Tre dagar i veckan

Tre dagar i veckan går Vanna och jag går nerför trapporna vid halvtiotiden på morgonen och där väntar antingen bara Charlotte eller Charlotte och Lilly. Charlotte passar Lilly när matte är utomlands. Sen travar de iväg till hunddagiset. En ny dansk-svensk gårdshund som bara väger sex kilo har börjat klättra på de stora hundarnas ryggar. Även på Vanna! Som morrar lätt. 😉

IMG_7136

Idag hade C & L gått ända från Majorna – istället för att ta vagnen.

Som systrar

Jag får alltid höra från dagispersonalen att Lilly the Setter och Vanna the Flatcoat är som systrar, senast igår vid hämtningen av Vanna.

”Kul för dig att du har nån kompis”, sa jag till henne – med betoning på nån – när vi vinkat av Lilly.

Hon är som jag, har inte så många. Hon omplacerades bl.a. för att hon inte passade som kennelhund, hon var mer beroende av mänskligt sällskap än av hundsällskap. Jag tenderar att vara tvärtom. Vi kompletterar varandra bra.

Hunddagis – inget för kontrollfreaks

Jag har haft lite ångest sen det stora slagsmålet i rastgården, jag har tänkt att vad som helst kan hända. Inte för att dagiset är dåligt, det är det inte, utan för att det ligger i sakens natur: man lämnar ifrån sig hunden. Jag har själv jobbat på hunddagis och varit med om slagsmål; en gång hade jag en terrier i kopplet som blev angripen av en annan terrier, det slutade med att den terrier jag hade i kopplet hängde i luften – gallskrikande – med den andra terriern hängande i benen. Terrier är ju såna, vägrar släppa taget.

När Vanna var på dagis på heltid var jag inte så orolig för att hon skulle bli skadad, mer att hon skulle skada någon annan. Men det var alltid situationsbundet och det blev inga större skador – det krävde inga veterinärbesök. Det jag var mest orolig för var att hon skulle bli ovän med någon annan tik på allvar och för evigt, men det blev hon aldrig. Då hade hon fått sluta. Det är ett litet dagis och bygger på att alla kommer överens.

På det dagis där jag jobbade hade vi olika grupper, det var både hanar och tikar och de flesta hanar kunde inte umgås med andra hanar. På Vannas dagis är de högst tolv hundar och alla är tikar och måste kunna umgås med alla.

Min oro var inte helt obefogad. En fransk bulldog vid namn Elsa har nu fått sparken efter att upprepade gånger ha gett sig på andra hundar. Idag var det Vannas (o)tur. 😦

MEN hon hade inte blivit skadad och varit som vanligt efteråt. Magnus, en i personalen, lyfte henne rakt upp i luften för att freda henne mot Elsas angrepp. Han är bra på det, lyfta Vanna i luften. Jag har sett det förr. Hon blir helt lealös. 🙂

Tidigare var det i princip ett fågelhundsdagis, men nu har de börjat ta in även andra raser. Då går det som det går! 😉 Elsa har haft sin prövotid. Den utföll inte till belåtenhet.

Jag hoppas att det ska lugna ner sig på dagiset nu. Annars får det vara. *kramar Vanna*

Fjorton dagars prövotid

Det är vad Vanna har fått för att bli godkänd dagishund.

Eller – egentligen inte dagishund. Hon ska vara med Charlotte på jobbet och Charlotte jobbar på hennes gamla hunddagis. Charlotte blir alltså dagmatte. Det är tolv platser på själva hunddagiset, sen har några av de anställda och handledarna med sig sina egna hundar. Vanna blir som Charlottes hund.

Detta för att jag en gång frågade henne om hon i nödfall – vid enstaka tillfällen – kunde ha hand om Vanna. Det slutade med att hon tog upp det på ett möte, att hon skulle ha med Vanna regelbundet. (Fyra dagar i veckan som hon jobbar på dagiset, den femte är hon någon annanstans men även där kunde Vanna följa med.) Det var då det bestämdes att hon skulle prövas i fjorton dagar. Det är flera nya hundar och hon måste visa att hon fungerar i flocken.

Vanna har ju en historia av små raseriutbrott. Hon funkar i allmänhet men fyra-fem gånger på två och ett halvt år hon har råkat i luven på en annan tik (det är ett tikdagis) och varje gång har jag fått ångest för att personalen ska sparka ut henne eller att de andra hundägarna ska få nog men varje gång har de förlåtit henne. Hon har bitit men betten har enbart gett upphov till ytliga sår.

Så när nu Vanna varit där hela dagen och jag bitit på naglarna frågade jag Charlotte efter dagens slut: Har hon ätit upp någon? Charlotte tyckte att jag sa: Har hon ätit upp något? så hon svarade någonting om att hon hittat ett äpple i köket. Nej, hon hade varit lugn och fin. Inte bitit någon och inte skällt ut någon och uppfört sig allmänt städat. Nu hoppas vi bara att det håller i sig tiden ut. *biter på naglarna av nervositet* Särskilt den där alaskan malamute/schäferblandningen som Charlotte berättade om skrämde mig – hur skulle Vanna komma överens med henne?

På promenader och ute när Vanna träffar hundar är hon en ängel. Men i flockar som på dagis kan hon som sagt bli förbannad. Hon kan bli det annars också, men det är så ytterst sällsynt: det har varit om någon hanhund har varit EXTREMT påträngande eller om en annan tik varit VÄLDIGT sur. I 99 fall av 100 bryr sig Vanna inte alls om att andra tikar är sura utan ler bara och går vidare. Jag är aldrig orolig för att låta henne hälsa.

Det kan ha att göra med att hon vuxit upp i en kennelflock, att hon inte riktigt haft en bra plats där och istället lärt sig använda tänderna. Jag vet inte, uppfödaren påstod att hon spelade en undanskymd roll. (Hon passade inte som kennelhund.) Kanske blev hon kuvad, lite mobbad, och tar igen det nu. På dagiset sa de alltid att det var Vanna som bestämde och att alla dagishundarna hade respekt för henne. Hon var helt klart ledaren och brukade gå emellan när hon tyckte att de andra blev för stökiga. Då lugnade de sig som på ett givet kommando. Så hon har goda ledaregenskaper – också.

Det är vissa situationer (någonting hetsar upp hundarna eller de konkurrerar om någonting) som gör att hon blir rasande. Jag har ju förvissat mig om att personalen inte känner någon oro till vardags. Att det inte är spänt. Hundarna vistas lösa ihop även inomhus – när de inte ligger i sina boxar och vilar.

Nu slipper Vanna boxen eftersom hon är med som personalhund, så att säga.

Det känns lite absurt att lämna bort henne när jag är hemma hela dagarna, men på något sätt måste hon komma in i det och Charlotte verkar göra detta gärna. Så då får vi väl köra så då, jag tänkte jag kunde korta ner dagarna. Det är bra för Vanna att få lite annan stimulans än bara mig också.

Hon måste inte vara där fyra dagar i veckan heller. Tre vore mer lagom. Om det nu går igenom och hon inte gör bort sig inom de närmaste fjorton dagarna.

Håhåjaja.

Också ett vårtecken

Vinterdäck av – sommardäck på

Uppenbarligen en tidskrävande sysselsättning

Hallå! Kan Magnus eller Charlotte komma och öppna rastgården snart! (Vanna, det är söndag. Dina kompisar jobbar inte då.)

Bolln i gräset lagt sig i skym unnan,
och trumpeten drunknat uti vattentunnan. /Strindberg

Upp gick ju. Men ner?

Hu! 

Jag vädjar till allmänheten och brandkåren…

Äntligen tog någon sitt förnuft (och mig) till fånga. 

Jag kände mig som en katt som räddats ur ett rökskadat hus när jag i själva verket bara suttit fast på hunddagisets tak! Och vilket tjat det blev om att jag ”gått i såna trappor förut”. Både upp och NER. Javisst, men det var en annan trappa, och börjar jag tveka så fortsätter jag tveka. Då kan ingen människa övertala mig!

Mycket ska man vara med om innan man dör. Har jag berättat…*

Den sista biten fick jag gå själv. 

Matte är ute och cyklar. 

Sen ville jag inte åka bil (det vill jag aldrig) trots det patetiska viftandet med köttbullar och trots att båda satt sig i bilen och startat den också som om de skulle åka utan mig. Ha! Kalla tassen. 

De blev tvungna att gå ut och fösa in mig. En liten seger. 

*Här blev jag avbruten av matte som sa att man inte måste tala om alltingsom t.ex. när jag hoppade ner i fontänten vid Gunnebo slott och tre personer måste dra upp mig. Ibland kommer man ner men inte upp, ibland är det tvärtom.

En dag på dagis

När man ringer på ringklockan möts man av en serenad av hundskall. Alla skäller utom Vanna. Hon skäller bara när det ringer på hennes egen dörr – som när min bror kommer. Han har för vana att ringa på dörren, vilket jag uppskattar, trots att han har egen nyckel. Han bor här nu. Ibland.

Idag gick jag innanför grinden till det allra heligaste. Det var så att Vanna hade försökt äta upp sin fäll som hon har i boxen, hon har haft den fällen i ett år, men nu fick jag ta hem den och slänga den. Jag skulle kolla vad de lagt istället. Antingen får hon ligga direkt på golvet eller… De vistas i boxarna en timme om dagen ungefär. Vanna tycker att det är fruktansvärt tråkigt.

När jag gick omkring där bland hundarna ser jag plötsligt en halvskalad banan på golvet. Herregud, tänker jag, är det dagispersonalen som tappat en banan, den kommer Vanna att plocka upp, och dyker ner på golvet och tar upp den. Det var en plastbanan.

Ja, det borde jag ha förstått. Jag skyller på att optikern konstaterat att min syn ytterligare försämrats. Jag är i trängande behov av nya glasögon.