The flatcoat’s fatal flaw

”Sadly, the flatcoat has one serious drawback: cancer. Whenever I meet anyone working flatcoats, I ask them whether they have lost dogs to cancer and invariably the answer is yes. A long-running Cambridge University study found that half of all flatcoats will have contracted cancer by the age of eight, with many dying from the disease.” (Min fetstil)

Jag läser detta efter att jag läst att en flatuppfödare slutar föda upp hundar sen en av hennes valpköpare förlorat sin fem månader gamla valp i cancer. ”…jag blir så in i helvete ledsen.” Hon har fött upp flattar i 25 år. ”…jag vill inte orsaka sådan smärta igen hos någon. Med drygt trettio kullar så är det inte första gången men det blir inte lättare, bara svårare.” Det kan vara dags att göra som den engelske artikelförfattaren föreslår:

”The future for the breed may well lie in an outcross to a labrador, bringing in fresh blood and the chance to eradicate the cancer genes prevalent in most lines. No doubt enthusiasts will greet such a suggestion with horror but which is more important, health or breed purity?”

Valet borde vara enkelt.

Golden vs flatcoated retriever

Här är Elsas perfekta snurr som Johanna alltså inte lagt ner någon större energi på att träna in, den faller sig mer eller mindre naturlig. Elsa behärskar alla ingångar utan problem, höger och vänster och även bakom (det svåraste av allt, gå och sätta sig bakom föraren när hunden befinner sig framför densamma). Vi talar om ingångar med handtecken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är Vannas pinsamma sväng där jag måste använda stora och yviga gester och öppen handflata/handtarget för att hon ska förstå vad hon ska göra. Jag får inte till det och jag har säkert tränat hundra gånger mer. Jag har (tidigare) kört pallen och allt möjligt. Har vi tur blir det godkänt. Inte vackert, men godkänt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

150406

Vi ska inte lydnadstävla, vi ska jobba med barn. För att kunna jobba med barn måste hundarna vara dirigerbara.

Stackars Vanna

De ringde halv ett istället för tre. Vanna hade piggnat till och tyckte inte om att vara i buren så det var bra om jag kom och hämtade henne så fort som möjligt.

Veterinären berättade att hon gått genom leden (jämförde med handleden) och inte genom benet, vilket skulle vara skonsammare. Enda nackdelen var att det kunde bli något trubbel med ledvätskan, men det hade hon personligen aldrig varit med om. (Fattas bara att vi drabbas av det.)

Provsvaret brukar ta en vecka. Skötselråden är allmänna. Jag skulle inte tvätta såret alls om det såg bra ut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag försökte fråga kvinnan bakom disken hur korta koppelpromenaderna skulle vara. Hon verkade tycka att jag skulle utgå från hundens normala motion, om hunden brukade få mycket motion kunde man gå lite längre sträckor. Det lät helt absurt i mina öron. Det enda jag har förstått är att hon inte ska vara lös men om jag ska ta fem-, tio-, femton-, tjugo- eller trettiominuterspromenader begriper jag inte.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Just nu ligger hon utan tratt eftersom hon har bandage och jag är i rummet. Visar hon intresse för bandaget åker tratten på.

Jag har inte tänkt ha tratt när vi går koppelpromenader ute. Det enda man får tänka på då är att inte sätta sig ner. Lägger hon sig och vilar kan hon börja slicka.

Och så får vi hoppas på sol i fjorton dagar. Regnar det skulle jag skydda det, men hon gick inte närmare in på hur. Hon trodde inte det skulle bli regn!

Tror gör man i kyrkan.

Vanna gnäller lite. Jag frågade om hon kommer att ha ont trots Rimadyl, förmodligen inte, om det inte var nervsmärta – då hjälper inte Rimadyl. (Då hjälper inte ens morfin, det lärde jag mig när min far var sjuk.) Bandaget ska sitta på ett dygn. Därefter ska såret luftas. Hon stapplar fram, antagligen för att hon både är narkospåverkad och har svårt att gå med ett så kraftigt lindat bandage. Hon har kissat på sig två gånger.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Joho, det var cancer

Troligen. Hon ringde vid en felaktig tidpunkt, hon skulle ha ringt vid tre men ringde redan vid halv elva. Det är inga goda nyheter då.

Vanna ligger sövd och de har öppnat och kollat och klon är hel. Med tanke på rasen – ”det är ju en flatte” – är hennes förslag att operera bort sporren i sin helhet (kallas även amputation) och skicka för analys. Det kan vara malignt melanom eller tumör i själva klon (klofästet?).

Istället för 5 000 blir det 15 000. Tackom och lovom för försäkring!

Min bedömning av den tidigare veterinären kvarstår; att hon hade problem att diagnostisera kan jag köpa – det har jag köpt hela tiden – men inte hennes veliga hanterande. Och inte hennes sätt att bemöta mig.

Att hon heller aldrig antydde tumör gjorde att jag gick och tänkte: Det skulle hon väl ändå ha gjort om hon hade misstänkt det? Men man vet aldrig. Nu fick jag misstänka själv och jag misstänkte rätt. Pessimist som jag är. Pessimister är realister.

Åh Gud så gulligt

flat

Flatten är en framgångsrik rapporthund. SERPCh SESPCh SELCh SEDRAGCh Conover’s Believe in Me, även kallad Musse, tog brons på NM (ovan) och guld på SM 2014! Han är inte den enda flat som vunnit SM i just rapport. År 2007 och 2009 vann Hinnareds Bonnie. Flatcoat = retrievrarnas turbo! 🙂 Jag tolkar de underliga bokstavskombinationerna som att han är champion i rapport, spår, lydnad och drag, men vad vet jag. Det saknas en SM-titel i apport! 😉 (Ta mig fan, har han inte 1:a pris NKL jaktprov B)

”Vi är sååååå otroligt stolta över vår lilla kämpe, ställer upp för oss i alla lägen, är det inte i rapportskogen så är det i spåret, jaktskogen, skidspåret i lina eller med en tung pulka efter, på lydnadsplanen men framför allt är Musse världens bästa familjemedlem med otroligt varmt hjärta ♡Hela familjen älskar dig så mycket…”

Musse har blivit parad med Fia som väntar valpar i februari (Aktuell kull).