Tvenne lagar styra detta liv

Jag har haft en sån härlig depression. Hade självföraktet varit en piska på riktigt hade den piskat mig blodig. Det var som att plåga en kattunge, lika tacksamt.

Jag har fortfarande en liten depression. Piskan har dock gått och lagt sig i garderoben. Nu är det bara vanmakt: Hur ska jag… varför skulle jag…

Som jag ser det tjänar det ingenting till.

Jag kan inte låta bli att tänka på att H tog livet av sig efter att hon bestämt sig för att sluta som lastbilschaufför. Jag vet inte exakt varför hon slutade, mer än att hon ansåg sig tvungen. Hon älskade det jobbet. Älskade det. Levde för det. Var det därför hon dog, för att hon inte längre hade något att leva för? Inget att se fram emot?

Jag undrar också hur hon gjorde det. Sådana tankar sysselsätter mig mycket. Jag avundas de gamla nazisterna som hade en giftampull i fickan. Alla människor borde ha en giftampull i fickan. Det är för jävligt att det inte längre finns några giftampuller!

Mick Jaggers flickvän gjorde det med en scarf. Det är det enklaste. Sitta på golvet och hänga sig i nån möbel. (Men även då kan man väl misslyckas om man är tillräckligt misslyckad: om man tillhör dem för vilka den tekniska gränsen för vad man klarar av går vid att öppna en konservburk.)

Depression vill död, död och förintelse. Depressionen strävar efter att upplösa sig själv.

De flesta lokförare kommer att köra på minst en person under sin karriär, det säger statistiken. De suicidala är så många att få lokförare undkommer dem.

Det var väl så Ted Gärdestad gjorde, var det inte. Ställde sig på spåren.

Vilhelm Moberg dränkte sig. Precis som Virginia Woolf. Stig Dagerman och Sylvia Plath gasade ihjäl sig. Karin Boye tog sömntabletter.

Jackie Kennedy ville dö efter makens död. Hon hoppades i hemlighet att någon skulle skjuta också henne när hon gick bakom kistan.

54cab037b8f23e3a03150bcb_image

Förtvivlan vill utplånas. Den vill bort från sig själv.

Det kan man inte hjälpa, det är ingenting man rår över.

Leif GW Persson tänkte skjuta sig.

Det är således inte helt ovanligt. Man är inte ensam. Men aldrig är man så ensam. Ingen ser en, ingen hör en, ingen vet – det ligger i sakens natur – att man planerar sin död.

Man anses vara sjuk, men själv ser man sig som frisk: frisk och klartänkt. Man ser livet som det är. Man lägger ihop två och två. Man känner sitt förflutna och därmed framtiden. Man vet hur den kommer att bli. Och man orkar inte med den.

Så klen

Agnes von Krusenstjerna i brev till David Sprengel:

Jag är så klen. Men blir väl bättre nu – eftersom jag just fått menstr. då brukar krisen vara över. (Lunds Hosp. d. 4 aug 25.)

Agnes von Krusenstjerna vistades ofta på mentalsjukhus och klassades med tidens terminologi som hysterisk. Men hon tog inte livet av sig, även om hon försökte, hon dog av en hjärntumör 1940. Rättare sagt dog hon några dagar efter operationen.

Bland det sista hon sa var: ”Jag måste bli bra, jag har en bok, som inte är färdig.” 😦 Det var Fattigadel hon syftade på, hon hade två delar kvar. Det är mina älsklingsböcker av Agnes von Krusenstjerna. De utkom i fyra delar (Fattigadel, Dunklet mellan träden, Dessa lyckliga år, I livets vår) mellan 1935 och 1938.

Det förvånar mig inte alls att hennes lidande hade ett samband med hennes menstruationscykel. Agnes blev tidigt sjuk och den som har en depressionshistoria bakom sig blir lättare överkänslig mot progesteron.

På sistone har Anna Williams, professor i litteraturvetenskap, gett ut både en brevsamling, ur vilken citatet är hämtat, och en biografi över Agnes von Krusenstjerna.

Depressionens bästa vän

Det gläder mig – trots det tråkiga ämnet – att Springsteen och jag har detta gemensamt. Som en egen liten pakt!

– När depressionerna kommer blir allt mörkt, då kan jag inte gå ur sängen, säger världsartisten under inspelningen.

Sängen är depressionens bästa vän.

Springsteen är aktuell med sin självbiografi och som New York Times recensent skrev: ”If Bruce Springsteen has to resort to Klonopin, what hope is there for anyone?”

Allum

När progesteronnivån stiger blir jag sjuk, när den sjunker blir jag frisk.

Sjukdomen kan vara mycket handikappande för de kvinnor som drabbas och innebär ofta att både familjeliv och jobb blir lidande. Livskvaliteten blir allvarligt sänkt blablablablabla

Bara för att komma ifrån allting åkte jag till Allum där jag lite planlöst gick omkring och köpte en korv med bröd + dricka för tjugo spänn. Tänk på de som har det svårt, resonerade jag med mig själv. Inte på de lyckade och lyckliga. Tänk på R som har alkoholproblem. Eller E som hade cancer i åtta år och begravdes för några veckor sen. Hur roligt tror du det var? Men det hjälpte inte så mycket. Det infantila jaget tyckte ändå mest synd om sig själv som aldrig får ett fast jobb med en lön på 25 000 och en tvåa med uteplats.

Du och jag, Olof

På midsommardagen ska David Lagercrantz prata och han ska prata om depression – sin egen och sin fars. Deras depressioner råkade visst sammanfalla en gång.

Självförakt är ett säkert tecken på depression. Jag har hela helgen föraktat mig själv. Därav drar jag slutsatsen att jag är deprimerad. När jag inte är deprimerad föraktar jag inte mig själv, åtminstone inte så här påtagligt.

Man vaknar i gryningen och föraktet väller över en. Som ett hav att drunkna i.

Varje vaken timme talar självföraktet (när det är ännu värre är det rent självhat) till en; det maler och maler och maler på samma jävla tema. Livstema.

Alla utom du, säger självföraktet. Alla utom du.

Då tänker jag på Olof och vad han skrev i Ett år på sextiotalet:

Jag har haft en period av sömnlöshet. Mitt liv har visat upp sig för mig i plågsamma bilder. Jag sörjer över mig själv. För några dar sen tyckte jag att min sorg var ett bo att fly till. Ett rede med flätade grässtrån, snörstumpar, dun, fibrer och själva balen rund, formad av en ruvande fågel. Jag tyckte att jag hade trygghet där. Lade jag mig ned och tryckte mig mot sidorna kunde ingen komma åt mig. Sorgen blev alldeles stilla, mild. Hemma, tänkte jag. Går aldrig mer ut i världen för att söka lyckan. Här är det lugnt, bara tårarna som droppar.

Olof växte upp med en gravt deprimerad mor som bara låg i sängen. Alla som vuxit upp med gravt deprimerade mödrar känner igen detta: hur de gick och lade sig. Själv lägger jag mig också alltid.

Allopregnanolon

Lagom tills jag går i pension kommer lösningen.

– Fjorton dagar i månaden är halva tiden. Och tänk om man får PMDS när man är 16 år och det går över när man är 51 år. Ska man behöva må så dåligt i 35 år? Jag tycker inte det, säger Torbjörn Bäckström, som också är professor vid Norrlands universitetssjukhus.

Vissa tar dock livet av sig. De faller så att säga naturligt ifrån.

Var det inte Tegnér som sa att den som fått bördor i allmänhet också fått krafter att klara av dem?* Tegnér höll själv på att duka under i depression. Han skrev i ett brev:

”Att dö är, tänker jag, ingenting; men att lefva utan egentligt liv, att känna sitt intresse för hvad som egenteligen utgör lifvets värde dagligen magra och aftyna, att känna sig efterhand nedsjunka till den vanliga Trivialiteten som är lifvets släpmundering, och alltjemt men fåfängt äflas att hjelpa sig opp igen, liksom det sker i drömmen, med ett ord att dagligen vara med på sitt eget bättre väsendes begrafning: – detta är mer, är värre än döden.” (1834)

800px-Esaias_Tegnér_from_Svenska_Familj-Journalen_1870

*”Tro likväl icke att jag beklagar. Man måste lida och fördraga. Har man fått en börda, så har man vanligtvis även fått krafter att bära den. Det är endast svaga sinnen som jämra sig, via och tjuta.” (1840)