Downton Abbey with a flatcoat retriever rather than a pale yellow labrador.”

Typiskt. Även solen, dvs. engelsmännen, har sina fläckar. De är väldigt skickliga på att återge tiden och dess människor, men lyckas inte helt med hundarna.

”The first yellow labrador was born only in 1902, so in the pre-First World War period in which Downton Abbey was set, yellow labs were not only very rare, but fox-red rather than pale lemon in colour.”

Varför är de foxröda så sällsynta nu då när de är de finaste? Varför måste allting blekna? Jag minns Timjan, den mörkt gyllene golden som jag gick ut med i Ugglarp när jag pryade på en kennel på 80-talet. Idag är nästan alla så ljusa att de nästan är vita.

”It was the flatcoat that was the favoured gundog of the Edwardian country gentleman…”

Men i femte säsongen är det 1924 i Downton Abbey så då är kanske inte en svagt citronfärgad labrador helt omöjlig.

DSC_0006

Fan också, man skulle varit född 1909!

”Retriever field trials were then in their infancy, and were dominated by flatcoats. The first trial to be run by the Retriever Society in conjunction with the Kennel Club was a 20-dog all-aged stake held at Horstead Hall, Norwich, in November 1906. The entry consisted of 15 flatcoats, four labradors and a single curlycoat.”

En enda curly. Då ska man betänka att curly var mest populär ännu längre tillbaka. Sen kom flatten (att bli populärast) och sen labben. Som det står på Wikipedia:

”Det var den lockiga retrievern som var den vanligaste under 1800-talet, idag är den ovanligast.”

Mänsklig fåfänga

Om man inte har Aftonbladet Plus, vilket inte jag har, kan man inte läsa artikeln om hur hundraserna förändrats. Man kan bara se att Hans Rosenberg, pressansvarig på SKK, uttalar sig: ”Det är vår egen mänskliga fåfänga som styrt aveln.” Och det är ju sant. Men vad jag antar att han inte säger är att SKK är en stor del av denna mänskliga fåfänga. Eller så säger han just det. Även SSK torde vara medvetna om utställningarnas roll för alla dessa förstörda raser. När jag ser en utställningscollie idag vill jag spy.

curly

Hans Rosenberg med sin curly; en av de mer oförstörda raserna. En curly på 1800-talet går knappt att skilja från en curly på 2000-talet. Hade den varit populär hade den säkert blivit förstörd den också.

As long as there is work to be done

I Curlygruppen på FB länkade någon till en vacker text om curly coated retriever där det bl.a. stod att

”Prized for innate field ability, courage and indomitable perseverance, a correctly built and tempered Curly will work as long as there is work to be done, retrieving game in the heaviest of cover or the iciest of waters.”

Och jag tänkte på Inka som var outtröttlig när det gällde att simma. O-ut-tröttlig. Jag var helt säker på att hon skulle simma så länge jag kastade, om jag så kastade i åtta timmar. Hon hade en vilja av stål.

Det hände aldrig att hon tvekade eller inte ville hämta. Jo, en enda gång, den sista sommaren hon levde. Då vände hon plötsligt tillbaka i vattnet och jag förstod att det började bli för sent – för sent för att leva. Hon var gammal och kände sig otrygg.

Där ligger Vanna i lä. Detta trots att Vanna har en betydligt större vattenpassion än Inka (hon älskar vatten, Inka älskade också vatten, men inte på det hysteriska sättet) och är en betydligt bättre apportör. Det märks vad hon är avlad på: retrieveregenskaper. Som att göra vad man ber henne om och att alltid vilja apportera – aldrig tappa lusten, oberoende av dagsform. Inka var ibland piggare, ibland slöare. På land slår Vanna Inka med hästlängder, men i vattnet vann inte Vanna utan Inka.

inka

Curlies are excellent swimmers

Det är intressant att se hur inte ens utställningsfanatikerna lyckats ta död på de ursprungliga egenskaperna. Det var så här curlyn var tänkt att vara och det är det den är känd för: aldrig ge upp, hur jävliga förhållandena än är. ”Styrkan hos rasen är att den sällan känner efter om det tar emot eller gör ont.” Den är lite hårdare än flattarna i psyket också. Flatten är helt igenom mjuk, både invändigt och utvändigt. Curlyn är lite hård, den har hårda lockar och hårdare temperament (den skulle inte bara jaga, den skulle vakta hus och hem). Den gjorde sig bra framför brasan på godsen om kvällarna och har något ålderdomligt över sig.

curly

Chessie, Curly, IWS

En egenskap som är så djupt rotad som att apportera eller simma hos retrievern dör inte ut för att uppfödarna inte premierar den. Däremot blir den sämre. Det är ju därför de utställningsavlade retrievrarna generellt alltid är sämre än de jaktavlade. Uppfödarna av de förstnämnda lägger inget krut på apporteringen och då hänger den bara med av sig självt. Den urholkas, men den försvinner inte. För att utrota retrieveregenskaperna krävs inte bara aktiv ignorering (som hos utställningskennlarna) utan aktiv bekämpning; man måste para retrievrar som inte vill apportera med retrievrar som inte heller vill apportera, sen får man hålla på så länge att ingen längre vill apportera. Så gör man inte. Man bara skiter i apporteringsegenskaperna och avlar på utseende istället.