Fredrik och åskan

I min barndom fanns det en gubbe som hette Fredrik. Han kände farmor och farfar och mormor och morfar. På somrarna kom han och hans två ogifta systrar, som han delade lägenhet med i Göteborg, hem till byn. Systrarna brukade ta tåget, själv tog han cykeln.

Fredrik hade två egenheter: den ena var att han var väldigt åskrädd, den andra var att han var väldigt religiös – även i jämförelse med den religiösa omgivningen. Hell, mormor och morfars religiositet gick inte av för hackor! Farmor och farfars var det klenare beställt med, de gick bara i kyrkan på julottan.

Han var en jävel på att memorera predikningarna och betade av flera kyrkor varje söndag. Om prästen drog samma predikan som han gjort för tre år sen var det ingen annan än Fredrik som begrep det, han kunde dem utantill.

En gång satt han i köket hos mormor och vi stod i hallen och tecknade ljudlöst att ”vi går nu”. Vi visste att om Fredrik fick syn på oss skulle det dröja innan vi kom därifrån. Han var snäll och oförarglig men lite långrandig. (När jag tänker efter minns jag att han alltid skulle utröna vem man var utseendemässigt mest lik, sin far eller sin mor.)

Fredrik var så rädd för åskan att han skakade. Han kunde komma hem till farmor och farfar och sitta i trappan och bokstavligen skaka av skräck.

Det hände att han placerade sig i prästens bil. Man ska vara säker i en bil och prästens bil borde vara ännu säkrare.

Ja, han var som ett stort barn.

Häromdagen slog blixten ner i min kusins björk på tomten. Alla kontakter i huset exploderade och brandkåren kom. Min kusin började skaka och hon skakade i timmar, precis som Fredrik.

Blixten grävde ett hål vid roten av björken, som fällde sin bark i meterstora flagor.

På något sätt synes mig Fredriks åskrädsla betydligt naturligare än dess motsats – folk som tycker att det är trevligt med åska, som njuter när det blixtrar riktigt ordentligt. Jag har aldrig gillat det, jag har tvärtom alltid hatat det och har ett vagt minne av att jag en gång också satte mig i bilen, dock inte prästens. Bara pappas.

Man ska vara rädd för åska, det är farligt. Min kusin kunde ha dött. Det läskiga var att det inte ens var på landet. Det var i stan. Gamla stan.

Dag 9

6/8: Skogen

DSC_0002

Jag hälsar först på min farbror och sedan min (döda) farfar som bodde på torpet Skogen i det som nu är naturreservatet Skogen mellan 1924 (alt. 1925) och 1929. ”De kallade mig John på Skogen”, sa farfar en gång. Fast han sa det dialektalt.

DSC_0030

Av Skogen-torpet återstår bara grunden och resterna av spisen/skorstenen. Jordkällaren var förbunden med köket.

DSC_0010

Ladugården.

DSC_0054

Jag var på Skogen senast 2012. Innan dess gick jag här ibland med Inka och tänkte göra detsamma med Vanna, men vi hindrades nästan omedelbart av vatten och träd som blockerade framkomligheten. Underligt, man trodde att det skulle bli bättre när det blev reservat och inte sämre? Det var inga problem att gå där förut.

Överhuvudtaget hade det blivit väldigt mycket snårigare på bara två år.

Farfar var född 1901. Farmor träffade han när han gick genom skogen. Han brukade valla korna. Hon bodde några kilometer bort. De förlovade sig i slutet av 20-talet och var något för den tiden så ovanligt som sambor innan de gifte sig och skaffade hus och barn.Jag älskade min farfar mycket.

När Ellinor frågade mig hur min farfar var kunde jag bara svara att han var underbar. Precis som hennes egen (alltså min far).

En nyårsdag kom pappa ut från rummet där han talat med sjukhuset och meddelade: ”Farfar har lämnat oss.” Sen gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka i köket.

Ena sekunden lever du – i nästa är du död. Det mänskliga förnuftet kan begripa mycket men inte det. Det krävs religion för att fylla det tomrummet och den avgrund av ångest som det väcker. För oss som inte är religiösa finns ingen tröst. Ingen utom den att de döda är bortom allt ont. Farfar har inte lidit sen 1988!

DSC_0072

Istället för att besöka kyrkogården åker jag raka vägen hem.

Oscar Sjölin och vänskapens band

Farmor hade en brevvän i Kanada som hette Oscar Sjölin (med eller utan prickar).

De kom från samma ställe. Men farmor flyttade bara några kilometer. Om man får tro min bror skickade Oscar en tårtbit till henne när han och hans fru firade 50-årig bröllopsdag 1974. En tårtbit på posten, så att farmor också skulle få vara med och fira. (Fråga mig inte om detaljerna. Kan man frysa in semlor kan man väl skicka tårtbitar.)

Blev inte farfar svartsjuk? undrade jag. Oscar bodde ju på andra sidan Atlanten, sa min bror. Svartsjukan känner inga geografiska gränser, sa jag.

Var det inte underligt med vänskap över könsgränserna?

”Det är som du och han juristen i Stockholm.” Jaha. Men jag tänkte att det kanske var annorlunda i deras generation. Det var det väl inte då.

”Karl Oscar Sjolin was born in Brooklyn, New York, U.S.A., in 1897 of Swedish parents. He left New York and went to Sweden in May of 1902, remained there until 1915, then returned to the U.S. at the age of nineteen.”

Farmor var född 1907 (dog 2005) och mindes honom från barndomen. Jag tror att farmor var en bra brevskriverska, hon var duktig på att uttrycka sig.

”After years of farming, the first holidy Mr. Sjolin took was a five-week visit to Sweden in 1965. He had not been back for fifty years.”

Då träffade han farmor!

”Mr. Sjolin made a second trip to Sweden in 1969.”

Då träffade han också farmor!

Slutligen frågar jag min bror hur det gick med svenskan efter alla dessa år. Åh, det gick alldeles utmärkt – enligt rapport i dåvarande Hallands Nyheter.

farfarst

Farfar med sitt äldsta barnbarn på Björkekullen (sent 60-tal eller tidigt 70-tal). Foto: Iréne

P.S. De gamla uttalade Kanada med betoning på andra stavelsen. Som i Kal å Ada!

Klockan klämtar för mig

Jag har fått farmor och farfars gamla klocka.

DSC_0014

Enligt uppgift ska den vara från ca 1900, men min bror tror inte på det. I så fall skulle farmor och farfar ha köpt den begagnad. Han tycker inte att den ser ut att vara så gammal. Hur som helst är den gjord i Tyskland av ett företag som verkade mellan 1850 och 1935. Jag var tveksam först till om jag ville ha den – vi håller på att dela upp ägodelarna nu när min mor flyttar från huset – men när jag insåg att man kunde ta bort örnen föll jag till föga. Det var lite Hitlervarning på den, kände jag.

Vingarna var förstörda. Fast visste man inte om det förstod man det inte. Lika lite som man förstår att det har suttit två likadana knoppar därnere som däruppe.

örn2

Att vi har uppgifter om den beror på att pappa för några år sen läste om den i en veckotidning och klistrade fast urklippet på baksidan.

Nu hänger den i mitt sovrum och pendeln slår försynt fram och tillbaka. Det är inget dingdongande vid varje jämn timme. Man måste ställa in urverket på ett sätt som vi inte behärskar och lika bra det kanske. Jag vet inte hur högt det hade låtit.

Igår fick jag upp det nya CD-stället på väggen i vardagsrummet också.

DSC_0035

”Den hundrade dagen ihjälslagen”

När ens far dör och ens barndomshem ska säljas måste man gå igenom saker. Barndomssaker. Ens egna och ens fars.

Min mor som är funktionshindrad efter fallet anser att jag måste komma hem igen nästa helg. Även min bror måste komma hem snart igen.

Någon måste liksom hjälpa till att duscha henne. Och städa. Och…

När varken min bror eller jag reagerade med spontan entusiasm och utropade Ja, vi kommer, vi kommer! Så gärna, så gärna! muttrade Mutter:

– En mor kan ta hand om tolv barn men tolv barn kan inte ta hand om en mor.

Jag antar att siffran tolv var noga utvald eftersom de en gång var tolv syskon. Ja, en gång för riktigt länge sen var de t.o.m. tretton. Innan difterin tog 9-åringen. 😦

Nåja.

IMG_0081

Jag hade sportlov.

Magdalena pasar
mig det är
rolikt när hon
är hos oss
hon kommer med
bussen

[teckning på buss]

I ett barndomshem finns även ens far- och morföräldrars handlingar. Här är farfars inskrivningsbok vad gäller värnplikten.

IMG_0085

Yrke eller sysselsättning: dräng

Det var innan han blev linjearbetare och anställd vid Yngeredsfors. Och innan han bytte efternamn, vilket han inte gjorde av snobbiga utan av praktiska skäl.

John Johansson var ett vanligt namn och folket på bygden hade ett eget namn på honom, han kallades aldrig för Johansson, det gjorde inte barnen heller, så till slut gick min far till prästen i byn och frågade om de fick byta. Prästen skrev ett vördsamt brev till högre instans och så var den saken klar. John hette aldrig Johansson mer!

Och här är pappas betyg från F 14:

IMG_0089

Han var lokaliserad till Blekinge (Kallinge) och det var tydligen ett bittert öde.

Kammen där han räknade ner dagarna lade jag beslag på. Det står hans namn på den och man kan hänga den på väggen: Givakt, manöver – snart är helvetet över

Han brukade berätta om det plågsamma uppvaknandet; varenda jävla morgon i ett år väcktes de av att en dåtida grammofonstjärna vid namn Åke Wassing sjöng Se nu tittar lilla solen in igen! Den tittar in i hjärtekammaren! Det var en elak låt.

IMG_0091

Jag tog det mesta som hade med min far att göra, min bror tog det mesta som hade med farmor och farfar att göra: Amerikabreven etc.

När det gällde egna saker slängde jag nästan allt. – Jag är tyvärr inte nostalgisk, sa jag till min bror. – Det är väl en fördel, sa han. Jag vet inte… jag vet bara att jag inte orkar ha hundrafemtioelva teckningar jag själv har gjort och hundrafemtioelva klädesplagg jag själv har burit. Vad ska jag med dem till?

Det hindrade inte att jag blev rörd av breven som min lågstadiefröken skrev till föräldrarna inför varje sommarlov. Alla barnens utvecklingskurvor pekade uppåt! Alla var understruket. (Ungefär som jag blev rörd av att hon för några år sen på en pensionärsresa gick fram till mina föräldrar och frågade om de var ”Marias föräldrar”. Hur kunde hon komma ihåg det? Vad jag hette? Vem jag var? Hur orkar de hålla reda på alla som passerar revy i deras långa lärarliv?)

K.G. Hammar

I serien Min sanning intervjuades f.d. ärkebiskop KG Hammar – en helt underbar människa. KG var prästbarn på landet och det fick mig att tänka på prästbarnen på landet där mina föräldrar kommer ifrån. Prästen där var nog KG Hammars totala motsats – väldigt konservativ och i det närmaste bokstavstrogen. Han klappade mig på huvudet när morfar dött. (Jag var sju år och sorgen låg som en tung filt över släkten.) Mormor och morfar var djupt religiösa och släpade alla sina barn – mormor födde tretton – till kyrkan varje söndag. På vägen genom byn passerade de farmor och farfars hus. De var inte ett dugg religiösa men farfar anpassade sig och helgade vilodagen; han arbetade inte i trädgården när de gick förbi.

Prästen bodde i prästgården som låg precis intill kyrkan, tvärs över vägen, och hade tvillingar av vardera könet. De var kompisar med några av mina kusiner. (Hela byn var full av kusiner.) Jag minns respektlösheten som tvillingdottern hade mot sin far, hon liksom betraktade honom som vem som helst, hängde och klängde på honom – trots att han hade prästrock! Han log milt överseende åt henne. I mitt minne var han alltid prästklädd.

I morfars begravningsannons var följande vers införd. (Jag trodde som barn att ”han” var morfar… som gav mormor av sin rikedom.) Det är fortfarande en av de vackraste psalmverser jag vet:

Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna ———

Nåväl, även en hedning måste älska KG Hammar. Eller kanske i synnerhet en sådan.

 ”Hammar företräder en liberalteologisk linje inom Svenska kyrkan och hans tid som ärkebiskop utmärktes av både detta och hans samhällsengagemang. Han kämpade bland annat för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, human kriminalvård, tolerans mot människor av annan religiös tro och för homosexuellas rättigheter.”

Här intervjuar han Göran Rosenberg vars bok jag just läst. Jag grät mig igenom de sista sidorna. Detta oblida öde!

”Vi fattar, men ­fattar inte.”

Idag dog någon som skulle ha fyllt 25 i januari. Döden är så jävla omänsklig.

Jag läser att Lars-Gunnar Björklund var svårt sjuk och visste att han skulle­ dö. Det är som om det skulle vara särskilt svårt för honom att möta döden då. Men jag vet inte, vi är ju alla döende. Det här är ju en insikt vi lever med varje dag. – Alex Schulman

Ja, men det måste ändå vara en avgrundsskillnad mellan att veta i största allmänhet att man ska dö (som man vet att solen går upp och ner eller att HBK är tillbaka i Allsvenskan) och att veta att ens dagar är räknade för att en sjukdom håller på att karva livet ur en. ”Man kanske får ett halvår till” som pappa sa när vi hälsade på honom på sjukhuset första gången. Mina tårar rann oavbrutet, precis som Ellinors skulle göra när hon hälsade på honom första gången.

Även Göran Stangertz visste att han skulle dö. Han försonades med vetskapen.

Min kusin Pernilla är kåsör i Hallands Nyheter och skrev om Fars dag – inte bara om sin far utan om min far:

Jag tänker på att jag nyss stått på ICA med ett gravljus i handen. För plötsligt finns det en ny grav att tända ett ljus vid i min närhet. Jag tänker på hur jag stod där mitt i lördagshandlingen med tårarna som bränner till och en helt annan visshet om att livet har både en början och ett slut. Ett slut som är lika verkligt som ljuset jag håller i handen.

Det var också Pernilla som skickade ett vackert kort till oss – hon går på fotoskola – när han blivit sjuk. Åh, Pernilla… Kommer du ihåg när vi satt i farmors kök?

Barnen satt alltid i köket och den enda som brydde sig om oss var farfar, de vuxna umgicks med de vuxna, men farfar var så barnsligt förtjust i barn att han inte kunde låta bli att sticka in huvudet till oss. Jag älskade farfar, jag älskade min far och jag tyckte mycket om mina farbröder.

En gång skulle Rune, min ena farbror, och Vera, hans dåvarande fru, vara barnvakt åt mig och min bror. Vi var hemma hos dem. Jag har för mig att det var Melodifestivalen på TV, men jag minns inte så noga. Jag minns bara att jag skrattade hela kvällen. För att Rune var så vansinnigt rolig. Han var (lika underbar) som pappa.

Jag har alltid haft ett dubbelt arv: ett ljust och ett mörkt. Och det mörka har alltid dominerat. Kvävt det ljusa.