Livet på landet

Jag åkte ut till torpet

P och S var där och jobbade

Här ligger en katt begraven. Min katt. 😦 Hon ligger där nere i dungen. Jag kommer aldrig att gå dit och titta av rädsla för att något vilt djur ska ha rubbat stenarna – inte ens trots att jag vet att det torde vara omöjligt. Jag släpade sten och svor över den förbannade döden och släpade ännu mer sten.

Eftersom stutarna eller kvigorna (vad det nu blir i år) inte har kommit än kunde vi gå genom hagen. Det har jag knappt gjort sen Inka dog.

Jag hade tänkt ta en kort promenad men det var så sanslöst vackert att Vanna och jag bara gick längre och längre.

Sen fick Vanna en chock. Elchock. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att strömmen var på när djuren inte var där och tråden låg på marken. Den hade råkat sättas på när min bror satte på vattnet. 😦 Det är bra om du talar om att det är el, sa jag surt. Men inga icke-hundägare tänker på hundägare. Det är som om hunden inte finns. Inte ens när hon skriker högt bryr de sig. Vanna skrek sitt högsta. Jag är bara så innerligt tacksam att hon släppte det så gott som direkt. Det lämnade inga mentala spår. Stabil tös.

Torkel Jönsgård hade skaffat minihäst.

Tre kvigor

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I år hade vi sällskap av tre kvigor, precis som förra året. De är lite vildare än stutarna och galopperar runt i hagen. Vanna bryr sig inte om dem. De brukar komma och hälsa framåt kvällarna när man sitter i trädgården.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den uppmärksamme noterar att det går ett elstängsel längs gär’sgår’n, det beror på att kvigorna under de veckor ingen varit där haft tillgång till själva tomten. (Med resultat att det låg koskit överallt.) Gunnar hade stängt av strömmen på två ställen och flyttat tillbaka kvigorna. Han sa som vanligt att de är väldigt snälla. Sträcker du fram handen slickar de dig, sa han. Tack, men jag nöjer mig med Vannas grundliga ansiktsrengöring!

Torpet framifrån respektive bakifrån

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En gång ska jag åka runt och fota medeltidskyrkor

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På vingården har de också kor

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mörkret sänker sig över folkskolan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi sover i Store-Viktors rum

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa år ses vi igen va?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nya grannar

Förra året sålde närmsta grannen huset, hennes man hade blivit dement och hon ville inte längre bo där själv, det gick till ett danskt par och kostade en förmögenhet. Ett ungt danskt par där kvinnan är veterinär. Jag kom gående med Vanna när hon var ute i trädgården. De två hundarna började skälla och de skällde sanslöst. Det var väldigt svårt att föra en konversation. Vi kunde inte ens presentera oss ordentligt, så meningslöst var det. Jag sa bara att jag var P:s syster, vilket hon hade förstått, och hur länge jag skulle bo där. Hundarna skällde och skällde, Vanna som alltid i dessa situationer helt tyst. Det var en cocker och så någon sorts… ja, jag vet inte riktigt. Det kändes sådär att Vanna åstadkom detta inferno genom sin blotta existens (de fortsatte långt efter att vi försvunnit) så i fortsättningen försökte jag undvika att gå förbi och bara ta bilen. Det gick bra eftersom Vanna utförde sina morgonbehov inom tomtgränsen. Även kvällsbehov. De första nätterna gick vi ut och pinkade kvart i tio medan vi fortfarande hade ledljus men den sista kvällen gick vi ut en halvtimme senare och då såg vi nästan ingenting.

Vanna skäller aldrig på hundar som skäller på henne, hon fullkomligt ignorerar dem, som om de inte existerar. Det är bara när hon är i ”sin” trädgård och de skäller i fjärran som hon också skäller. Hon tar varje anledning att skälla. För det mesta skäller hon på ingenting. Någonting som hon inbillar sig. Hon skäller för skällandets skull. Det ingår i hennes uppgift, har hon bestämt sig för, att skälla på torpet, att ständigt vara redo, hellre tio skall för mycket än ett för litet. Man sitter där och läser Knausgård. VOFF! kommer det plötsligt ur djupet av Vannas själ. Ibland är det något enstaka skall, för det mesta är det flera. Är det riktigt illa fortsätter det länge. Jag brukar irriteras. Jag jobbar med att förändra min egen inställning för jag kan uppenbarligen inte förändra hennes. Låt henne skälla, tänker jag ibland. Inte en jävel bryr sig. Det finns ingen här som klagar.

Jag landade i att vissla på henne när jag tyckte det räckte och kastade en godisbit i gräsmattan. Det går aldrig mer än tio minuter mellan varje omgång.

Alternativet är att jag blir rasande och trycker ner henne. Jag gör dumma saker. Det är otroligt provocerande när någon är så totalt oförmögen att ta till sig ens budskap, trots att man är övertydlig.

Generellt har jag låg tolerans för hundskall. Detta i kombination med min oförmåga att sätta stopp för skallet gör att jag aldrig ska ha en skällig ras. Som vallhundar. Jag kunde inte få min collie att sluta skälla när jag dammsög lägenheten, hur jag än bar mig åt. Han betraktade dammsugaren som en fiende som skulle bekämpas. Stängde jag in honom i ett annat rum än det jag dammsög fortsatte han ändå skälla. Han skällde rakt igenom hela dammsugningen.

Det finns hundmänniskor som aldrig tappar tålamodet, jag är inte en av dem. Därför måste jag göra något åt min egen attityd och min egen förväntan, jag måste lära mig att Vanna inte kan hålla käft, det ligger inte inom möjligheternas ram.

En gång stängde jag in henne och satt ensam i trädgården, ju senare på kvällen, desto mer skällande. På den punkten är hon ingen bra torphund, men på alla andra är hon perfekt.

Det här skällbeteendet har hon tack och lov inte hemma, det hade varit helvetiskt. Visst kan hon skälla där också ibland. Då och då får hon för sig att hon ska reagera på ljud i trappuppgången. Nu kom det nån! Men hon har inte vaktfunktionen inkopplad. På torpet går den inte att stänga av, den är alltid på. Jag misstänker att det också är en effekt av kastreringen. Tikar kan bli mer utåtagerande och vaktiga.

För övrigt har jag börjat bli riktigt orolig för hennes päls, jag menar om hon blir riktigt gammal. Hur ska det sluta? Den blir bara värre och värre, tjockare och tjockare.

Ekeberg

Andra natten på torpet kan jag inte sova och ligger i den iskalla tystnaden och försöker tänka på något annat än Lisa Holms mördare. Vid femtiden på morgonen börjar jag läsa en e-bok om sexuella övergrepp. Vid halv sju går jag ut med Vanna i nattlinnet och sätter mig i gräset. Vanna sätter sig också i gräset. Så pinsamt om någon kom nu, säger jag innan vi går in. Då lyckas jag äntligen somna. Nästa gång vi utför våra behov är klockan halv elva och det regnar. Igår sa de att det skulle bli full sol och 23 grader. Hur i helvete kan det då regna? Jag har inte ens några regnbyxor med mig, bara regnjacka. Terrängen är relativt öppen så det går inte direkt att gömma sig. Jag lämnar Vanna i trädgården när jag ska in och hämta något. Hon skäller, men hon skäller ju på allt möjligt (omöjligt). För säkerhets skull öppnar jag dörren och konstaterar att hon står precis utanför. När jag kommer ut skäller Vanna igen och då ser jag en häst med ryttare passera på framsidan av huset. Sen ser jag fem hästar till. Hej, säger jag på håll. Hej, säger en av ryttarna. Jag kunde inte ha blivit mer förvånad om det hade varit ett cirkusfölje. Vad fan…? De måste ha ridit genom kohagen? Det finns inget annat sätt att komma hit den vägen.

De rider alltså på tomten, där jag för inte så länge sen suttit och kissat. Alla som passerar huset gör det på vår tomt. Min bror avråder från användning av utedasset för de enklare behoven. Man bör blott gå på utedasset när det gäller de mer komplicerade behoven (som jag hoppas slippa nu när jag är här så kort tid).

Allt detta – min sömnlösa, vidriga natt, det vidriga regnet osv. – hade jag kunnat undvika att nämna, bara hoppa över. Då hade torpvistelsen framstått som helt igenom idyllisk. Utan att jag ljugit eller förskönat. Jag hade bara inte talat om det negativa. Det är så folk i allmänhet gör. Men jag känner mig lite ofullständig då. Inte nödvändigtvis falsk. Jag tycker att livet på ett perverst sätt blir roligare om man inte undanhåller det tråkiga. Det är därför jag gillar Karl Ove Knausgård så mycket. Han får mig att gapskratta – åt det värsta. Det tristaste. Det misslyckade.

T.ex. köpte de en kolonistuga utanför Malmö (drömmen om lyckan) som de inte lyckades sköta. Den blev vanskött. Ju mer vanskött den blev, desto mindre orkade de vara där och ju mindre de orkade vara där, desto mer vanskött blev den.

Den förra ägaren, en dam som lagt ner hela sin själ både på huset och trädgården, och fann tanken på att små barn skulle leka där ”skön och förtröstansfull”, grät när hon såg förfallet ett år senare – fick de höra. Hon hade hälsat på en bekant i området.

Hela drömmen med barnen på övervåningen och de vuxna med varsitt rödvinsglas därnere sena sommarkvällar gick i kras.

Det gjorde ont i hjärtat på mig. Vi hade misslyckats.
Som familj hade vi misslyckats.
Eller hade vi det? Varför inte se praktiskt på det? Vi hade gjort en felbedömning, köpt ett ställe vi inte hade tid att ta hand om, och när vi insåg det lade vi ut det till försäljning. Varför skulle det göra ont i hjärtat?
Hjärtat argumenterar inte. Det är det hjärnan som gör. Och om det var något jag hade lärt mig om livet så var det att hjärtat var allt, hjärnan ingenting.
Det var därför allt i livet alltid gjorde så satans ont.

Att ligga sömnlös på ett torp i tomma intet är inte heller så jävla roligt. Men bättre än förra året då jag blev så rädd att hjärtat höll på att hoppa ur kroppen på mig för att det lät som om någon var på väg in. Denna natt tänkte jag mest: Hur sannolikt är det på en skala att någon hittar just dig här och mördar just dig? Tja…

Problemet med människorna var att de var för känslostyrda. Nästan alla jag kände eller stötte ihop med på något sätt var för känslostyrda. Något hade hänt med dem en gång, och de kom inte över det.

Som Knausgårds förhållande till sin far. Som jag förstår helt och hållet. Hans rädsla är min, hans skräck för människor. Det eviga barnets eviga rädsla.

Om du var en jävla sängvätare, en mesig liten skit, om din mamma söp eller om din pappa tog livet av sig, om dina föräldrar bara struntade i dig, är du ju för fan inte de, du är din egen människa och du har din egen tid, som är nu, så varför ska du låta det som har varit prägla den? Varför ska föräldrarnas roll väga så tungt i ett liv? Varför blev vi inte bara klara med saker och ting?

Det är mycket orättvist eftersom inte alla barn växer upp i ständig fruktan för en förälder (eller båda, om de har massiv otur). Mycket, mycket orättvist. Som allting annat.

När jag var fjorton och intagen på barnpsyk var det två sjuåriga pojkar på samma avdelning. En av dem var sängvätare. Den andre var rödhårig och fräknig över hela kroppen och mobbad för just detta.

Den rödhårige var min favorit, han pratade med mig som om jag var helt normal. Han undrade varför jag som tjuren Ferdinand (fast djupt olycklig) bara satt under min korkek och inte umgicks med de andra tjurarna. Han hade lagt märke till det. Så han kom in till mig istället. Det var det ingen annan som gjorde. Jag har ofta undrat vad det blev av den lilla underbara typen. Det är kanske på grund av honom som jag har en förkärlek för rödhåriga män med fräknar.

Mitt kära torp

De senaste åren har jag bott på torpet varje sommar. Dock skrämdes jag rejält förra året så jag har lite ångest för att jag ska få ångest och inte våga sova där. Jag har utvecklat en viss förmåga att skrämma upp mig själv. (Frågan är om jag när jag blir gammal ska bli lika mörkrädd som jag var när jag var liten.) Det hjälps inte att det är nära till närmsta granne, de är alldeles för långt ifrån. Torpet är sista anhalten och det finns inget ljus annat än en liten lampa vid ytterdörren och en liten lampa på baksidan. Därför vill jag helst bo där i början av sommaren. Inte slutet.

Om man hade ett skjutvapen? Men nu har man inget skjutvapen. Det har varit inbrott i ladan! Ibland tänker jag att man skulle ha ett direktlarm till Britt, näst närmsta grannen, så att hon kunde komma rusande som en tjur i mörkret.

Vi saknar dig som katten, katten!

5

/Matten och flatten

Så här glad blev Vanna när hon kom till Ekeberg

Jag var inte riktigt lika glad. Förra året var vi där i två veckor, nu blev det bara några dagar. Jag släpade sten till Soyas grav.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ännu mer sten. Ingen rävjävel skulle få ta henne.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Ett omoget äpple är också ett äpple” – enligt Vanna. De var små och stenhårda. Men hon kände lukten. Eller mindes att hon plockat dem förra året. När vi var tre och inte två.