Långa linjetag

Det var en halvdöd människa – inte sovit på två nätter, jag försökte intala mig att det gav mig en chic look – som åkte till jaktträningen i morse.

DSC_0009

Instruktören passade på att träna med sin egen hund före kursen.

Om man ska vara elak kan man säga att goldengubben, som är en större charmör än apportör, aldrig behöver filmas i slow motion, han utför ändå allting i slow motion. Det blir särskilt tydligt när han ställs mot Flax (lab) och Vanna (flat).

Nu ska vi träna lååååååååånga linjetag. Inte för att det behövs utan för att det inte behövs; ”ni ska inte vara rädda för att utöka avståndet” (om bara hunden vet var den har sin dummy). När Vanna genomförde sitt lååååååååånga linjetag (från ena änden av planen till den andra) kunde jag inte förstå hur de övriga kursdeltagarna kunde stå och småprata bakom oss, det var ju så vackert. Hur kunde de frivilligt avstå från att engagera sig i denna skönhetsupplevelse? Jag log av lycka.

Som i en bubbla såg jag henne röra sig över fältet. ”Fältet.”

Annonser

”Hon är lite självständig”

Det var instruktören som fällde detta omdöme om Vanna på jaktkursen. Hon är det, va? Envis som satan är hon också.

skatteåterbäringen

T.ex. älskar hon sina bollar och dummies ungefär lika mycket som prins John älskar sina penningpungar. Ni vet så mycket att han sover med dem under armen.

Man får kämpa hårt för att hon ska lämna sina skatter ifrån sig. Efter alla dessa år (3) kan jag fortfarande få säga ”tack” till Vanna förgäves – vill hon inte lämna av så vill hon inte lämna av. ”Jag lämnar endast av om du ger mig något i utbyte.” Så vem dresserar vem?

img_2348-copy

Idag fick hon söka efter fem dummisar, hon hittade alla fem, men jag insåg att det inte ser så bra ut på jaktprov att ge hunden en godis varje gång hon lämnat av, så jag försökte undvika det. Men då fattade Vanna misstankar: Aha, du tänker inte ge mig någon godis när jag lämnar av? Man kanske ska låta bli att lämna av då? Så jag fick efter de första avlämningarna återinföra godiset. Hon hittade alla fem utan större problem och jag gömde dem igen. Jag såg henne inte när hon jobbade. När hon hämtat tre stod jag och väntade på den fjärde – varpå Vanna dyker upp med två stycken i käften. Hon har aldrig förstått varför inte två skulle vara bättre än en. Det heter dubbelapportering, förklarar jag pedagogiskt, och det är lika illa som (eller ännu värre än) dubbelkommando i lydnaden. Man får aldrig apportera mer än en fågel i taget! – Blablabla, säger Vanna.

DSC_0019

Blott en dummy, ett ögonblick i sänder!

Dummy i sovrummet

Om man lägger en dummy i sovrummet på röda mattan och ställer sig själv i dörröppningen med flatten och blåser stoppsignal när hon är typ två meter ifrån en och typ tre meter ifrån dummyn, vad händer då? Hon reagerar inte!

Jag säger: Men Vanna, om du inte klarar ens denna lilla enkla övning i hemmets sköte, hur ska du då klara att stanna när du är på väg i raketfart efter en fågel på 100 meters håll och det är skarpt läge? Det är för att hunden riskerar att bli skjuten om den inte lyder som vi hittat på alla dessa hemskheter som fot, inkallning, stopp osv. Apportören riskerar att gå samma öde till mötes som det som ska apporteras, och det är ju inte meningen.

Vanna säger: Vi måste öva! Ta fram ditt bästa godis och din sämsta dummy! Jag är redo! Alltid!

leverpastej-skivbar-250-g

Uppdatering: Vi har redan gjort stora framsteg.

Så kan man känna

”Till råga på allt så känner jag mig urusel när man överallt ser alla ‘perfekta’ hundägare i bloggar, på facebook, i tv…”

Just nu spyr jag på filmer med musik där retrievrar springer över bäckar och hämtar och hämtar och hämtar och är så duktiga så duktiga så duktiga.

Jag vill inte höra talas om någon enda träningsterm mer och inte bli påmind om alla träningsgrupper och alla träningsnarkomaner därute.

Den sorgliga sanningen här är att jag inte håller måttet. Det är möjligt att Vanna gör det, men jag gör det inte. Jag är inte tillräckligt energisk och alldeles för asocial för att någonsin komma någonstans med någonting.

Jag har samma känsla efter dagens jaktträning som förra gången: Blä! Tvi! Urk!

Kan enklast sammanfattas: ”Det spelar ingen roll hur apporteringsvillig hund du har om du inte kan dirigera den.”

Från katastrof till katastrof

Hur kunde jag vara så dum att jag började träna något så svårt som jakt när jag kunde hålla mig till enkla saker som lydnad och agility? Om lydnads- och agilityfolket hörde mig nu skulle de ljudligt protestera. Men hallå. Vilken idiot som helst kan lära vilken (nåja) hund (undantag chow chow) som helst (och dylikt) att hoppa över ett hinder, hålla en apportbock i käften i några sekunder och ligga plats i några minuter.

Ja, t.o.m. gå lydnadsfot kan den normala hundägaren lära den normala hunden, men vilken idiot som helst kan inte lära en hyfsat jaktavlad retriever de mest grundläggande beståndsdelarna i jaktträning, som gå jaktfot oavsett omständigheter, komma på inkallning under arbete och låta sig dirigeras.

Har retrievern hängande öron för att den ska lyssna så dåligt som möjligt?

Det blev inte bättre av att Vanna är hormonellt störd och att det var en löptik på kursen, visste man inte könet på henne skulle man tro att hon var en hanhund. (Det kanske blev dubbelfel vid kastreringen, hon genomgick ett halvt könsbyte?) Det var så hon uppträdde. Pipa pipa, leka leka, pissa pissa. Hon lyfter ju lite på benet nu också, Vanna.

Det är meningslöst att använda stoppsignal och inkallningssignal när hon fått ett annat kommando. Helt meningslöst. Jag når henne inte.

Hon kunde inte ens briljera vid dubbelmarkeringen. Visst tog hon den första, men vid den andra började hon vimsa, det var då jag skulle kalla in henne. (Kalla in vem? Mig? /V)

Somliga går från klarhet till klarhet, andra från katastrof till katastrof.

Blä! Urk! Tvi! Det är min sammanfattning av dagens träning. Den gav inte mersmak, den gav avsmak.

kryss

Klassens mest uppmärksamma elev

När alla de andra eleverna tuggar gräs, rullar i gräs, tittar hit, tittar dit, helt enkelt är allmänt ofokuserade, sitter Vanna på rumpan och släpper inte fröken med blicken när hon talar om Viktiga Saker som Dolda Linjetag. Min hund är en mycket uppmärksam elev. (Varför får jag inga pluspoäng för att jag lyssnar så noga? /Vanna)

20130915_120708

Det började bra i form av linjetag. Fröken lade ut en dummy. Vanna var först och gick rakt på den. De andra tre gick det åt helvete för.

Vi var sju som delat in oss i två grupper. En tollare, en golden, en svart labradorhane (utställning), en svart labradorhane (jakt), en brun labradortik, en welsh springer spaniel och en Vanna.

Efter linjetaget skulle den ena gruppen stå på ena sidan av sjön och den andra på andra. Vi skulle kasta åt varandra. Eftersom kastarna inte var så skickliga (jag slapp, tack och lov) blev kasten ganska korta så Vanna kom in i sitt tvekbeteende, hon såg nog inte var dummyn var vilket fick henne att vända (ajdå) och simma tillbaka när hon väl börjat simma, men jag tänkte att det kan funka att skicka ut henne igen och det gjorde det, hon får liksom en hjälp då. Jo, du klarar det! Vi klarar det båda två. Yes we can!

Så hon simmade hela vägen bort och hämtade den vita dummyn – vit för att den skulle synas extra bra i sjön som var full med vass. Första gången Vanna simmat i sådan terräng. Det var en skön syn att se sin svarta hund med sin vita dummy komma simmande tillbaka, mycket nöjd med sig själv.

Jag var inte lika nöjd med att hon var pipig. Klassens näst pipigaste elev. Hon är inne i en pipperiod nu, det vet jag, men det blev överjävligt vid sjön. Hon pep och hon drog och hon led och hon svor (om hon hade kunnat). ”Hunden får aldrig jobba när den piper” säger fröken – men den regeln åsidosätts på kurs. Man kan inte gå därifrån.

Hon var i och för sig inte pipig när hon väl skulle jobba, pipet kom först när hon var i vattnet. Det har jag också noterat på sistone. Hon har pipit när hon ska vattenapportera, som om hon lider av att bollen är därute och att hon har inte har den hos sig. Jag tror att pipet har hormonella orsaker. Hanarna reagerar. Jag ska beställa tid hos veterinären nästnästa vecka. Då ska de hormontesta henne och så ska jag be att få Galastop utskrivet. Hon juckar, piper, gräver, markerar (skvätter urin) och luktar tik.

20130915_130330

Jag fick en påminnelse om hur det var att vara hanhundsägare: den svarta biffen till labrador pep sig igenom hela kurstillfället och var totalt ointresserad av all apportering. Han går samma kurs nu som Vanna ska gå sen (förberedande tävlingslydnad) och där är det löptikar, hemma är det löptikar – han har bara löptikar i skallen. Vad är en dummy mot en tik?

Den svarta jaktlabradoren hade problem med avlämningarna, han skakar sig redan i vattnet. Det hjälper inte att gå ut och möta honom. Han gillar inte att vara blöt. Skakar sig i regn osv.

Vi fick tips om Bodfäldt-övningen som gick ut på att man ställer en skål med godis vid vattenbrynet som hunden får gå till om den INTE skakar sig. (Utan att apportera, den ska bara gå i vatten, bli blöt och komma upp igen.) Jag kanske ska testa det på Vanna.

Man får ju inte skaka sig ens när man har apporten i munnen. (Hör du det, Vanna?) Då förstör man viltet. 😦

polisman2

Vi gjorde några stoppövningar. Man lägger ut en skål med en godisbit, skickar hunden dit och så fort den har ätit upp visslar man stopp. Vi gjorde detta medan vi väntade på att det skulle bli vår tur vid vattnet. Så fort Vanna ätit upp godisbiten var hon i ilfart på väg mot sjön – men jag lyckades stoppa henne med stoppsignalen genom att stå framför henne och visa handen som en polis. Hon stannade motvilligt i steget. (Precis som labradorhanen bara hade löptikar i skallen hade flatten bara vatten. – Jättetrevliga godisövningar det här du men nu ska jag doppa magen!)

Slutligen skulle de göra ett linjetag på samma ställe som sist fast bara gå på minnet, då misslyckades Vanna och började söka. Närsökssignalen fungerar inte i det läget, jag tror inte ens hon uppfattar den. Hon är så inne i sig själv. Vi har inte nått det stadium då signalerna tränger igenom medvetandet även när hon jobbar. Om vi någonsin gör det är en öppen fråga. Man vill gärna nåt dit, men jag undrar hur det ska gå till.

Jakt måste vara bland det svåraste man kan träna, och ändå har man en hund som har alla (eller de flesta) grundförutsättningar. Det kan göra en lite missmodig ibland – att det ska vara så förbannat svårt! Vissa saker är lätta, men vad hjälper det när allting runt omkring är så svårt? En sån enkel sak som att få Vanna att gå fot på en stig som leder till en sjö. Det är helt omöjligt, bara att glömma. Jag håller fortfarande på att försöka få henne att fatta själva fotpositionen i neutrala miljöer. Men på sistone känns det som att polletten har trillat ner, jag har haft ett helvete med att hon dragit mot belöningen (dummy eller äpple). Hon har aldrig kunnat hålla positionen. De senaste gångerna är det som om hon förstått att hon måste sakta ner – vad det är som ger belöning. Om det är så ser jag ljuset i den vidrigt mörka, kolsvarta tunneln.

De fyras gäng

Jaha, upp i ottan för att åka till Kungsbacka och träna jakt. Vi var en flat, en labbe, en tollare och en golden. Det var fotgående, linjetag och stoppsignal. Jag har inte jakttränat på över en månad. Jag kom till en punkt där jag spydde på alltihop. Särskilt fotgåendet, som blir min (eller vår gemensamma) död. Men när jag försiktigt testade igen häromdagen var det inte fullt så katastrofalt som jag hade befarat och när vi började marschera idag tyckte jag att hon var ovanligt duktig – ända tills fröken plockade fram sina dummies. Då blev Vanna fixerad. Med andra ord helt okontaktbar. Hon stirrade på dessa dummies, stirrade och stirrade. Stackarn hade ju inte sett dem på över en månad!

Den för Vanna nya övningen ”linjetag över gärdesgård” gick väl sådär. Hon tog inte den rakaste vägen, hon tog den enklaste vägen. Det innebar att hon gled åt vänster när hon var framme vid gärdsgården för där var gärdsgården lägre. Men jag försökte trösta mig med att hon hoppade rakt tillbaka!

Vid två tillfällen övergick linjetaget i sök. Jag förklarade för fröken som varit upptagen med de andra ekipagen att hon blev lite virrig bakom gärdsgårn. ”Hon är flat”, fick jag till svar? Hm…

Tollaren var överlägsen alla oss andra, hon hade gjort ett working test. När vi skulle träna stoppsignal sa jag att detta med att stoppa Vanna när hon var på väg mot en dummy var dömt att misslyckas, vi struntade (till skillnad från tollaren) i den övningen. Ha! Som om hon skulle lyssna på min fåniga lilla stoppsignal då.

Nu har jag bestämt att vi mellan varje gång ska träna exakt de moment som tränades vid senaste kurstillfället. Alltså linjetag, fotgående och stoppsignal i två veckor – kursen går varannan vecka vilket är himla bra.

Jag drog igång redan på eftermiddagen. Dessvärre tycks Vanna ha satt ovanan att inte gå rakt ända fram i system, även när det inte var något hinder framför henne. :/