Du milde

IMG_0700

Jag beställde Lydnadsträning i teori och praktik på biblioteket. Det är utan tvekan den tjockaste hundbok jag någonsin hållit i min hand. Det förvånar mig egentligen inte med tanke på författarna, de är fanatiker. Jag får ständigt mail från Canis om hur jag ska träna hunden att göra ditten och datten. (Nu ska vi lära hunden att gå runt sin egen baktass. Vi delar in momentet i femton delar.) Tidningen Canis som trillar ner i brevlådan bekräftar att Canis är en institution för de verkliga hundnördarna, som inte jag tillhör. Jag måste avsluta den prenumerationen. Men boken verkar spännande.

IMG_0703

Annonser

Titta vad jag hittade!

En spårbok från 1996!

En spårbok från 1996!

Jag har femtioelva hundböcker och en kattbok

Jag har femtioelva hundböcker och en kattbok

Sen funderade jag på om jag skulle slänga mina gamla Hundsport när jag hittade en intressant artikel från 2001 om Clomicalm mot skotträdsla, jag kommer ihåg den, hon som skrev den var psykiater med stor erfarenhet av sådana preparat. Därefter, när jag bläddrade i nästa tidning, hittade jag en artikel av mig själv – då rodnade jag och slog igen hela skiten direkt. Det får vara någon måtta på vad man utsätter sig för.

Så vackert att ögonen tåras

DSCN2092

På nyårsdagen fyller min brorsdotter fjorton och jag frågade min bror om hon hade någon bok om hundraser, hon gillar hundar och vill ha en egen hund. Han sa att om hon hade det var det en föråldrad pocketvariant så jag köpte Bonniers stora bok om hundar, en av de böcker jag själv dreglade över när jag hundlös – mest för bildernas skull.

Boken är engelsk och dåligt anpassad till svenska förhållanden, men what the heck. Vi får bl.a. se en kuperad boxer med den upplysande svansinformationen: ”Förr vanligen kuperad till 5 cm längd.”

Dessvärre är min brorsdotters favoritras fransk bulldogg. Dessvärre av två skäl: 1) den är i mina ögon osunt konstruerad 2) den finns bara som en liten bild (inte med eget uppslag) i boken. Detta öde är också flattens – endast golden och labrador och tollare (det är nytt, tollaren fanns inte i min upplaga från 1995) har förärats ett tillräckligt stort intresse för att spela en huvudroll. Jag förstår inte riktigt varför. Är inte flatcoat stor i Storbritannien?

Nåväl.

Böckerna var så billiga att jag efter viss tvekan köpte en till mig själv också: Fågelhundar av Sten Christoffersson. (69 kr!) Där får man en redogörelse för både tvångs- och spontanmetoden, den förra mest förekommande vad gäller stående fågelhundar, som ju inte är apporteringsspecialister. Sten har inte sin fulla sympati hos denna metod. Han har mer och mer kommit att bli en anhängare av spontanmetoden för samtliga fågelhundar. Det hindrar honom inte från att i detalj redovisa hur man ska plåga sin hund om man är på det humöret. Men man ska inte try-a det at home om minsta osäkerhet råder rörande det korrekta utförandet.

Lägg en halslänk runt hundens hals. Det är mycket viktigt att den hamnar ovanför struphuvudet! Ställ dig grensle över hunden med ett par, tre fingrar innanför den tätt sittande halslänken och kommendera Apport samtidigt som du försiktigt pressar apporten mot hundens framtänder och vrider åt halslänken med ett bestämt grepp. Gör du detta riktigt, kommer hunden att gapa. För direkt in apporten på plats i hundens mun och släpp efter på halslänken i exakt samma ögonblick.

Jag tycker att det påminner om ett besök hos tandläkaren.

Hunden ska förstå att den slipper obehaget så fort apporten är på plats i munnen. Då kommer den snart att hugga apporten frivilligt när den känner greppet i halslänken och hör apportkommandot. Nästa steg blir då naturligtvis att enbart ge apportkommando, men genast vrida åt halslänken om hunden inte genast tar apporten.

Man kan med fördel spontanträna valpen (man får absolut inte tvångsträna valpen – valpen är inte tillräckligt hård för att tåla en sådan träning) och därefter tvångsträna den som vuxen om spontanträningen går åt helvete. Man kan knappast göra tvärtom, en tvångstränad hund som det går åt helvete för mister hela sin spontanitet (och vill aldrig apportera mer). Spontanmetoden bygger på hundens spontana vilja att apportera.

Som du säkert för länge sedan kommit på det klara med är apportkommandot inte en vädjan till hunden, utan en order som ska lydas direkt och som helst aldrig ska behöva upprepas.

Här måste jag erkänna att jag fnissade lite. Jag tänkte på Vanna. Inte för att hon någonsin vägrat att lyda ett apportkommando, men det beror inte direkt på att det varit en order.

Det fick mig också att tänka på en sak som jag läste i Hallands Nyheter. Det var en artikel om en framgångsrik vallhundsförare, en äldre man. Han brukade ha uppvisningar. Min kusin hade varit där och hört honom VISKA till hundarna. Han lever inte längre. I artikeln uttalade han sig så:

– Jag kommenderar inte hunden, jag ber den.

Är det inte så vackert att ögonen tåras och den totala motsatsen till ordergivning? För hur kan man betrakta hunden som en maskin som aldrig får gå sönder? Varför får inte hunden göra misstag? För att den inte är mänsklig? Det är mänskligt att göra misstag, att slarva, att få en blackout, att tappa lust och ork. Visserligen straffas människor om de begår tillräckligt allvarliga misstag i sin yrkesutövning, men just för att en hund är en hund borde vi ha större – inte mindre – fördragsamhet.

Ja, jag vet inte. Jag är en simpel matte till en simpel flatte! Jag vet bara att den gamle mannens vallhundar gjorde vad han bad dem om.

Vad är detta för stenåldersmetoder?

Ok, boken är tio år gammal, men ändå.

flat

På s. 85 kan man läsa följande:

Det är vanligt att hunden spottar ut föremålet framför fötterna på sin förare. Avlämningen bör du då träna inomhus separat för att slippa en konfliktsituation i samband med resten av markeringsmomentet. De strängar du spelar på är ”nej” och beröm. Ha hunden vid din sida. Om den inte tar dummyn själv när du säger ”apport” stoppar du vänligt men bestämt in den i hundens mun och upprepar ordet. Beröm så länge hunden på din uppmaning håller fast. Håll en hand under hundens underkäke för att förhindra att den släpper apporten. Vill den spotta ut säger du ett bestämt ”nej”. Successivt kan du öka kraven men uppstår det problem bör du söka kunnig hjälp. Hårda och felaktiga metoder kan medföra att hunden tappar lusten att apportera.

Jag inser att detta är en ytterst snäll metod jämfört med tvångsapportering (som jag förmodar är en hård och felaktig metod) men det är ändå allmänt obegripligt för ett barn av Anders Hallgrens filosofi som i sin tur är ett barn av BF Skinners psykologi!

Positiv förstärkning, någon?

För det första ska alltså hunden av sig själv veta vad ”apport” betyder – som genom en magisk förmåga – och för det andra ska den få skiten instoppad i käften om den vägrar ta i skiten själv.

Jag kan inte låta bli att tycka att en hund som inte frivilligt apporterar är en värdelös apportör, men det är nog en alltför drastisk slutsats. Det är bara det att jag tycker att det är som att lära in fotgående med hjälp av ryck i strypkopplet. Så förbannat onödigt! Och olustigt: jag har sett hundar som blivit djupt olyckliga av den metoden. Retriever är ingen dum hund, varför då behandla den som om den vore dum eller varför själv vara dum (elak)?

Jag gick en SSRK-kurs med Inka och tänkte ”aldrig mer”. Tio år senare påbörjade jag en SSRK-kurs med Vanna. Det var ett stort misstag. Vi gick en gång och sen var det ”aldrig mer” där också.

Antingen går jag på kurs för ”mjuka” instruktörer eller så går jag inte alls och that’s it.

Eftersom alla söker sig till SSRK i tron att de är de enda som kan något blir inte kurserna på exempelvis Hundens Hus överfulla. Tvärtom är det svårt att få ihop tillräckligt många deltagare. Man ska ha tur om man hittar en vettig retrieverkurs som inte kostar skjortan. Canis tar 2200 spänn. (Det är ungefär vad jag får ut i veckan.) Det är enda fördelen med SSRK – att de är billiga. Men det uppväger inte den usla pedagogiken.

ovryggsacksoft

Och för övrigt trivs inte jag i alltför bruks- och jakthundiga sammanhang. Men det menas förare i särskilda västar och särskilda kläder med särskilda jargonger som tränar i sin sjunde hund och inte tycks kunna prata om något annat än hund – ens om de befann sig på på något annat än en hundkurs. Visst finns det nybörjare, riktiga nybörjare, men till stor del är detta kurser för inbördes beundran: ”vi som gått denna kurs förut med gamla Stina”. Och: ”vi som älskar att fälla upp vår medhavda klappstol och ta oss en rök medan vi diskuterar senaste kennellägret och vem som är avkomma till vem”. Jag vantrivs ohyggligt.

Jag är aldrig som de, jag har aldrig en stol att sitta på, jag sitter på marken och jag har aldrig några hundkläder och jag har aldrig en kombibil (jo, jag hade faktiskt men då åkte hunden p.g.a. åksjuka ändå i baksätet och jag hade ändå ingen bur!) och jag har aldrig mer än en hund. Det sista är det som verkligen skiljer agnarna från vetet; de verkligt hundintresserade från de blott måttligt.

Det är som när M och jag var på sökläger (!) med Inka och Tabasco. Inka en curly och Tabasco en ridgeback – bland alla mallar och övriga brukshundar. Herregud, vi kände oss som vår barndoms Noice: ”Vi passar inte in där!”

Jag vet att mycket (för att inte säga allt)  ligger hos en själv. Vore man bara en käck och social människa skulle man obesvärat kunna umgås med alla. Men jag är som Ferdinand – trivs alltid bättre i ensamheten. Så vad har jag att säga?

Mer än att jag föredrar Hundens Hus framför Svenska Brukshundklubben?

Jaktapportering

En ny bok om jaktapportering är på väg. Inte bara om jaktapportering utan om jaktapportering med hjälp av klickertänk. (Författarna är instruktörer på Canis.)

Här kan man se hur Elsa & Diesel tränar markering.

Maria & Vanna har blivit markeringsidioter. Vi gör några markeringar varje dag nu. Då jag inte litar på Vannas stadga (hon sviker mig fortfarande ibland) håller jag kopplet över bogen, jag inbillar mig att om jag gör det tillräckligt många gånger så kommer hon till slut att fatta att det inte är någon ide att knalla, dvs. sticka innan jag sagt apport.

Finn fem fel

Vanna har upptäckt ett sakfel eller ett tryckfel eller vad det heter i Memea Mohlins bok på s. 36, första upplagan, åttonde raden nedifrån.

Först skriver Memea:

I mina ögon är det självklart att hunden ska belönas och gärna med mat när den presterat bra.

Den meningen får fem ben av fem.  Men sen!

Däremot är det inte självklart för mig att hunden får mat i sin matskål varje dag.

Där har det blivit helt fel. 😦 😦 😦 😦 😦 Det ska naturligtvis stå:

Lika självklart är det för mig att hunden får mat i sin matskål varje dag.

Hela boken får nu tryckas om. Förargligt bara att den hann ut i handeln!

Mvh Vanna Matvrak

Ensam är svag

Idag lånade jag två hundböcker och två skönlitterära: Hur får jag hunden att…? av Memea Mohlin (läst förr, men länge sen), en aktiveringsbokDen store Gatsby och Jag ska egentligen inte jobba här.Ö785/*-/Ä <— Vannas fel [hon trampade på tangenterna]

Började läsa Memea på pizzerian medan Vanna låg hemma och tuggade på ett saftigt märgben. Det tuggade hon på i över två timmar – det var alldeles uppenbart att hon inte var färdigtuggad när jag kom hem. Då går det alldeles utmärkt att lämna henne ensam.

Det stank kött och blod i hela sovrummet. :/

Memea tycker att man ska vänja hunden att sova i ”tältet” (buren). Idén tilltalar mig på sätt och vis, Vanna kan ju absolut inte sova när hon är ensam, hon är för otrygg för det. Om man vänjer hunden vid att sova i ”tältet” när man själv är hemma så ska hunden så småningom sova ensam, först bakom en stängd dörr och sen ensam i huset/lägenheten.

Ja, inte vet jag…

Det enda jag inte gillar är att hunden ska göra detta på nätterna. ”Vänj hunden vid att ni sover i skilda rum.” Den ska ligga utanför sovrummet! Ve och fasa! Det blir det nog inte tal om här. Då brister både mattes och flattes ♥.

Inte heller Memea tycker att hundar ska vara ensamma mer än 4-5 timmar per dag.