Fredrik och åskan

I min barndom fanns det en gubbe som hette Fredrik. Han kände farmor och farfar och mormor och morfar. På somrarna kom han och hans två ogifta systrar, som han delade lägenhet med i Göteborg, hem till byn. Systrarna brukade ta tåget, själv tog han cykeln.

Fredrik hade två egenheter: den ena var att han var väldigt åskrädd, den andra var att han var väldigt religiös – även i jämförelse med den religiösa omgivningen. Hell, mormor och morfars religiositet gick inte av för hackor! Farmor och farfars var det klenare beställt med, de gick bara i kyrkan på julottan.

Han var en jävel på att memorera predikningarna och betade av flera kyrkor varje söndag. Om prästen drog samma predikan som han gjort för tre år sen var det ingen annan än Fredrik som begrep det, han kunde dem utantill.

En gång satt han i köket hos mormor och vi stod i hallen och tecknade ljudlöst att ”vi går nu”. Vi visste att om Fredrik fick syn på oss skulle det dröja innan vi kom därifrån. Han var snäll och oförarglig men lite långrandig. (När jag tänker efter minns jag att han alltid skulle utröna vem man var utseendemässigt mest lik, sin far eller sin mor.)

Fredrik var så rädd för åskan att han skakade. Han kunde komma hem till farmor och farfar och sitta i trappan och bokstavligen skaka av skräck.

Det hände att han placerade sig i prästens bil. Man ska vara säker i en bil och prästens bil borde vara ännu säkrare.

Ja, han var som ett stort barn.

Häromdagen slog blixten ner i min kusins björk på tomten. Alla kontakter i huset exploderade och brandkåren kom. Min kusin började skaka och hon skakade i timmar, precis som Fredrik.

Blixten grävde ett hål vid roten av björken, som fällde sin bark i meterstora flagor.

På något sätt synes mig Fredriks åskrädsla betydligt naturligare än dess motsats – folk som tycker att det är trevligt med åska, som njuter när det blixtrar riktigt ordentligt. Jag har aldrig gillat det, jag har tvärtom alltid hatat det och har ett vagt minne av att jag en gång också satte mig i bilen, dock inte prästens. Bara pappas.

Man ska vara rädd för åska, det är farligt. Min kusin kunde ha dött. Det läskiga var att det inte ens var på landet. Det var i stan. Gamla stan.

Oscar Sjölin och vänskapens band

Farmor hade en brevvän i Kanada som hette Oscar Sjölin (med eller utan prickar).

De kom från samma ställe. Men farmor flyttade bara några kilometer. Om man får tro min bror skickade Oscar en tårtbit till henne när han och hans fru firade 50-årig bröllopsdag 1974. En tårtbit på posten, så att farmor också skulle få vara med och fira. (Fråga mig inte om detaljerna. Kan man frysa in semlor kan man väl skicka tårtbitar.)

Blev inte farfar svartsjuk? undrade jag. Oscar bodde ju på andra sidan Atlanten, sa min bror. Svartsjukan känner inga geografiska gränser, sa jag.

Var det inte underligt med vänskap över könsgränserna?

”Det är som du och han juristen i Stockholm.” Jaha. Men jag tänkte att det kanske var annorlunda i deras generation. Det var det väl inte då.

”Karl Oscar Sjolin was born in Brooklyn, New York, U.S.A., in 1897 of Swedish parents. He left New York and went to Sweden in May of 1902, remained there until 1915, then returned to the U.S. at the age of nineteen.”

Farmor var född 1907 (dog 2005) och mindes honom från barndomen. Jag tror att farmor var en bra brevskriverska, hon var duktig på att uttrycka sig.

”After years of farming, the first holidy Mr. Sjolin took was a five-week visit to Sweden in 1965. He had not been back for fifty years.”

Då träffade han farmor!

”Mr. Sjolin made a second trip to Sweden in 1969.”

Då träffade han också farmor!

Slutligen frågar jag min bror hur det gick med svenskan efter alla dessa år. Åh, det gick alldeles utmärkt – enligt rapport i dåvarande Hallands Nyheter.

farfarst

Farfar med sitt äldsta barnbarn på Björkekullen (sent 60-tal eller tidigt 70-tal). Foto: Iréne

P.S. De gamla uttalade Kanada med betoning på andra stavelsen. Som i Kal å Ada!

Klockan klämtar för mig

Jag har fått farmor och farfars gamla klocka.

DSC_0014

Enligt uppgift ska den vara från ca 1900, men min bror tror inte på det. I så fall skulle farmor och farfar ha köpt den begagnad. Han tycker inte att den ser ut att vara så gammal. Hur som helst är den gjord i Tyskland av ett företag som verkade mellan 1850 och 1935. Jag var tveksam först till om jag ville ha den – vi håller på att dela upp ägodelarna nu när min mor flyttar från huset – men när jag insåg att man kunde ta bort örnen föll jag till föga. Det var lite Hitlervarning på den, kände jag.

Vingarna var förstörda. Fast visste man inte om det förstod man det inte. Lika lite som man förstår att det har suttit två likadana knoppar därnere som däruppe.

örn2

Att vi har uppgifter om den beror på att pappa för några år sen läste om den i en veckotidning och klistrade fast urklippet på baksidan.

Nu hänger den i mitt sovrum och pendeln slår försynt fram och tillbaka. Det är inget dingdongande vid varje jämn timme. Man måste ställa in urverket på ett sätt som vi inte behärskar och lika bra det kanske. Jag vet inte hur högt det hade låtit.

Igår fick jag upp det nya CD-stället på väggen i vardagsrummet också.

DSC_0035

K.G. Hammar

I serien Min sanning intervjuades f.d. ärkebiskop KG Hammar – en helt underbar människa. KG var prästbarn på landet och det fick mig att tänka på prästbarnen på landet där mina föräldrar kommer ifrån. Prästen där var nog KG Hammars totala motsats – väldigt konservativ och i det närmaste bokstavstrogen. Han klappade mig på huvudet när morfar dött. (Jag var sju år och sorgen låg som en tung filt över släkten.) Mormor och morfar var djupt religiösa och släpade alla sina barn – mormor födde tretton – till kyrkan varje söndag. På vägen genom byn passerade de farmor och farfars hus. De var inte ett dugg religiösa men farfar anpassade sig och helgade vilodagen; han arbetade inte i trädgården när de gick förbi.

Prästen bodde i prästgården som låg precis intill kyrkan, tvärs över vägen, och hade tvillingar av vardera könet. De var kompisar med några av mina kusiner. (Hela byn var full av kusiner.) Jag minns respektlösheten som tvillingdottern hade mot sin far, hon liksom betraktade honom som vem som helst, hängde och klängde på honom – trots att han hade prästrock! Han log milt överseende åt henne. I mitt minne var han alltid prästklädd.

I morfars begravningsannons var följande vers införd. (Jag trodde som barn att ”han” var morfar… som gav mormor av sin rikedom.) Det är fortfarande en av de vackraste psalmverser jag vet:

Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna ———

Nåväl, även en hedning måste älska KG Hammar. Eller kanske i synnerhet en sådan.

 ”Hammar företräder en liberalteologisk linje inom Svenska kyrkan och hans tid som ärkebiskop utmärktes av både detta och hans samhällsengagemang. Han kämpade bland annat för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, human kriminalvård, tolerans mot människor av annan religiös tro och för homosexuellas rättigheter.”

Här intervjuar han Göran Rosenberg vars bok jag just läst. Jag grät mig igenom de sista sidorna. Detta oblida öde!

Jag och min mor

På måndagen var vi på lägenhetsvisning, min mor och jag. I alla dessa år gick vi omkring och trodde, ja, förutsatte, att dom skulle sälja huset, att dom skulle flytta in i en lägenhet. Att vi skulle hjälpa dom att flytta. Istället är det min mor och bara min mor som ska sälja hus och köpa lägenhet och säger till andra lägenhetsspekulanter: ”Min man dog hastigt i somras.” De är två, hon är en. Och jag förstår det inte. Ska min mamma bo ensam här? Jag vill inte ha en mamma, jag vill ha en mamma och en pappa. Jag har kvar Föräldrarna i telefonboken på mobilen, det är ju deras hus och förblir deras hus. När hon flyttat kommer jag att byta till Mamma.

En av lägenheterna hade vidunderlig utsikt över Gamla stan åt ena hållet och Ätran åt andra.

Och vi går igenom ägodelar, saker som min bror och jag kan ta, som hon inte har plats eller lust att ta med sig. Jag får pappas trälampett som han gjorde i slöjden när han var elva, tolv eller tretton år. Den är väldigt fin. Man kan inte tro att det är ett barn som gjort den.

Sen får jag Lars Johans skrivbord, om jag vill ha det, annars ställer vi det på torpet. Lars Johan var min farmors morfar men fungerade i praktiken som hennes far, då hennes egen mor blev sinnessjuk efter farmors födelse och tillbringade resten av livet på institution. Farmor växte upp hos Lars Johan och Tilda (Matilda) i Välasjö. När han fyllde 70 fick han detta skrivbord. Det var 1929. Att fylla 70 var en stor sak då, som att fylla 90 idag skulle jag tro. Lars Johan dog när han var 79. Farmor kunde nog inte ha haft bättre ”föräldrar”, de var väldigt snälla båda två.

Hallå, hallå

Den stora fasan är att man ska bli liggande på ett äldreboende och ropa Hallå, hallå! ut i tomma intet. Som Hilja. ”Med sina 96 år är hon äldst på demensavdelningen.”

Jag försöker se det som en tröst att min far aldrig blev dement, han blev ju aldrig gammal. Farfar gled långsamt in i demensen efter 83 års ålder eller nåt sånt. Farmor gled in i demensen efter farfars död (några år senare). Hon blev 97, skulle fylla 98.

Farmor hade en konstgjord katt på hemmet. Hon tyckte mycket om katter och inte alls om hundar. (Var jag fick mitt hundintresse ifrån har aldrig blivit klarlagt, jag är omgiven av folk som inte har någon som helst känsla för hund.)

”Hon gör inte så mycket, ändå gör hon massvis”, säger hundförare Sigrid om terapihund Allis. Det är bara att hoppas att dessa rörande projekt med hundar inom vården – även missbruksvården och kriminalvården – får fortsätta.

Norrvikens trädgårdar

Jo, jag var ju nere och hälsade på pappas kusin som jag träffade efter begravningen. Hon hämtade upp mig på stationen i Båstad för vidare transport till Norrviken. Hennes far chefade över trädgårdarna i 22 år och själv jobbade hon som där som guide några somrar när hon var ung.  På den tiden hade Norrviken betydligt fler anställda än idag.

Jag blev lite rörd av att se svartvita fotografier från Norrviken. Bl.a. när kungaparet (Gustaf VI Adolf och Louise) var på besök. Oscar hade ofta fluga, men då hade han slips. En annan gång fotograferades han med de båda döttrarna – som hade långa flätor och identiska klänningar – när de skulle uppmärksamma den tiotusende besökanden eller nåt sånt. Står man på ett visst ställe på Norrviken kan man skymta deras hus som inte låg så långt ifrån. Stigen som gick från huset har vuxit igen.

Det är lite svårt att tänka sig att han var farmors bror, och att jag hade kunnat träffa honom om han fått leva och bli gammal. Nu dog han innan han skulle gå i pension.

Pappa brukar berätta om kortet som Oscar tog på min farbror när han var liten, han ville inte bli fotograferad, men Oscar, som nog var ganska förtjust i att fotografera, och nog hade en ganska dyr kamera, gav inte upp. Till slut fick han ett kort på ungen i ett hörn och skrev på baksidan: ”Den lille gynnaren fasttagen.”

Jag ser att jag skrev brukar. Pappa brukar inte, han brukade. ”Men du lever i mitt hjärta” som Ola Magnell sjunger. Du levde och du lever.