Gudomlig fot

Recept på fotgående för flatcoat

Du sätter flatten vid din vänstra sida och kastar en boll rakt bakom dig, varpå flatten vrider på huvudet. Du kommenderar ”här”. Efter den inledande besvikelsen som bara varar en liten stund (”får jag inte följa efter bollen, det var orättvist”) går flatten vid din vänstra sida, som om hon aldrig gjort annat. Hon går fint ty hon vet att plågan är kortvarig och eftersom hon inte har något framför sig utan bakom sig kan hon inte ligga framför dig, hon ligger dock inte heller bakom dig. Hon ligger (går) perfekt. När ni gått perfekt fot i valfritt antal meter vänder du, flatten sätter sig automatiskt och blir skickad till sin boll.

Denna övning står inte i böckerna så det är förmodligen nåt fel på den. Den funkar ju bra, det är inte meningen.

Man kan också göra så att man lägger bollen fullt synlig någonstans i periferin och går fram och tillbaka och hit och dit med flatten på parkeringen. Det är lite svårare, men inte omöjligt. När flatten är duktig får hon hämta bollen. En annan variant är att man gömmer bollen så att flatten inte ser den men är väl medveten om att den finns där och att den hägrar i fjärran. Vid ett sådant tillfälle kan det hända att flatten inte bara går perfekt fot utan gudomlig fot.

Klassens mest uppmärksamma elev

När alla de andra eleverna tuggar gräs, rullar i gräs, tittar hit, tittar dit, helt enkelt är allmänt ofokuserade, sitter Vanna på rumpan och släpper inte fröken med blicken när hon talar om Viktiga Saker som Dolda Linjetag. Min hund är en mycket uppmärksam elev. (Varför får jag inga pluspoäng för att jag lyssnar så noga? /Vanna)

20130915_120708

Det började bra i form av linjetag. Fröken lade ut en dummy. Vanna var först och gick rakt på den. De andra tre gick det åt helvete för.

Vi var sju som delat in oss i två grupper. En tollare, en golden, en svart labradorhane (utställning), en svart labradorhane (jakt), en brun labradortik, en welsh springer spaniel och en Vanna.

Efter linjetaget skulle den ena gruppen stå på ena sidan av sjön och den andra på andra. Vi skulle kasta åt varandra. Eftersom kastarna inte var så skickliga (jag slapp, tack och lov) blev kasten ganska korta så Vanna kom in i sitt tvekbeteende, hon såg nog inte var dummyn var vilket fick henne att vända (ajdå) och simma tillbaka när hon väl börjat simma, men jag tänkte att det kan funka att skicka ut henne igen och det gjorde det, hon får liksom en hjälp då. Jo, du klarar det! Vi klarar det båda två. Yes we can!

Så hon simmade hela vägen bort och hämtade den vita dummyn – vit för att den skulle synas extra bra i sjön som var full med vass. Första gången Vanna simmat i sådan terräng. Det var en skön syn att se sin svarta hund med sin vita dummy komma simmande tillbaka, mycket nöjd med sig själv.

Jag var inte lika nöjd med att hon var pipig. Klassens näst pipigaste elev. Hon är inne i en pipperiod nu, det vet jag, men det blev överjävligt vid sjön. Hon pep och hon drog och hon led och hon svor (om hon hade kunnat). ”Hunden får aldrig jobba när den piper” säger fröken – men den regeln åsidosätts på kurs. Man kan inte gå därifrån.

Hon var i och för sig inte pipig när hon väl skulle jobba, pipet kom först när hon var i vattnet. Det har jag också noterat på sistone. Hon har pipit när hon ska vattenapportera, som om hon lider av att bollen är därute och att hon har inte har den hos sig. Jag tror att pipet har hormonella orsaker. Hanarna reagerar. Jag ska beställa tid hos veterinären nästnästa vecka. Då ska de hormontesta henne och så ska jag be att få Galastop utskrivet. Hon juckar, piper, gräver, markerar (skvätter urin) och luktar tik.

20130915_130330

Jag fick en påminnelse om hur det var att vara hanhundsägare: den svarta biffen till labrador pep sig igenom hela kurstillfället och var totalt ointresserad av all apportering. Han går samma kurs nu som Vanna ska gå sen (förberedande tävlingslydnad) och där är det löptikar, hemma är det löptikar – han har bara löptikar i skallen. Vad är en dummy mot en tik?

Den svarta jaktlabradoren hade problem med avlämningarna, han skakar sig redan i vattnet. Det hjälper inte att gå ut och möta honom. Han gillar inte att vara blöt. Skakar sig i regn osv.

Vi fick tips om Bodfäldt-övningen som gick ut på att man ställer en skål med godis vid vattenbrynet som hunden får gå till om den INTE skakar sig. (Utan att apportera, den ska bara gå i vatten, bli blöt och komma upp igen.) Jag kanske ska testa det på Vanna.

Man får ju inte skaka sig ens när man har apporten i munnen. (Hör du det, Vanna?) Då förstör man viltet. 😦

polisman2

Vi gjorde några stoppövningar. Man lägger ut en skål med en godisbit, skickar hunden dit och så fort den har ätit upp visslar man stopp. Vi gjorde detta medan vi väntade på att det skulle bli vår tur vid vattnet. Så fort Vanna ätit upp godisbiten var hon i ilfart på väg mot sjön – men jag lyckades stoppa henne med stoppsignalen genom att stå framför henne och visa handen som en polis. Hon stannade motvilligt i steget. (Precis som labradorhanen bara hade löptikar i skallen hade flatten bara vatten. – Jättetrevliga godisövningar det här du men nu ska jag doppa magen!)

Slutligen skulle de göra ett linjetag på samma ställe som sist fast bara gå på minnet, då misslyckades Vanna och började söka. Närsökssignalen fungerar inte i det läget, jag tror inte ens hon uppfattar den. Hon är så inne i sig själv. Vi har inte nått det stadium då signalerna tränger igenom medvetandet även när hon jobbar. Om vi någonsin gör det är en öppen fråga. Man vill gärna nåt dit, men jag undrar hur det ska gå till.

Jakt måste vara bland det svåraste man kan träna, och ändå har man en hund som har alla (eller de flesta) grundförutsättningar. Det kan göra en lite missmodig ibland – att det ska vara så förbannat svårt! Vissa saker är lätta, men vad hjälper det när allting runt omkring är så svårt? En sån enkel sak som att få Vanna att gå fot på en stig som leder till en sjö. Det är helt omöjligt, bara att glömma. Jag håller fortfarande på att försöka få henne att fatta själva fotpositionen i neutrala miljöer. Men på sistone känns det som att polletten har trillat ner, jag har haft ett helvete med att hon dragit mot belöningen (dummy eller äpple). Hon har aldrig kunnat hålla positionen. De senaste gångerna är det som om hon förstått att hon måste sakta ner – vad det är som ger belöning. Om det är så ser jag ljuset i den vidrigt mörka, kolsvarta tunneln.

Vem uppfann fotgåendet?

Mina farhågor att jag inte ska kunna lära hunden gå fot har besannats. I varje fall inte den här hunden. Jag tänker ibland att det är omöjligt – att just det är omöjligt. Allting annat kanske går, men inte det. Hon står på ungefär samma nivå som när vi började träna (för flera månader sen). Vi har inte kommit någonstans.

Ex. Jag gör den klassiska fotövningen ”gå mellan två skålar med godis”

cc08066c-ac65-4b31-813f-65d4dbdf09024

fast den ena skålen är en boll och den andra ett äpple. Vanna tappar omedelbart intresse för bollen, det finns ju ett äpple. Hon drar mot äpplet, men inte mot bollen. Med andra ord kan hon gå hyfsat när vi går mot bollen medan hon går ohyfsat när vi går mot äpplet. Stannar jag stannar hon en meter framför mig. Det är i princip omöjligt för henne att hålla positionen. Och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få henne att förstå att det är hennes huvud vid mitt knä som gäller. Man får äpplet om man bara… Hon fattar inte, hur många gånger man än börjar om.

Untitled-1

Vid vatten är det ännu värre, där är det fullkomlig katastrof. Vi måste backa hela tiden. Jag ger snart upp hoppet. Jag inser att vattnet är för svårt för henne, men äpplet då? Ska det vara så jävla omöjligt? Eller som på kursen, en sketen dummy?

Vem/vilka uppfann fotgåendet? Dom jävlarna ska skjutas!

Det har blivit ett trauma. Det var det jag visste. Jag visste att det skulle bli svårt och jag trodde väl att det skulle vara nästan omöjligt (gå fot kilometer efter kilometer!) vilket det också är. Klicker man för rätt position måste man vara beredd med godis och då blir det mer lydnadsfot än jaktfot, hon går och stirrar på mig istället för att vara lugn och cool och bara följa med. Hur man än gör blir det fel. Jag hittar ingen fungerande strategi.

Vid vatten handlar det inte så mycket om att hon ska gå fot som att hon inte ska dra. Så fort hon blir stressad drar hon i kopplet, och kan inte sluta. På vanliga promenader drar hon inte alls i kopplet. Jag har kört stanna-metoden i år utan resultat. Antingen är jag inte tillräckligt konsekvent eller så är hon ett hopplöst fall. (För den oinvigde: att stanna varje gång hunden drar var en käck idé som någon kom på som alternativ till det värdelösa och oetiska koppelrycket. Tanken är att hunden ska förstå att den inte kommer dit den vill om den drar, att den bara kommer dit den vill om den inte drar, dvs. slutar dra. Vanna är på den punkten dessvärre jävligt trögtänkt. Eller en obotlig optimist: hon testar samma sak miljoner gånger.) Vad som händer är att hon springer runt och sätter sig vid sidan – bara för att rusa iväg så fort vi gör ett nytt försök. Jag hinner inte ta ett steg förrän hon är ute i hela kopplets längd. Jag börjar snart fundera på att ta fram vattenpistolen och ge henne en välriktad stråle snett bakifrån. Om inte positiva eller neutrala metoder fungerar, vad återstår annat än negativa? (Som om det skulle hjälpa, hon har bara vatten i skallen så då kan hon väl lika gärna få en hel hink med vatten över huvudet? Hahaha…*gråter*)

Hon blir så uppjagad att det är helt omöjligt för henne, tror hon i alla fall, att gå långsamt. Ju mer hon drar, desto långsammare går jag.

Vi har fastnat i en ond cirkel och kommer inte ur fläcken.

Det enda det leder till är en våldsam frustration hos både flatte och matte. Flatte börjar pipa för att hon inte får komma ner i vattnet (stress stress stress mer och mer stress ännu mer stress) och matte börjar skrika för att flatte inte kan gå ordentligt. SKA VI BEHÖVA STÅ HÄR HELA DAN? OCH VÄNTA PÅ GODOT SOM ALDRIG KOMMER?

Jag fasar för att ta henne till stranden p.g.a. detta. Dragandet börjar redan på parkeringen. Den ljuva doften av hav går rakt in i Vannas näsborrar och eldar upp henne (inte bokstavligen). Det är ett rent helvete. Och varje gång hon drar befäster hon beteendet, även om jag försöker hålla emot och även om vi gör 30 stopp på 30 meter.

Enda sättet är att sätta på henne sele och tillåta att hon drar i den. Jag vet inte hur vi annars ska komma ner till havet. Kanske om vi tillbringar femton timmar med att försöka. Om vi börjar åtta på morgonen och är riktigt konsekventa i stanna-träningen skulle hon i bästa fall kunna få bada elva på kvällen.

Memea Mohlin förespråkar att man blir sur på hunden om det inte fungerar att bara stanna och man inte orkar 1) vara extremkonsekvent 2) vänta i tre månader vilket tydligen är den tid det tar för dem som lyckats med konsekvensen. Man ska visa sitt missnöje. Men jag blir som sagt arg ibland – det bekommer inte flatte. Hon är som en hungrig varg, vem kan hindra henne från att vilja kasta sig över sitt byte?

Själv tror jag att Wikipedia har fel om flatcoated retriever. Det är ingen hundras, det är ett vattendjur: djur som lever eller håller till i vatten. 

DSC_0467

Uppgift: räkna hur många gånger ordet omöjligt förekommer i den här texten.

Det eviga fotgåendet

Jag har haft några hyfsade dagar. Tröttheten kommer jag inte förbi, men jag är lätt(are) till sinnes.

Igår flög träningsdjävulen i mig. Vi tränade fot. Jaktfot. Inte lydnadsfot.

Nu har det mirakulösa inträffat att det som jag tidigare tyckte var så tråkigt att jag inte ens ville träna det har övergått till att bli något riktigt roligt. Det beror på tre saker: dels nya övningar, dels för att jag börjar förstå vad jag kan ha för nytta av det och dels för att Vanna själv tycker att det är kul!

Jag har aldrig ansett mig behöva något fotgående för egen del (vadå, hunden drar inte i koppel och vill man ha henne nära kortar man väl bara kopplet) och när man enbart skojaktiverar hunden med apportering behövs det inte heller. Vill man däremot utveckla hundens talanger och träna jakt ”på riktigt” är fotgåendet en absolut nödvändighet.

Det har sina poänger även i vardagslivet; jag testar ibland att försöka få Vanna gå fot bredvid mig när vi går förbi folk. Jag har kontroll på henne utan fotgående, hon håller sig omkring mig, men det ökar kontrollen och så är det så himla häftigt när det fungerar.

Det hade varit bra om hon kunnat det den dag vi aldrig hittade hennes försvunna koppel och jag fick gå med henne naken genom halva stan.

IMG_4676

Man står ju ständigt med ena foten i graven

IMG_4681

men man kan också gå fot mellan gravstenarna

Jaktprov i Bollebygd

Jag har varit suicidal några dagar (det kulminerade igår med på papper nedskrivna anvisningar till de anhöriga om dödsannonsens utformning etc) men jag masade mig iväg för att titta på jaktprov idag som planerat – den värsta stormen verkar ha bedarrat nu.

De tre första hundarna skötte sig strålande, särskilt (Hinnared’s) Fajter som gjorde skäl för sitt namn. Han såg inte ut som en flat, men han var en flat.

Den bruna labradoren, modell fläskberg, promenerade in med viltet och domaren undrade om hon var sjuk. Ägaren trodde att det var publiken som gjorde henne låg, hon var inte van vid folk. Domaren tyckte att hon skulle tempa henne. När hundar är så håglösa brukar de inte vilja apportera överhuvudtaget, men hon gjorde en Loppan, hon apporterade varenda vilt hon kom över, det var bara det att hon egentligen inte ville. Hon led i slow motion.

Det var två jaktlabbar som var kullsystrar som uppträdde efter varandra. Domaren var missnöjd med den första tikens sök, hon var motsatsen till fläskberget: ”Det ska inte vara full galopp, det ska vara balanserad galopp.” Så de inte missar viltet och springer över det. Hon fick en 2:a för att hon vägrade lyfta kråkan och anden direkt, hon tittade sig omkring först och tog den inte förrän ägaren kallade. De var ganska unga, tror jag, så det var nog ungdomligt oförstånd.

En flathane var dagens katastrof. Ägaren visslade honom igenom hela programmet, så där så det skar i öronen och man tänkte att han kommer att bli avprogrammerad. Om man visslar för mycket tappar ju signalen sin betydelse. När han skulle vattenapportera vågade han inte för båten. 😦 Då slängde domaren i en anka nära land så han fick ta den istället. En vit golden gjorde också bort sig. Han apporteringsvägrade – det är som att bli diskad i agility ungefär. Han fick inte göra mer provmässigt, men han bjöds på några extra markeringar i träningssyfte. De fick leka med honom för att få igång honom. Misstänker att han var ovan vid vilt. Man måste väl träna ganska mycket på fågel för att hunden ska bli säker, är jag rädd. Golden har ett konstigt sätt att springa på, de liksom skuttar fram i terrängen. De ser ut som kängurur!

Flathanen var ungefär lika värdelös på att gå fot som Vanna – han befann sig två meter framför när de skulle gå ner till vattnet. Vanna kan knappt gå fot under normala omständigheter (kommandot sitter inte) men vid vatten är det helt hopplöst, då är hon så uppjagad att hon drar som en idiot i kopplet. Hon är inte heller ”färdig”.

Ytterligare en flat fick bryta på grund av att fåglarna var massakrerade redan efter markeringsövningarna. De ville inte skicka ut henne på sök för att förstöra ännu fler.

Sammanfattningsvis var hundarna antingen väldigt bra eller väldigt dåliga med några enstaka medelmåttiga exemplar. Intrycket bekräftas av resultaten. (Sex ettor, lika många nollor.) Den här gången blev jag mer imponerad av söket – många fick in fåglarna och den obligatoriska (?) kaninen både fort och lätt.

Hundarna i nybörjarklass är under injagning, sa domaren, varför man få ha visst överseende med småfel. Men fotgåendet var inget taskigt lydnadsmoment som man hittat på utan en förutsättning för att hunden inte skulle bli ihjälskjuten, typ. ”Det har med vapensäkerhet att göra.” Säg det till Vanna.

IMG_3923

IMG_3949

IMG_3956

IMG_3996

IMG_4013

IMG_4040

IMG_4043

IMG_4054

IMG_4075

Fot är min akilleshäl

Efter joggingen gick jag bort till fotbollsplanerna där pojkarna spelade fotboll för att se hur hon skulle ta det den här gången. (För nytillkomna läsare, inte för att jag tror att jag har några: hunden har generaliserat sin rädsla för äckliga tjurar till att gälla allt som befinner sig bakom ”galler”.) Det var inte lika illa som förra, hon drog inte lika mycket, hon såg bara till att hon kom en bit ifrån dem. Hon har inga problem att ligga vid stängslet, jag tror att hon har fått för sig att hon är säkrare när hon är still än när hon rör sig.

Det roliga var att det gick att fotträna henne. Hon var megaduktig då – så fort hon fått bollen som belöning drog hon iväg rakt ut i kopplet, så långt bort från stängslet som möjligt. 😉 Men när hon gick fot med mig kunde vi gå ganska nära.

Det var en riktigt schysst jaktfot. (Fast inte så schysst filmat.) Det där med fot är min akilleshäl! Jag avskyr att träna det, jag har fått för mig att det är ett vansinnigt högt krav att ställa på hunden: Gå vid min sida och avvik inte förrän jag ger tillåtelse! Dels tror jag att det är svårt att få hunden att förstå det, dels att det är svårt att få hunden att göra det. Det tillhör inte mina favoritmoment. Men nu har jag hittat ett sätt som gör det lite roligare, jag försöker lägga in det som en naturlig del av andra aktiviteter. T.ex.: Om jag kastar iväg bollen så kan vi gå fot innan hon får leta efter den. (Eller så kastar jag bollen så att hon vet precis var den är och så ska vi bara gå förbi den innan hon får varsågod. Men bäst är om man kan få in det mellan sök- och markeringsövningar, det känns mer meningsfullt då.)

Sen är det ju så med mig att jag ofta ger upp på förhand. Hunden fattar inte, nähä, hunden kommer aldrig att fatta. Det är ett felslut.

Dumma dummy

Idag gjorde jag som så att jag satte Vanna i bilen och gick iväg till skogen och gömde tre dummisar på det ställe där Vanna alltid får sökförväntningar eftersom vi brukar göra sök där. Jag tänkte testa henne utan retning. Annars är hon alltid med och ser att jag går ut och förstår att hon ska söka.

IMG_3351

För att komma upp i skogen måste man ta denna trappa – som varje gång påminner mig om min usla kondition.

 IMG_3353

Nu har jag hämtat Vanna.

Jag skickar henne med sökkommandot och hon sticker ut, men kommer tillbaka tom nästan direkt, det har hon aldrig gjort förr, så jag skickar henne igen och hon söker tills hon hittar dummy nr 1. Jag skickar henne på dummy nr 2. Då kommer en grand danois med sin matte – det blir en utmärkt störning. Vanna söker på, men hon hittar inte och kommer in och grand danois-matten undrar om de får hälsa. Jag låter Vanna hälsa. Hon hälsar genom att visa tänderna, hon tycker att han är för stor, det tycker jag också. Jäklar vad de väger mycket. När han skakar på huvudet sprutar saliven åt alla håll.

De försvinner och jag skickar ut Vanna igen, hon hittar dummy nr 2 men hon hittar inte dummy nr 3 och då tar jag till knepet som jag läst om i min nya apporteringsbok, jag kastar ut en dummy nära mig som hon förhoppningsvis kommer att hitta. När hon gett upp och är på väg in tvärstannar hon tio meter ifrån mig, känner dummyn och tar in den. Men det är inte bra att hon ger upp. Vi har nog fått ett litet problem där. I början sökte hon i all evighet. Jag tror att det är mitt fel, jag skulle ha totalignorerat henne.

Vi gör ett sök till med bara två dummisar och hon hittar båda. Sen ska vi göra några markeringsövningar. Det är Vannas specialitet. Pass på! säger jag och svingar dummyn fram och tillbaka, fram och tillbaka innan jag för kung (tyvärr – vi har ju inte republik) och fosterland kastar iväg den med ett våldsamt kast. Så våldsamt att den fastnar i ett högt träd. Detta gör mig så tagen att jag inte hinner hejda Vanna förrän hon har stuckit, jag har inte sagt apport. Vanna tror att det är en sökövning – dummyn gick ju upp i rök – jävla sök! – så hon söker och söker medan jag fotograferar och bevarar denna händelse för evigheten. Jag konstaterar rätt snart att det är tämligen omöjligt att klättra upp i den där tallen. Vårt enda hopp består i en skogsstorm. Att den ska ramla ner av sig själv. Det är andra dummyn vi förlorar. Nu har jag bara tre av dessa fem kvar.

IMG_3367

Nåja, vad är en bal på slottet? Jag gläder mig åt att Vanna verkar göra framsteg vad gäller jaktfoten. Vi har skam till sägandes ingen jaktfot, jag kan inte säga till Vanna att hon ska gå fot och så gör hon det i flera kilometer, vi är fortfarande på inlärningsstadiet. Jag sa ”här” (det får nog bli det kommandot) och kastade iväg dummyn och så belönades hon med att få springa och ta den när hon gått fint vid sidan ett tag. Jag har också märkt att hon gärna håller sig vid sidan när vi går runt i skogen och letar nya ställen att göra något på, hon är så ivrig att få jobba – lite för ivrig – att hon har insett att vänster sida är en bra sida att hålla sig på. Där händer det saker! Så hon trippar entusiastiskt bredvid mig, det är inget särskilt snyggt fotgående, det kan man inte påstå. Men det är en vacker tendens!